Det senaste årets största modesnackis var inte ekonomin, utan svängdörrarna i branschens övre skikt. Tronskiften på de stora modehusen dominerade rapporteringen – Raf Simons till Dior, Hedi Slimane till Saint Laurent. Deras påstådda rivalitet fyllde fortfarande spaltmeter när året led mot sitt slut. Då plötsligt – helt utan förvarning – meddelades det att Balenciagas hyllade designer Nicolas Ghesquière skulle sluta. Det fick alla andra nyheter att dö. Och det spekulerades vilt om vem som skulle fylla hans kostym. Svaret? Alexander Wang, designern som mixar Kalifornien med New York, har förfinat model-off-duty-looken och fått en fanskara av djupt dedikerade unga kvinnor och män.

***

Valet av Alexander Wang som creative director för Balenciaga är banbrytande på många sätt. För det första hamnar ”en yankee vid kung Arthurs hov”, för att citera Mark Twain (även om det hela utspelar sig i Paris). Visst, det finns andra amerikaner i toppen på franska modehus, men inget av dem bär på Balenciagas couturearv. Louis Vuitton var ett väskmärke innan LVMH gav Marc Jacobs uppgiften att börja designa kläder. Och Kenzo, som i dag kreativt leds av Humberto Leon och Carol Lim från Opening Ceremony, har alltid fokuserat på prêt-à-porter. Balenciaga är sedan länge en kronjuvel i den franska modevärlden, trots att det grundades av en baskisk spanjor, Cristóbal Balenciaga – ”den enda couturiern” som Coco Chanel kallade honom.

Franskt mode är i grunden propert och belevat. Det är inte Alexander Wang. Han döpte sin underlinje till T eftersom han tycker att alla kläder bör vara lika bekväma som en t-shirt. Men tro inte att det innebär att det är simpelt: Wang använder sig av sofistikerade konstruktionstekniker och avancerade tyger för att skapa wow-faktor och förvandla något till synes välkänt till något helt gudomligt.

Trots att Alexander Wang levererar urbant mode, oftast i en monokrom färgpalett, finns det mycket amerikansk västkustkänsla i hans design – intresset för komfort, hans fokus på det enkla, även i festplagg. En viktig men inte så omskriven (bortsett från Vans och badmode) sida av amerikanskt mode.

Hur har uppväxten i Kalifornien påverkat dig?

– Kalifornien har haft ett enormt inflytande på min estetik och hur jag lever mitt liv. Till stor del handlar det om den här idén om ledighet. Du vet, alla i Kalifornien går runt i t-shirt och jeans och hänger på stranden i flipflops. Jag växte upp med den livsstilen. I New York påverkas man mycket mer av vädret och det är en mer urban mentalitet. Min estetik och sättet jag designar på bygger på en blandning av New York och Kalifornien.

Komfort är ett hyfsat nytt koncept inom mode.

– Folk har så mycket på gång nu för tiden, de reser, de flyger, de åker tunnelbana. De har inte tid att prioritera något annat än komfort. Obekväma plagg kanske man har på sig en eller två gånger, men det är inget man kommer att älska under en lång tid. Det är just den där tidlösa kvalitén jag är ute efter. Bekvämlighet är otroligt viktigt för mig, det är det T bygger på -– allt kretsar kring idén att mode ska vara lika bekvämt som en t-shirt. Man slänger på sig den, den funkar till allt, man till och med sover i den.

Fram till slutet av sextiotalet hämtade Seventh Avenue i New York främst inspiration från Paris, medan det var livsstil – och väder – som styrde modet på den amerikanska västkusten med märken som Rudi Gernreich, Holly’s Harp, Jax och Development. Om östkustmodet drar åt det preppy hållet, är västkustmodet sportigare och skapat med en blå himmel i sikte. Kaliforniska kläder måste kunna röra sig obehindrat mellan utomhus och inomhus, från stranden till öppna Richard Neutra-inspirerade interiörer. Designade för utomhusliv utstrålar de ofta en känsla av avslappnad ungdomlighet. Det gör Alexander Wangs också, minus sanden och Beach Boys-soundtracket. I stället förvandlar han den avslappnade attityden till en nonchalant sådan, och skapar kläder anpassade för ett hårt stadsklimat. Model-off-duty-estetiken han har förfinat i sin egen linje är urban och verklighetsnära.

”Street” är ordet som oftast används för att beskriva din design. Vad betyder det för dig som tillbringar mest tid på kontoret?

– Jag ser på street som något som hänger ihop med min egen generation och med hur folk faktiskt lever sina liv. Det finns en uppfattning om att gatumode är väldigt urbant, eller att det handlar om att klä upp sig för streetstyle-fotografer. Men för mig är street mycket mer vardagligt. Det är plagg som är förankrade i verkligheten och inte bara är tänkta för en modevisning.

De näst mest vanliga beskrivningarna är ”sport” och ”praktiskt”.

– Sport har alltid varit en referens för mig, eftersom det hänger ihop med det avslappnade. Sportmode är alltid funktionellt. Jag gillar också hur sportiga element tar bort det pretentiösa i ett annars formellt plagg. När jag var liten höll jag aldrig på med sport – så det är ett slags fantasi för mig, att studera ämnet och göra min egen tolkning. Folk brukar säga ”oh, du måste ha ägnat dig massor åt sport när du växte upp eftersom du kan så mycket”. Fast det är raka motsatsen. Om jag hade kunnat något om sport skulle jag förmodligen känt mig begränsad. Det finns liksom en frihet i att inte veta vad det egentligen handlar om – jag kan alltid tolka det på olika sätt.

—

I Wangs värld är priset en aspekt av funktionalismen. Han förstår möjligheterna med en lägre (i high fashion-sammanhang) prissättning på samma sätt som han förstår den nedklädda estetiken. ”Bara för att du inte har råd med vissa designerkläder behöver du inte sakna smak eller vilja att klä dig i något som känns designat”, har han sagt i Vogue.

Alexander Wang är som Marc Jacobs och Halstons kärleksbarn – av anledningar som inte har med själva designen att göra. Liksom Halston förstår Wang kraften i strategisk prissättning och i att ha ett entourage (Halston sågs ofta flankerad av sina långbenta ”Halstonettes”, hade många underlinjer och ingick ett partnerskap med märket JC Penney som, trots att det slutade i katastrof, var långt före sin tid). Liksom Marc Jacobs anordnar han några av New Yorks bästa fester och utsöndrar den där odefinierbara auran av coolhet (i brist på ett bättre ord).

Vilka amerikanska modeskapare beundrar du mest?

– Jag har alltid haft en enorm respekt för Ralph Lauren. För han har byggt världens största livsstilsvarumärke. Man känner omedelbart igen hans plagg, hans bilder, hans färger, utan att hans namn står där. Det tycker jag är helt fantastiskt.

Alexander Wang ser sin egen linje som ”ett livsstilsmärke” och har sagt att ”i slutändan handlar mode om stil, och stil är inte bara vad du har på dig, utan vad du äter, var du är och vem du är där med”. En del av hans framgång beror på att han förstår hur människor lever sina liv. Något som även Cristóbal Balenciaga var oerhört medveten om. När Balenciaga insåg att den eleganta livsstilen led mot sitt slut pensionerade han sig 1968, samma år som den legendariska Vogue-redaktören Diana Vreeland konstaterade att ”ungdomen har stormat alla barrikader inom modet. Du får klä dig precis som du vill”.

Alexander Wang representerar också ungdomlig kraft. Det är omöjligt att gissa vad han kommer göra på Balenciaga – han får heller inte prata om sitt nya jobb – men i en tid då många modeföretag grubblar över efterträdare, gjorde ägarna PPR något radikalt. Mode handlar lika mycket om mentalitet som om marknad och valet av Wang innebär ett generationsskifte. Han är född 1983 och hans självupplevda erfarenhet av mode är helt och hållet postmodern. (Man undrar om referenser till referenser – som en markerad axel inspirerad av åttiotalet som i sig inspirerats av fyrtiotalet – i slutändan kommer att ta ut varandra och ge utrymme för något helt nytt?)

När Alexander Wang började på Parsons School of Fashion 2003 hade modet gått in i en period av recycling som bara tycks accelerera. Se bara på den pågående nittiotalsretron – designer som Wang dissekerar eran likt arkeologer och ger oss minimalism och nihilistisk grunge. En skillnad är att dagens unga modeskapare aldrig har upplevt livet B.C. (Before Computers). Aptiten för, tillgängligheten till och konsumtionen av mode är större än någonsin tidigare.

Var du ensam i din kärlek till mode när du växte upp?

– Definitivt. Jag hade bara två kompisar på high school som förstod vad jag pratade om: Victoria och Vanessa Traina [författaren Danielle Steeles döttrar]. Jag hade inte direkt någon att prata med om modeskapare eller silhuetter eller sånt. När jag fick tidningarna som jag prenumererade på till internatskolan frågade alla bara: ”Vad håller du på med?” Det var liksom inget som var särskilt populärt då, men det ändrades väldigt snabbt när jag gick från mellanstadiet till high school till college. Under de där sex eller sju åren skedde en enorm förändring, genom tv-program som Project Runway som gav modebranschen mycket mer uppmärksamhet. Jag märkte att många som tidigare varit intresserade av konst i stället drogs till mode, där man kunde kombinera kreativitet med business.

—

På senare tid har Alexander Wang visat en förkärlek till futurism i damkollektionerna. Men det handlar mer om hur tygerna känns mot huden, snarare än hur de ser ut. Det ska bli spännande att se om han kommer ge uttryck för det här intresset även hos Balenciaga. I så fall kommer övergången från Ghesquière, som bemästrade futurismen genom sina materialval, att ske smidigt.

Kan du berätta mer om din fascination för högteknologiska material? I mina ögon är det det, snarare än silhuetter, som är vägen framåt.

– Om man tänker på det så, ja, allt har redan gjorts när det handlar om silhuetter. Människor kommer inte att förändrat sitt dna, de kommer inte att skaffa en tredje arm. Man jobbar onekligen med vissa begränsningar. Men det som är spännande, och som verkligen håller på att utvecklas, är textilinnovation och nya sätt att konstruera och behandla plagg. Vad vi försöker göra, särskilt när det gäller T, är att använda oss av de här teknikerna men presentera resultatet i en väldigt tillgänglig form. Säkert 80 procent av tygerna vi tar fram är obehandlade och sedan finslipas de på olika sätt. Något kanske tvättas med enzymer, tvättas med gummibollar, eller får en väldigt torr eller vriden känsla. Det är sådana små detaljer i tygerna och finishen som gör det unikt.

Intressant nog bidrog Alexander Wangs fascination för tyger till hans beslut att börja designa herrkläder. De lånar från surf- och skatekulturen vad gäller typ av plagg och attityd, men är oerhört sofistikerade i utförandet. ”Man attraheras av dem för att man känner igen dem”, har han sagt till Style.com om sina herrkläder, ”och man blir förälskad i dem eftersom detaljerna fångar och överraskar en.”

Du började med damkollektioner, vad var incitamentet för att börja göra herrmode?

– Det finns alltid den själviska aspekten, att designa saker man själv vill ha på sig. I allra första början gjorde vi en stickad unisexkollektion. Tanken var att plaggen skulle vara utbytbara, det fanns inga storlekar. När vi lanserade ready-to-wear-kollektionen för dam lade vi allt fokus på det. Och när vi till slut lanserade T var tanken återigen att skapa androgyna plagg som inte var bundna till särskilda storlekar. Vi lade ner så mycket tid på att ta fram materialen att jag ville använda många av dem även på herr. Det var så det började. Det byggde på en tanke om basuniformer. Det är så jag själv klär mig. Jag har på mig två olika outfits under ett år. Det viktiga är finjusteringarna och hur vi behandlar tyget. Jag valde medvetet att hålla herr litet, att inte ha visningar och låta min känsla för hur killar klär sig utvecklas långsamt.

Shoppar män och kvinnor på olika sätt?

– Det tror jag. När män hittar ett plagg de gillar köper de det i alla färger och kommer sedan tillbaka två år senare för att köpa samma sak. De tycker inte om när de inte kan hitta plaggen de förälskat sig i. Tittar man på relationen mellan vår kill- och tjejkollektion så handlar det mycket om kontraster. Ibland händer det att herr lånar från dam, men främst när det gäller material, inte silhuetter eller hela koncept.

Vilken roll spelar klassiskt skrädderi i din herrlinje?

– Vi snuddar vid det, men det är inte där vårt fokus ligger, det är inte därför kunderna kommer till oss. De vänder sig inte till oss när de behöver en skräddarsydd smoking. Vår grej är inte Savile Row-skrädderi eller att göra den perfekta skjortan. Vi har gjort kostymer lite då och då, men försöker då att alltid sätta vår egen prägel på dem. I vårkollektionen där det handlade mycket om sportiga material gjorde vi dem riktigt tunna.

Hur ser dina egna två outfits ut?  

– Jag har en sommar- och en vinteruniform. På sommaren har jag svart t-shirt och svarta jeans. På vintern en svart långärmad tröja och svarta jeans, ibland en svart sweatshirt eller svart lammskinnströja. Det är typ mina nyckelplagg: min t-shirt från T-linjen, mina svarta jeans med läderficka från T-linjen, svart sweatshirt, oftast min egen men ibland har jag på mig Supreme bara för att jag är ett stort fan av märket. Och så brukar jag ha något slags vinterjacka från min egen kollektion.

Ironiskt nog föddes Alexander Wangs förkärlek för ”mix-matchy model style”, som Vogue kallat den, och osvikliga känsla för urban skärpa ur de klädmässiga begränsningar han upplevde under sina år på privata internatskolor i Kalifornien.

Man måste ha några barriärer för att kunna bryta ned dem. Hur har din bakgrund och utbildning påverkat dig?

– Min familj var väldigt stöttande och väldigt liberal, till skillnad från många traditionella asiatiska familjer kan man nog säga. Jag började på internatskola redan när jag var väldigt liten. Det blev lite av en chock för mig, man var tvungen att ha uniform och det var strikta regler för hur långa shortsen fick vara, och polotröjan skulle vara instoppad. Var någon enda liten detalj fel så blev det kvarsittning. Så jag växte upp med de där begränsningarna. En dag var tredje månad, eller något sånt, fick vi klä oss precis som vi ville. Då gick jag loss. Jag brukade själv sy mina kläder. En gång gjorde jag ett par byxor i ett fruktansvärt fult – grällt och skrikigt – skotskrutigt tyg, bara för att reta folk. Och de gick sönder mitt under lektionen, eftersom jag inte hade sytt dem med innersöm.

Så du var en moderebell?

– Förmodligen gjorde jag uppror mot att jag var tvungen att ha uniform. Men sen flyttade vi till San Francisco och jag gick, precis som de flesta ungar gör, igenom den oundvikliga identitetskrisen: jag var preppy, jag var goth, jag var punk. Man påverkas ju av vad man har runt omkring sig och jag influerades mycket av vad jag läste om i tidningar eller artister jag gillade. När jag flyttade till New York kunde jag uttrycka mig genom mitt arbete i stället, jag hittade andra sätt att få utlopp för det.

—

Wang är också känd för att spränga gränser genom sitt val av modeller och har kickstartat karriärerna för pojkflickor som Britt Maren och Saskia de Brauw. Hans pricksäkra casting inkluderade att anlita Liberty Ross som visningsmodell mitt under den pågående tabloidhetsen kring ett förmodat triangeldrama mellan Ross, hennes man och Kristen Stewart.

Det finns en tomboy-estetik både i din damkollektion och ditt val av modeller. Jag tycker själv att pojkflickans attraktionskraft ligger i det kittlande i att vara något som du inte är, medan unisex handlar om något helt annat, ett slags radering av könen. Hur ser du på det?

– Jag har alltid fascinerats av att ignorera skillnaderna mellan könen. Att strunta i förutbestämda idéer om hur vi bör bete oss, vad vi bör ha på oss – och i stället göra något mycket mer individuellt utan att sätta några gränser för mig själv. När jag började designa damkollektionen tyckte jag det var väldigt spännande att vår tjej lekte med sin maskulina sida, och sedan när vi började göra herr… Jag skulle inte säga att det handlar om motsatsen, men idén var att de där plaggen enkelt skulle kunna förflyttas till herrkollektionen. Så det handlar inte bara om konceptet tomboy, utan mer om att sudda ut gränsen mellan manligt och kvinnligt.

Du har blivit känd för att starta kvinnliga modellers karriärer, men för herrkollektionen, som inte visas på catwalken, streetcastar du. Hur ser du på skillnaden mellan manliga och kvinnliga modeller?

– Branschen ser så olika ut för manliga och kvinnliga modeller, särskilt i dag när det är väldigt få manliga modeller som lyckas nå samma nivå av framgång som en kvinnlig modell kan. När jag gör mina killcastingar har jag samma inställning som när jag designar. Det är mycket mer lågmält. Jag letar efter killar som kanske inte är modeller men som har någonting sexuellt attraktivt över sig, och karaktärsdrag som man kanske inte hittar hos manliga modeller. Många av killarna jag har castat har varit skejtare eller musiker eller så. Jag tycker deras historier är mycket mer inspirerande. Vi har alltid gjort så. Jag gillar idén om en riktig kille, nån som man kan relatera till.

—

Sextiotalets ungdomsrevolt gjorde stildiktatorerna maktlösa och demokratiserade modet, vilket ledde till en era av individualism som fortfarande är tongivande. Skillnaden i dag är perspektiven och inställningen hos dem som skapar modet, som inte föddes med silversked i mun utan tangentbord vid fingrarna. Även konsumenterna förändras. De består av alla åldrar och alla nationaliteter, de kan mycket om mode och de har tillgång till det. Streetmodefotot har förflyttat modets fantasivärld från catwalken till gatan och likt reality-tv byggt en bro mellan verklighet och fiktion.

På samma sätt öppnar Wangs design för nya möjligheter. Hans kläder är subversiva genom att inte följa några regler och inte vara vad de verkar vid första anblicken. En till synes okomplicerad herrjacka kan vara konstruerad i ett oväntat skjorttyg.

När Alexander Wang fick jobbet på Balenciaga skrev den mandarintalande designern historia, genom att bli, som Suzy Menkes formulerade det i International Herald Tribune, ”den första designern med asiatiskt påbrå att bryta sig in i det parisiska modets absoluta toppskikt”. För ett par år sedan noterade The New York Times ett ”betydande demografiskt skifte på Seventh Avenue” – de asiatisk-amerikanska designernas uppsving i New York. Med Alexander Wang verksam i Paris börjar denna förändring bli internationell.

När PPR utsåg Wang valde de en designer som visat sig vara globalt gångbar. Hans model-off-duty-estetik fångar en kollektiv längtan hos kvinnor att bli åtrådda (och chica) utan att behöva anstränga sig överdrivet mycket, och utan att objektifieras. Att på ett bekvämt sätt kunna vara sig själva. Skönheten hos en modell som inte arbetar är inte nödvändigtvis uppenbar, den måste upptäckas.

Under de senaste åren har modevärlden skolats av redaktörerna på franska Vogue, som har riktat rampljuset mot den franska, eller specifikt parisiska, je-ne-sais-quoi–attityden till mode. Kroppsmedvetenheten i vissa av Alexander Wangs kläder antyder att han har absorberat den kunskapen, även om den passerat genom ett amerikanskt filter. Wang adderar dessutom en urban edge med mycket svart och – som i fallet med hans eftertraktade Coco-väska – nitar.

Hur behåller du fokus när du gör så många olika kollektioner,
när så mycket slåss om din tid och din uppmärksamhet?

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av och involverad i alla delar av företaget. Det hjälper mig enormt mycket att ha koll på försäljningssiffror, vad som går hem hos redaktörerna, vad som går hem hos kunderna, hur lång tid det tar att producera saker, vilka material som finns tillgängliga – från ax till limpa, för det gör att jag kan skapa mycket mer effektivt. När allt kommer omkring är mode en affärsverksamhet, det har jag alltid sagt. Det är inte så många som gillar det, det finns en stor kontrovers kring vad som är konst och vad som är kommers, men min inställning har alltid varit att mode är business. Man måste ta på sig ansvaret att sälja saker till kunden och tala till sin publik och vara väldigt konsekvent.

– I början tog jag mycket större risker och testade olika saker i mina kollektioner. Som nytt märke försöker man att hitta sin egen röst. Man prövar sig fram, ser hur folk reagerar på olika saker, vad folk bryr sig om, vad mina vänner har på sig. I dag är det inte som för tio-femton år sedan, när designerna dikterade trenderna. Slår man upp en tidning i dag är det en ny story varje månad, det handlar inte längre om att ”den där längden är ute, den här längden är inne”. Det handlar i stället om att ta reda på vem man själv är och känna sig bekväm i sig själv. I slutändan kommer folk alltid att ha på sig vad de vill.