”altewai.saome” står det med gemena bokstäver på en fasttejpad papperslapp vid en dörrklocka i centrala Malmö. Det är åskvarmt och jag missar den lilla porten flera gånger när jag går förbi. Här inne sitter Randa Saome och Natalia Altewai.

Två veckor tidigare drack vi smoothies i en park i Stockholm. Natalia bar en gul hatt och designerduon fnittrade medan de fyllde i varandras meningar. Som om de satt ihop på samma sätt som deras efternamn sömlöst bildar titeln på det gemensamma livsprojektet – märket AltewaiSaome.

Innan vi sa hejdå till varandra slutade de båda flamsa och blev alldeles allvarliga. Randa böjde sig fram och spände fast mig på parkbänken med ögonen. Hon har ganska stränga ögon när hon gör så där, så jag ansträngde mig för att titta tillbaka med liknande blick.

– Vi tänker berätta allt och sanningen. Inget filter. Det här är AltewaiSaome – The True Story.

Den viktigaste sanningen om duon är förstås den om hur de sedan sin första visning för höst/vinter 2011 fört in någonting helt nytt på den svenska modescenen. Deras eleganta snitt, lyxiga material och komplicerade broderier tillför en internationell känsla i det svenska avskalade svårmodet.

Men vägen till det svenska modets toppskikt har varit nära att ta kål på både företaget och dess grundare.

I ett klibbigt Malmö läser jag vägbeskrivningen en gång till och inser samtidigt att det inte är smuts utan bokstäver på den oansenliga papperslappen vid ringklockan.

Randa och Natalia är båda 27 år och har just haft sin första – givetvis gemensamma – semester. Fem dagar för att åka på ett bröllop i Istanbul. Men redan när de landade i den turkiska storstaden kände de att fem dagar semester var i överkant, de borde bara ha tagit tre.

Även om AltewaiSaomes klänningar älskas av prinsessor och bärs av affärskvinnor i Dubai har plaggen en attityd som är sprungen ur uppväxten i två olika svenska förorter. Broderierna de gjort sig kända för är eleganta och detaljrika – men har också en hård underton.

Efter fyra års studier i Italien och ytterligare ett på modehus i Milano är det som att AltewaiSaome utplånat den del av hjärnan som bara älskar funktion, en del som andra svenska designer verkar aktivera per automatik. Det är förstås lätt hänt i ett land där material och längd på kappan avgör hur blöt man är när man kommit fram till jobbet.

Men Randa och Natalias ambition är att utrota jeanskulturen.

Randa Alla bara letar efter bekvämlighet. Någon gång borde folk prioritera att vara mer uppklädda.

Natalia Typ, när du ska gå på konsert: Våga ha en cocktailklänning av femtiotalssnitt, en sjuk frisyr och ett rött läppstift. Om du sticker ut som elefanten i rummet är det ändå bättre än att vara den som tänker: ”Fan, jag skulle ha vågat.”

Själva klär de sig helst i sin egen design. Randa bär en svart, skräddad jacka. ”Vinterjacka”, säger hon men jag protesterar. Dels för att det ju är sommar, men också eftersom min bild av en vinterjacka innehåller dun, puff, funktion och…  ja, typ gore-tex.

Randa Jo, men…

           Randa vränger jackan och visar det glansiga fodret.

Randa Vi har sytt in ull mellan fodret och yttertyget. Den är faktiskt jättevarm.

           Natalia visar en bild på en sko de pimpat lite. Det är en klassisk sommardoja av märket Vans, med en ovanlig detalj. På ovansidan är det som om en glittrande orm lagt sig till rätta. Det är paljetter uppträdda på en tråd som sedan varsamt broderats fast på skons ovansida.

Natalia Det var bara en kul grej att göra. Inte någonting för en kollektion. Vi ville göra ett par herrskor i stället för dam, eftersom det kändes roligare med män som bär broderade skor. Men det var en jäkla utmaning och jag lovar att mina fingrar blödde. Så fort jag får en idé vill jag få ut den. Som i natt, jag vaknade klockan fem. Bara satte mig rakt upp i sängen och typ skrek ut till Randa, som sov över.

Randa Du är otålig och måste se resultatet med en gång.

Natalia Jag är gasen, och hon är bromsen. Så är det.

På innergården i Malmö står två lastpallar med kartonger som innehåller embryot till AltewaiSaomes s/s 14-kollektion. Tillsammans väger pallarna ett ton. Långtradaren som ska frakta tygerna till Polen och Bulgarien för produktion är 13 meter lång och stannar utanför på gatan.

Chauffören kliver ut och frågar Randa Saome var trucken som ska köra de dyrbara kartongerna till lastbilssläpet är någonstans.

På himlen bystar molnen upp sig och skiftar till lila.

Lastbilen har ingen truck och Randa och Natalia har definitivt inget lastfordon. Fastän de vet att de inte kan bära en pall på ett halvt ton försöker de desperat – regnet är bara minuter bort och i papplådorna ligger hela vårens arbete. Randa bryter några av sina manikyrerade naglar. Natalia börjar lyfta tygrullar som om de vore människor, liksom kramar om dem. Men hon kommer inte långt.

Just precis innan en hagelstorm anfaller innergården lyckas chaffisen skaffa fram en truck. Kartongerna med AltewaiSaomes vår/sommartyger klarar sig med en hårsmån.

En timme senare är det sol igen.

– Välkommen till den glamourösa modevärlden, säger Natalia och suckar fram ett snett leende.

—

Så snart Randa Saome och Natalia Altewai – 62 mil ifrån varandra – sjungit ”fy fan vad vi är bra” och kastat mössorna i luften, flyttade de båda till Milano för att studera till designer på modeskolan Instituto Marangoni. Ingen av dem kunde italienska – men båda ville bort från Sverige. Det första mötet med varandra blev en besvikelse.

Natalia Jag åkte ju dit för att komma bort från Sverige. Jag ville träffa människor från hela världen. Så kom Randa: ”Jag är också från Sverige!”

Randa Du bara: ”Bitch.”

Men två månader senare bodde de tillsammans. Under fyra år delade de en madrass på golvet och på utrymmet i garderoben. Den ena halvan av klädkammaren var helsvart – den andra full av färgglada och blommiga kläder.

Randa Natalia ägde inte ens ett par svarta skor.

Under utbildningens fyra år lyssnade de på Michael Jackson, gick upp nästan tio kilo var i vikt (”mycket pizza och smågodis”) och broderade tills fingrarna blödde.

Natalia Inför examensvisningen gjorde vi typ haute couture. Jag satt och snurrade strumpbyxor som jag sedan broderade. Och Randa sydde en klänning av 10 000 meter tråd. Det var mad.

På examensdagen ringde det italienska modehuset Etro och värvade Natalia. Ganska snabbt avancerade hon och blev designer för märkets väskavdelning.

Randa fick jobb på Jato, ett företag som gör broderier till i princip alla stora modehus i Paris och Milano.

Randa Jag visste inte att det funkade så. Att modehusen inte gör sina egna broderier, utan kommer in med en teckning och ber någon annan att föra över dem på deras mönster.

I lokalerna sprang designer från modehus som Valentino och Gucci. Den inbördes konkurrensen var stor, ingen av de som jobbade i huset var fullt betrodd av cheferna eftersom det hände att utomstående designer ”stal” med sig de duktiga medarbetarna från Jato. En dag hittade Randa ett kort från den italienska broderimästaren Maurizio Pecoraro instucket under en mapp på sitt skrivbord.

En karriär i det italienska modets couture-topp stod framför dem. Men då hade redan Randa och Natalia bestämt sig. De skulle säga upp sig från sina åtråvärda designerjobb och lämna Italien. När Natalia skickade in avskedsansökan höjde hennes arbetsgivare buden i flera försök att behålla den unga talangen. Men ingenting kunde få henne att stanna. Hon och Randa skulle återvända hem till Sverige och starta AltewaiSaome.

—

Randa och Natalia växte upp i var sin del av Sverige. Men redan i dagisåldern utvecklade de båda en dröm om mode, en dröm som senare skulle föra dem samman. Natalia föddes i sin mammas hemstad Gdansk i Polen och flyttade senare vidare till pappas Jemen innan familjen landade i Malmö. Mamma Irena Altewai är utbildad inom beklädnadsteknik och sydde upp kreationer till societetsdamer – i dag driver hon ett eget skrädderi i närheten av AltewaiSaomes ateljé. Som barn följde Natalia sin mors arbete noga. Från att Natalia var knappt ett år satt de båda tillsammans vid symaskinen.

Irena är på väg hem från dagens jobb på skrädderiet och tittar förbi ateljén. Det gör hon varje dag. Hon är som den tredje medlemmen i AltewaiSaome – det är hon som syr upp plaggen inför visningarna, rättar till sådant som kommit tillbaka fel från fabriken och ställer upp vid alla sorters kriser. Och så klär hon sig i AltewaiSaome.

– Jag är 50 år och använder allt i deras kollektioner.

Pappa Altewai är VD i företaget och sköter ekonomin. Dessutom agerar familjen Altewais villa utanför Malmö just nu även hem för Natalia.

Randa Saome är uppväxt i stockholmsförorten Tumba i en familj där pappan flytt från kriget i Libanon och där männen varit skräddare i flera generationer. Randa har så länge hon kan minnas ritat kläder. När hon var barn, näst yngst i en syskonskara på fem, satt hon hellre inne och tecknade kreationer än lekte med kompisar.

– Hon ägnade redan då mycket tid åt att tänka på framtiden. Det var viktigt för henne att ha ett mål. Hon var annorlunda och höll inte på med någon sport eller liknande. Hon satt helst och ritade, säger Randas mamma Samira Saome.

Även Randa och Natalias syskon är involverade i familjeföretaget. För ett par säsonger sedan hoppade Randas storebror in som portvakt till visningen för AltewaiSaome. I kön till spegelsalen på Berns trängdes redaktörer, bloggare, fotografer och designer. Många blev förvånade – och förbannade – när de blev nekade av den okände snubben i dörren. Efter visningen muttrades det bland modeveckans gäster. Att göra ett noggrant urval i gästlistan och stryka många namn som vanligtvis står med gillades inte av alla.

Natalia Men vi ville ju bara ha en väldigt liten visning och liksom ta tillbaka lyxen till modet. Lite som Coco Chanel när hon hade sina visningar på kontoret.

I Malmö hittade Randa och Natalia en lokal med fyra meters takhöjd. De flyttade in och startade sitt företag den 1 januari 2009. Nyårsdagen började de med att måla väggarna vita.

Randa Vi visste precis vad vi ville göra. Eftersom vi varit i Italien och jobbat med mycket broderier och detaljer, ett mer internationellt modeskapande, så ville vi ta hem det.

Natalia Sanningen är också att när vi flyttade till Italien för åtta år sedan så fanns det inget riktigt mode i Sverige. Vår lärare frågade oss vad det fanns för märken i Sverige och vi kunde inte svara. Hon var över 90 år och kunde allt om branschen. Men när hon skulle komma på något svenskt mode så sa hon bara: ”ABBA? Volvo? Ikea?”

Randa Vi svarade att när vi är klara kommer det finnas.

Randa fingrar på en vacker svart topp som försetts med paljettbroderier i svart och gult och metallfransar i vitt och matt rosa.

Randa Den här toppen lånade kronprinsessan. De här två ville hon också ha, men de var för små.

Toppen trängs med ett hundratal andra kreationer som hängts längs med väggarna och ramar in det stora arbetsbordet i ateljén. På väggen hänger också ett porträtt på Randa och Natalia stylade som herrar, fotograferat av Nielsen Omvik för Bon #60.

Men AltewaiSaomes design uppskattas inte bara av den svenska kändis- och modeeliten – deras största kundkrets finns just nu i Hongkong. I Sverige hänger plaggen än så länge bara på NK och Nitty Gritty i Stockholm och i duons egen butik i Malmö. Men distributionen är världsomspännande – AltewaiSaome finns i tio länder. Från Kina, Libanon och Kuwait till Australien och USA.

Natalia De som bär våra kläder är businesskvinnor, som ofta inte alls jobbar i modebranschen. Åklagare och jurister… Men också modemedvetna psykologer och läkare.

Randa Den senaste feedbacken vi fick från Hongkong var ”our clients love your boxy shapes”, och det är typ motsatsen till vad vi får höra i Stockholm, här upplever vi att kunderna vill ha mjukare former. Vi följer reaktioner på våra kläder på Instagram, kunderna lägger upp och taggar hela tiden. Till och med i Kuwait, där ser man massa arabiska kvinnor som kommenterar varandras bilder och bara: #iloveit!

Natalia Ibland brukar vi svara och då blir de jätteglada!

Vad skriver ni då?

Randa Tummen upp eller någon blink-smiley. Det är skitkul. Vi följer alla våra kunder som har Instagram.

Randa ger intrycket av att vara den mogna, noggranna och eftertänksamma. Natalia är den temperamentsfulla, visionären. En med fötterna på jorden som håller i den andra när hon börjar att sväva i väg. Randa och Natalia fyller i varandras meningar och syr i princip varannan söm i sina plagg.

Natalia Jag tror verkligen att vi har haft tur som har hittat varandra. Alltså, typ ödet.

Randa ”Ni är som ett gift par” har vi fått höra mycket. Och vi bara: ”Nej fel. Vi umgås mer än gifta par.”

Natalia Och ändå funkar det, vi har inte tröttnat på varandra.

Randa I Milano studerade vi tillsammans och hade samma rutiner och samma skoluppgifter. Vi delade säng, vi delade garderob. Vi delade allt. Vi hade till och med en hund vi delade på.

Vad hade ni gjort om ni inte träffats?

Randa Jag hade nog bott kvar i Italien, ett bra tag till i alla fall.

Natalia Jag med.

Hade ni inte drömt om att starta eget ändå?

Natalia Jo, men jag tror inte att jag hade gjort det själv.

Typiskt för personerna Natalia Altewai och Randa Saome är kombinationen av ödmjukhet och avsaknad av rädsla. Det är som om de är så medvetna om sin kapacitet att de kan kosta på sig att vara transparenta och helt ohämmat sikta mot stjärnorna i modeuniversum.

De påminner om elitidrottare i sin totala hängivenhet och målinriktning. Precis som alla framstående sportstjärnor har de offrat nästan allt för att nå sina overkligt högt ställda mål. Och även om modepressen är överens om att AltewaiSaome seglat upp som några av de mest intressanta modeskaparna i landet, så sippar duon bara champagne två gånger om året – när de pustar ut efter sina visningar på modeveckan. Och då är det snarare fråga om en desperat urladdning än att lite fashionabelt skåla i bubblorna.

På kontoret rotar Randa runt i lådor och mappar. Hon letar efter mönsterkonstruktioner för AltewaiSaomes komplicerade paljettbroderier. De smörpapperstunna ritningarna ser ut som små konstverk och duon fantiserar om att sätta upp dem på väggarna som en utställning en dag.

AltewaiSaome är starkt förknippade med broderierna, men i de senaste kollektionerna har de tagit mindre plats. Modejournalister har spekulerat i om duon allt mer färgas av det skandinaviska och avskalade modet, ju längre bak i minnet Milano söker sig.

Fast så är det inte.

Randa och Natalia har just nu helt enkelt varken tid eller pengar att lägga på de mest fantastiska detaljerna. Att ensamma driva ett företag som skickar tyger till produktion i andra länder och distribuerar kollektioner ända till Kina samtidigt som de har en egen butik och åker på möten i modets alla huvudstäder – det naggar på det kreativa arbetet.

Nästa steg för AltewaiSaome skulle kunna vara att hitta någon som vill investera i familjeföretaget. Med mer pengar kan Natalia och Randa anställa och därmed få tid för att göra det de en gång kom till Malmö för: designa.

Natalia Vi var inte affärskvinnor från början, men nu har vi blivit det. Bara fem till tio procent av tiden går till att skapa. Och det är fruktansvärt frustrerande för oss som är kreativa. Häromdagen sa jag på skämt till Randa: ”Vi borde anställa en designer!”

Randa Allt kostar och oftast hjälper broderierna inte oss på något sätt ekonomiskt, det är plagg som inte säljer eftersom de är för dyra. Magasin uppskattar dem och vill plåta dem, fine och det är väldigt stort och betydelsefullt för oss. Men samtidigt måste vi också tänka att om vi ska överleva och finnas kvar…

Natalia Nu senast så fick vi göra broderierna för hand, själva. Innan har vi ritat och sen skickat iväg, det har vi inte kunnat göra nu. Så vi var tvungna att sitta och sy och det hade vi ju inte tid till… Då sitter vi en hel natt.

Altewai Saome AB är lånefinansierat. Randa och Natalias företag kommer sannolikt inte bli lönsamt än på många, många år. Trots att bolaget funnits sedan 2009 tar Randa och Natalia knappt ut någon lön. Grunden till företaget är varsamt byggd på idealism, passion och en målmedveten dröm.

Men även om Randa och Natalia gör precis det de drömt om att göra, återkommer de ofta till hur tufft de har det och hur hårt de sliter för att etablera sig i modevärlden.

Kanske beror det på att de just upplevt sina svåraste månader – som nästan slutade med att de gav upp.

I våras var det obehagligt nära att det inte blev någon storslagen fortsättning på historien om hur två unga designer från Sverige byggde upp sitt modeimperium. Randa och Natalia var upptagna med att vara lyckliga över att den New York-inspirerade visningen i februari fått så fin respons. De hade fått flera nya och viktiga kunder världen över. De var inte alls förberedda när det började gå troll i produktionen.

Randa Det var allt från leveranser som försvann till…

Natalia …tyger som blev missfärgade hos fabrikerna. Allt som aldrig har hänt oss tidigare, det hände med en och samma kollektion.

Ett tyg kom tillbaka felproducerat. Med vetskapen att det tar åtta veckor att skapa ett nytt tyg och insikten att de inte hade några som helst tidsmässiga marginaler började paniken sprida sig.

Natalia Maskinerna kan inte väva snabbare, det finns inga genvägar till ett nytt tyg. Och vi ville inte vara två månader försenade redan vid första leveransen.

Randa Det här var alltså ett av 30 missöden som inträffade i en och samma produktion.

Randa En tygleverantör gick i konkurs…

Natalia Vi grät och ringde 100 samtal.

Efter alla telefonsamtal till Italien lyckades duon till slut få en man som jobbade på tygproduktionsföretaget att trixa ut materialen. Dagen innan fabriken klappade igen för gott skickade han rullarna till Sverige och två lättade designer. Natalia sänker rösten och Randa begraver ansiktet i händerna när de berättar om månaderna som nästan kostade dem företaget.

Natalia Det har varit jättetufft. Nästan så att vi ville ge upp. Men man måste hela tiden övertala sig själv om att det här är rätt.

Randa Fast det fortsatte att dala.

Natalia Det kändes som om vi blev testade, på riktigt. Vi grät, vi grät, vi grät. Sen började vi skratta för att vi grät så jävla mycket.

Randa Till slut ville vi bara att dagarna skulle passera så att man kunde gå hem och sova.

Natalia Men det försvann inte bara för att man gick och lade sig, för vi var ju tvungna att ta tag i det dagen efter hela tiden. Jag blev nästan deprimerad. Det kändes som om det som hände var helt utanför vår kontroll.

Som att någon ville er illa?

Natalia Vi trodde att det var någon som hade kastat det onda ögat på oss. Började yra om ond magi och allt möjligt. Jag blev helt koko. Det var verkligen som att få ett slag över käften. Eller på hela kroppen. Vi var som en punching bag och vi orkade inte ta emot mer slag.

Hur känns det nu?

Randa När vi väl fick produktionen såg den fantastisk ut. Då mådde vi lite bättre. Många av våra kunder förstod, de tog förseningen väldigt bra. Vi lärde oss att ligga en månad före hela tiden. Men det var tufft att lära sig den hårda vägen.

—

AltewaiSaomes ateljé pryds av showpieces från tidigare kollektioner. Randa och Natalia vill inte göra sig av med plaggen. En dag kanske kläderna får ett lager. Eller ett eget rum där de kan ställas ut på riktigt. Jag för händerna över en kappa som ser snyggt stel ut men är mjuk som en kaninunge.

Kreationerna glittrar och imponerar.

Och de… dammar.

I vintras upptäckte Natalia att hon fått kroppen full av röda utslag. Det visade sig vara en direkt reaktion på stress och mycket arbete i en miljö som inte passerar hudvårdspecialistens säkerhetskontroll.

Natalia Ja, vi sitter bland tyger hela tiden. Det drar ju till sig så jävla mycket damm, så jag blev allergisk. Det är typ det värsta man kan tänka sig. En designer som inte tål tyg!

Och du har fått fler allergier?

Natalia Jag käkade nötter innan modevisningarna och stressade som fan. Tydligen kan det bidra till att man får något slags allergisk reaktion. Jag är fortfarande väldigt allergisk mot nötter. Jag som lever på nötter. Mitt liv är över!

Randa Allt innehåller nötter.

Natalia Randa har gråa hår.

Randa I’m grey.

Natalia Det är skitsnyggt. I love it.

Ni har fått fysiska ärr av ert arbete.

Natalia Ja. Och jag tycker det känns bra att folk får veta sanningen om hur det är att jobba med mode som vi gör, att driva sitt eget företag.

Randa Och det kommer fortsätta vara tufft i många år. Men vi är inställda på att det kommer vara så.

Natalia Vi startade inte vårt företag som en kul grej…

Randa En hobby.

Natalia Det är inte alls vår ambition. Vi vill ju växa och finnas om 100 år, när vi själva inte finns längre. Företaget ska byggas upp sakta. Vi har ju inte bråttom dit, utan vi ska ta det sakta.

Men vad lever ni av då, jobbar ni med något annat?

Natalia Nä, vi har ju inte tid. Vi får hjälp hemifrån.

Natalia, du bor hemma hos din mamma och pappa.

Natalia Ja, jag vet inte vad jag ska kalla mig själv för. Nomad. Ökenmänniska. Men det finns ju fördelar… Mamma tvättar åt mig.

Randa Ja och det är alltid fullt i kylen.

Natalia Bra tv och skön soffa. Och bil. Men man måste ha sin privacy. Jag är vuxen nu. Fast vi har aldrig drivits av att det ska finnas en glamourös modevärld att glida runt i.

Natalia Vi har ju börjat bakom kulisserna. Och jag tror inte att vi kommer släppa vårt sätt att verka i modevärlden, även när vi har råd att anställa folk.

När är ni där?

Randa Jag tror att vi måste ge oss själva typ två, tre år till. Men vi var medvetna om det innan. Vi har skissat på sex, sju år och vi är inne på vårt fjärde nu ungefär.

Natalia Det kommer inte som en chock för någon av oss att vi inte tjänar några pengar.

Randa Men ibland, när jag ser mina gamla vänner som köper lägenheter och gifter sig…  Jag vet att det tar typ sju år, men man hoppas ju ibland att det tar färre.

Inne på kontoret höjer Natalia volymen på Solanges Losing You och dricker ur sin femte kopp kaffe.

Natalia Nu behöver vi nog vin för att fortsätta den här kvällen.

Jag frågar om Malmös klubbliv och börjar hoppas på att det ska vara lite som Randa och Natalia själva – uppklätt men ändå avslappnat, med en förortsedge. Men de skrattar åt min partyvision.

Randa Vi dricker vin här på kontoret. Det har hänt att vi varit på efterfest hos Natalias lillasyrra. Vi lånar hennes kompisar ibland och låtsas att de är våra.

Natalia Eftersom vi inte har några.

Så när Natalia parkerar föräldrarnas bil utanför Belle Epoque vid Möllan och säger ”här hänger vi!” rättar hon sig lika snabbt igen.

Natalia Eller, vi är här två gånger om året, så det känns som vårt stammishak.

Vi sitter ute i det tropiska försommarkvalmet och dricker rosé. En man som utan att klä ut sig liknar en clown kommer cyklandes med ett positiv och marknadsför en festival som tydligen hålls i kväll.

Nej, det är inte här de möter sina kunder. Natalia berättar att det faktiskt aldrig hänt att de sett någon bära deras plagg på stan. Men en gång satt en kompis bredvid en kvinna med en AltewaiSaome-kappa – då messade han genast en bild.

Några gator ned mot centrum ligger deras egen butik, en liten exklusiv lokal där en av dem alltid står i kassan.

Natalia Där får vi en chans att prata med dem som köper våra kläder. Det skapar en relation som är superviktig för oss.

Randa De berättar hur plaggen känns, om det är något de inte är nöjda med. Vi lyssnar på allt.

Randa lutar sig tillbaka när hon förstår vad jag tänker: att det inte är konstigt att det inte blir mer än fem dagar ledigt när de är djupt inblandade i varenda del av sitt företag.

Natalia Vi måste skaffa minst fem barn var!

Randa Så de kan hjälpa oss. Och så det finns minst två som kan driva AltewaiSaome när vi dör.

—

Höst/vinter 13-kollektionen bygger på en förälskelse i staden New York. Efter AltewaiSaomes första resa dit blev de så upptagna av den urbana exklusiviteten att de gjorde en hel kollektion inspirerad av den. Bland annat kan man klä sig i Empire State Dress.

Natalia Vi döper alltid våra kollektioner och plagg efter huvud-inspirationen. I vår/sommar 13-kollektionen, som hade ett geometriskt tema, hette plaggen Triangle, Cube, Parallel Trousers… I kretskortskollektionen var det USB-dress, allt hade med datorer och teknologi att göra.

När sätter ni namnen?

Randa Jag föreställer mig att det är som när man föder barn och plötsligt vet vad det ska heta. När plaggen är uppsydda – då vet vi.

Vilka designer är era förebilder?

Natalia Vi älskade McQueen.

Randa Han skapade något mer.

Natalia Det var just detaljarbetet och broderier och sådana saker som inspirerade. Och trycken han gjorde. Och konstruktionen, den var helt sinnessjuk. Jag minns också att vi blev väldigt imponerade av Vivienne Westwoods konstruktion när vi gick nära den. Det tilltalar inte mig alls som design men när du kommer nära plagget och ser hur det är konstruerat, då tappar man hakan och bara: ”Hur har hon gjort här?”

Randa Så fort man frågar sig hur de gjort, det är då det blir intressant.

Natalia Margiela till exempel, det är något som jag egentligen inte skulle bära. Men jag tycker hans tankesätt är helt wow! Det är så häftigt hur han tänkte på vissa grejer, som egentligen är vardag och så gjorde han det till design.

Finns det någon svensk designer som ni ser upp till?

Natalia Nej. Det finns inte riktigt någon som jag känner att jag har följt. Förutom Acne. Det jag gillar med dem är hur långt de har kommit och vad de gör i dag. Deras stil har alltid förändrats. Och så är det kul att se att märket är internationellt.

Randa Jag tycker inte att det är något som är dåligt, utan mer att jag inte uppmärksammar det på ett personligt plan.

Natalia Man måste vara helt ärlig och säga att tyvärr känns det svenska modet som att… Det är fint och bra. Men bortsett från det Sandra Backlund gjort, är det inte inspirerande. Det är inte i min personliga smak alls. Jag och Randa har helt andra visioner, en annan smak.

Under hösten kommer eventuellt den säregna ställning inom det svenska modet som AltewaiSaome har att förändras. Då lämnar de Malmö för att prova på att ha Stockholm som bas. I oktober går kontraktet på ateljén ut och de letar efter en ny lokal – och lägenhet att dela – i huvudstaden.

Randa När vi säger det till folk så reagerar de oftast med ett: Nej! De tror att något i vår design kommer gå förlorat för att vi inte bor i Malmö längre. Men vi är aldrig i själva staden Malmö, det är inget som influerar oss. Vi är ju bara i vår ateljé.

Natalia Så är det. Och ja, vi gnäller och klagar på att vi arbetar jämt. Men vi vill verkligen åstadkomma någonting och om du bara satsar halvvägs, då kommer du inte längre än så. Vi vill utmana oss, göra någonting så mycket större.

Randa Vi kommer aldrig gå i pension, vad fan är det liksom?