Jag vet exakt när frasen kulturellt bemäktigande cementerade sin position på kultursidorna: den 25 augusti 2013.

Då framförde Miley Cyrus sin singel We Can’t Stop på MTV Video Music Awards. Draperad i svårt avslöjande kläder och omgiven av svarta kvinnor som dansade bakom björndräkter sjöng Miley raderna om en fest utan moraliska hinder. Dansarna skakade på sina skinkor till dess att det gav utslag på Richterskalan.

To my home girls here with the big butt / Shaking it like we at a strip club / It’s our party / We can do what we want to

Men Miley Cyrus kunde inte göra vad hon ville. Efter en inledande tsunami av konservativa åsikter – de handlade oftast om att Miley borde klä på sig – kom en ny debattvåg. Den orsakades av att dansarna utövat den sexuellt utmanande dansstilen twerking, tätt förknippad med afroamerikansk gatukultur. Kritikerna såg inte en artist som tog utgångspunkt i den musikkultur hon växt upp med i Tennessee. De såg bara Dolly Partons vita guddotter, sprängfylld av privilegier, som lekte med kulturuttryck hon inte förstod.

—

Begreppet kulturellt bemäktigande, cultural appropriation, har bara luftats i offentligheten en kort tid men känns redan lika självklart på kultursidorna som den brännande diskussionen om vem som egentligen sa vad i frågan om Beyoncé verkligen är feminist eller inte. Jag läser igenom horder av debattartiklar där frasen används som slagträ. Det handlar om tanken att vita västerlänningar utan eftertanke leker med kulturella element från historiskt underordnade grupper. Det som skiljer begreppet från det närbesläktade ordet ”influens” är att det upplevs anspela på en kliché – ”indianer” eller ”afrikaner” – som gjuter fast hela grupper av människor i underläge. Inte sällan bottnar den klichén i ett arv från kolonialismen.

Den första artikel i ämnet som jag kan hitta – akademiska texter undantagna – publicerades i det brittiska magasinet New Statesman den 20 september 1999. Då handlade det om Stanley Kubricks Eyes Wide Shut. En orgie accentueras med en religiös hymn från det fornindiska mytologiska eposet Mahabharata. Verserna beskriver dialogen mellan guden Krishna och prins Arjuna. Men i Kubricks film har de ingen djupare mening än att utgöra en motsats till skådespelarnas erotiska utsvävningar.

”Det är som om de värsta bilderna från det hedonistiska sextiotalet har återvänt för att hemsöka hinduismen – stenade ungdomar som uttrycker fri kärlek medan en saffransklädd guru mumlar exotiska verser”, skrev tidningens Salil Tripathi.

I övrigt har kulturellt bemäktigande sällan stått överst på kulturdebattens dagordning. Tills nu. En förändring som sker i takt med framväxten av ett nytt medielandskap där de stora aktörerna inte längre alltid har tolkningsföreträde. Sociala medier har bidragit till att det offentliga samtalet allt oftare börjar underifrån för att sedan fiskas upp i kolumnerna. Ett annat skäl till begreppets genomslag är att de kulturella minoriteter som historiskt hållits utanför offentligheten tillåts att ta allt mer plats.

Mitt hem svämmar över av utskrivna artiklar där orden smälter samman till ett svartvitt flimmer: ”Exotisering.” ”Rasism.” ”Kolonialism.” ”Inspiration.” ”Stereotyper.” ”Hån.” ”Maskerad.” ”Exotisering” igen.

Ur tusen ton av ord försöker jag vaska fram de få gram som inte i första hand strävar efter att lägga en åsikt på mina axlar, utan som kan hjälpa mig att svara på den här frågan: Om kulturellt bemäktigande alltid är negativt, vad betyder det för modet, en konstform som till stor del bygger på eskapism? Det mode som visas på catwalken har ofta strävat efter att erbjuda ”något annat”. Begreppet kulturellt bemäktigande må ligga på allas läppar, men inom mode har kulturella lån och referenser under lång tid snarast varit vardag. Ju djupare jag dyker bland bloggarna och krönikorna desto otydligare blir linjen som skiljer ”inspiration” från ”bemäktigande”.

Jag är tvungen att sortera bland mina papper i jakten på ett svar.

—

Inför höst/vinter-kollektionen 2012 besökte Dries Van Noten Victoria and Albert Museum i London. Han kopierade, rakt av, mönster på traditionella plagg från Japan, Kina och Korea. Givenchys vår/sommar-kollektion 2014 kallades för Nerd Africa och Riccardo Tisci förklarade att han älskade friheten i hur afrikanska pojkar klär sig. Något år tidigare tryckte han ordet favelas – samlingsnamnet för Brasiliens kåkstäder – på t-shirts och sålde dem för tusentals kronor. Hösten 2013 gjorde Rick Owens en av säsongens mest hyllade visningar när han skickade ut fyrtio kvinnor på den franska catwalken, många svarta, som dansade stepping, en typisk afroamerikansk tradition med ursprung i det militära. Och Puccinis opera Madama Butterfly – om en amerikansk soldat som gifter sig med en geisha och behandlar henne som ett tidsfördriv – utgjorde inspirationskällan för John Gallianos couturekollektion för Dior våren 2007. Exemplen på designer som inspirerats av andra världsdelar än den egna är otaliga. Och fenomenet är inte nytt.

– Modevärlden har ofta bemäktigat stilelement från andra kulturer. Till exempel var orientalism populärt redan på 1700-talet. Historiskt har många modereferenser till andra kulturer namngetts på ett nedsättande vis, till exempel coolie hats, säger modehistorikern Valerie Steele.

Modehusen har hittills sluppit undan kritik för sin lek med andra kulturer. Med några få undantag har debatten om kulturellt bemäktigande inom mode rört internationella klädkedjor som förvandlat kulturella markörer till skojiga utstyrslar att bära på Halloween – eller om modemagasin. När franska Numéro i sitt marsnummer 2013 publicerade en modestory av fotografen Sebastian Kim titulerad African Queen
– den vita modellen Ondria Hardins hud hade målats svart – fick tidningen sig en känga av Dodai Stewart på sajten Jezebel. Hon poängterade att Kim även tidigare gjort jobb där andra kulturer romantiserats till klichéns gräns. I hans serie Fernbeziehung – den närmaste översättningen är långdistansförhållande – för tyska Vogue poserade modellen Franzi Mueller i östasiatiskt inspirerade kläder från Alexander McQueen, Céline och Gareth Pugh i vad som enkelt kunde tolkas som en maskerad. Stewart ställde frågan som utgör kärnan i debatten: ”Is this cultural appropriation or cultural appreciation?”

En fråga som ska ses i kontexten av att icke-vita också ofta exkluderats från catwalken. Det är inte särskilt kontroversiellt att påstå att människor med annan hudfärg än normen mest har fungerat som statister i en av modet uppsatt pjäs om exotiserade drömmar.

—

Gallianos geishakollektion innebar en återgång till det formspråk som kom att karaktärisera hans kläder under genombrottet på nittiotalet – då lade han grunden för sitt livsverk genom ett antal kollektioner som alla mer eller mindre exotiserade icke-västerländsk kultur. Det var också en av hans starkaste visningar någonsin, en estetiskt fulländad fantasi om vad en geisha är. Men det var en klyscha som visades upp, det var samma bild av geishan som under århundraden reproducerats i väst. Men det är också just de klyschorna som en gång gjorde John Galliano till John Galliano. Han har under sin karriär inspirerats av ”Afrika” och ”indianer”. Han har förvandlat stereotyper till konst.

Royce Mahawatte, forskare i cultural studies på Central Saint Martins, menar att John Gallianos visningar måste ses i ett historiskt ljus. Och att man inte kan bortse från att kolonialismen och imperalismen påverkar vårt samhälle också i dag.

– Kulturer formas av denna i grunden ekonomiska maktrelation. Mode är inget undantag. Gallianos kollektioner visar det till absurditetens gräns. Det är svårt att säga om det är hans intention eller inte.

I sin bok Fashion at the Edge – Spectacle, Modernity and Deathliness skriver Caroline Evans, professor i modehistoria, att John Gallianos visningar under nittiotalet ”kontrollerade icke-europeiska kulturer genom att visa upp dem som ett spektakel”. Den givna slutsatsen bör därmed vara att John Gallianos visningar är omoraliska och därför dåliga. Det finns bara ett problem: Hans talang var exceptionell.

Estetiskt värde är ett begrepp som sällan är närvarande i dagens popkulturella debatter. Ett faktum som har sina nackdelar. Det är lättare att ta avstånd från Miley Cyrus på MTV Video Music Awards – kommersiell popmusik står fortfarande sällan högt i kurs – än vad det är när, säg, Picasso samplar afrikanska målningstekniker. Eller för den delen när Dries Van Noten snattar östasiatiska klädtraditioner för att presentera dem på en catwalk.

Konst- och kulturhistorikern Camille Paglia har argumenterat för att moral i det västerländska samhället ställs före skönhet, och att konsten ofta reduceras till politisk ideologi. ”Att beundra och respektera konst, även när den inte förmedlar politiskt korrekta budskap, ses som naivt och reaktionärt”, skriver hon i boken Glittering Images: A Journey Through Art from Egypt to Star Wars.

Gallianos geisha-kollektion må brista i politisk korrekthet, men den är samtidigt en uppvisning i skönhet.

—

”Vita människor behöver vara riktigt jävla försiktiga med hur och när de uttrycker sin entusiasm för svart kultur”, skrev Huffington Post-bloggaren Anne Theriault efter Miley Cyrus framträdande. Jag undrar vad en sådan hållning innebär? Till exempel är musikhistorien fylld av artister som inte direkt varit ”riktigt jävla försiktiga”. Popmusiken har alltid befunnit sig i det kulturella bemäktigandets gränsland. Från Elvis populariserande av svart blues till Madonnas omfamnade av vogue, en dans som uppstod i de ballrooms, ett slags maskeradtävlingar, som blev populära bland främst svarta amerikanska hbt-grupper under åttiotalet – det vill säga människor som på exakt alla vis, aidspaniken stod i full blom, var underordnade den vita och heterosexuella normen.

I videon till singeln Vogue utförde Madonna varje danssteg till punkt och pricka. Hon gjorde det tillsammans med dansarna Luis Camacho, Oliver Crumes, Salim ”Slam” Gauwloos, Jose Gutierez, Kevin Stea, Gabriel Trupin och Carlton Wilborn – varav alla utom Oliver var homosexuella.

Låten ekade av den disco som under slutet av sjuttiotalet och under början av åttiotalet hade omfamnats av svarta gays. Madonna tog vogue och placerade den överst på topplistorna, förpackade en kultur som hon inte själv tillhörde och sålde den i sex miljoner exemplar.

Men det finns också exempel där afroamerikaner varit överordnade de minoriteter vars kultur de lånat, som när Snoop Dogg gick in för jamaicansk reggae. Eller som när jazzmusikern Herbie Hancock, på spåret Watermelon Man från sitt klassiska album Head Hunters från 1973, inspirerades av hindewhu, en stil som växt fram hos pygmé-befolkningar i centrala Afrika. Hancock själv kallade det för ”a brother kind of thing”.

De som vänder sig mot begreppet kulturellt bemäktigande gör det ofta med just den här sortens berättelser som fond: Vill vi verkligen ha en värld där detta inte är möjligt? Med sådana exempel verkar svaret enkelt.

Men hur hanterar vi mindre, ska vi säga, kvalitativa exempel? Där kulturella uttryck till synes enbart används som lustifikationer? Där en fjäderbonad – laddad med stort kulturellt värde för den amerikanska ursprungsbefolkningen – blir en festlig accessoar på en Victoria’s Secret-visning? Var går den magiska gränsen?

Jag vet inte om jag är rätt person att avgöra den saken. Jag skriver den här texten med en näsduk i vänster bakficka. Dess tryck föreställer målningar hittade i en tipi i slutet av 1800-talet. I mina högtalare ljuder iransk folkmusik från tidigt 1900-tal. Nyligen har jag intresserat mig för tysk queerfilm från 1930-talet. Jag har inbillat mig – och gör det nog fortfarande – att det här gör mig till en vidsynt människa. Men min kropp saknar erfarenheten av att skyfflas in i reservat för att inte riskera att bli slaktad av den vita befolkningen. Och jag behövde definitivt inte vara homosexuell i trettiotalets Tyskland. Inte heller begriper jag ett ord av den iranska folkmusiken.

Ändå tror jag mig förstå allting som de sjunger om.

—

Det är svårt att komma runt det faktum att idén om kulturellt bemäktigande, inte helt oproblematiskt, hänger samman med ordet autenticitet. Du är ditt ursprung, och med det följer tanken om att kultur kan vara ”äkta” eller ”oäkta”. Inte sällan sätts likhetstecken mellan ditt yttre och din person. Du reduceras till att bli ”svart” eller en ”vit man”, utan egen historia. Men det är fullt möjligt – närmast troligt – att människor kan bekänna sig till flera samhällsgrupper och identiteter samtidigt: Du kan på samma gång vara muslim, afroamerikan, homosexuell och modeskapare. Tillhörighet är sällan konstant men tillhörighet kan läggas på dig. Som den svarta amerikanska författaren Toni Morrison beskrev hur hennes hudfärg definierar hennes existens: ”Jag är redan politiserad innan jag kliver ut ur porten.”

I Who Owns Culture?: Appropriation and Authenticity in American Law skriver forskaren Susan Scafidi, som undervisat i modejuridik, att utsatta grupper inte kan förhindra att någon plockar upp element från vad som uppfattas som ”deras” kultur. Vad de däremot kan hävda är att det inte görs genuint; ett sätt att markera sitt ursprung och sin kultur.

Men det genuina är oftare än sällan en konstruktion. De färgsprakande Vlisco-tygerna som brukar förknippas med ”Afrika” är i själva verket holländska och bygger på indonesiska mönster. Och det urbrittiska paisleymönstret, själva symbolen för det brittiska modet, togs till Storbritannien via indiska kolonier. Och cheongsams, som Galliano hade med i sin första ready-to-wear-kollektion för Dior 1997, uppfattas ofta som traditionellt kinesiska plagg. I själva verket uppfanns de i kinesiska storstäder på 1920-talet och var en blandning av inhemsk sömnadskonst och västerländska influenser.

Vad som skiljer mode från andra konstformer är att det sällan har strävat efter autenticitet. Snarare har det handlat om artificialitet. Vad som gör mode till mode är ofta ett erbjudande, en utsträckt hand, om att för en stund bli någon annan. Mode har alltid erbjudit nya världar till dem som inte haft något – de som aldrig var särskilt bra på sport i gymnasiet, de ensamma, de som inte kände sig hemma i en könsstereotyp och heteronormativ värld. Där annan konst enbart verkar på ett mentalt plan har mode också möjligheten att fysiskt forma om och förändra din kropp.

—

Rick Owens bejublade visning för vår/sommar 2014 stod i bjärt kontrast till veckans i övrigt blekvita runways. Kombinationen av stepping och svarta modeller fick modekritikerna att gå ned i spagat av politiserad glädje, men efter att den sista dansaren lämnat catwalken började knorrandet höras i kulisserna. På The Grio – en amerikansk nyhetssajt inriktad på afroamerikanska läsare – gick skribenten Amanda Williams till attack mot Owens visning som hon tyckte förstärkte en stereotyp bild av arga svarta kvinnor: ”Showen gjorde inget för att hjälpa svarta modeller, inget för att få mode-industrin att förändra exkluderandet av svarta kvinnor från skönhetsbranschen.”

Till modejournalisten Robin Givhan sa Owens att han hade attraherats av dansarnas hårdhet: ”Det var ett fuck you till konventionell skönhet. De sa ’vi är vackra på vårt eget vis’.”

– Jag tror att Owens försökte säga för många saker i visningen, säger Royce
Mahawatte. Helt tydligt utmanade han vår syn på skönhet, men vad ersatte han det med? Genom att använda en grupp av mestadels svarta, plus-size kvinnor finns en fara att han helt enkelt rättar sig efter den okritiska kopplingen mellan vithet och skönhet som vi ofta finner på catwalken.

Rick Owens utvecklade senare sin tanke bakom visningen till sajten The Cut: ”Min estetik har alltid handlat om att göra en amerikansk tolkning av europeisk glamour. Att sätta de här tjejerna på en fransk catwalk var en maximering av allting som jag gör.”

Läser man mellan raderna går det att urskilja en hållning där stepping för Owens inte utgör en ”annan” kultur utan snarare är del av en amerikansk kultur som han själv tillhör. Men kritiken mot visningen fungerar också som en tidsmarkör: Åren då modebranschen kunde leka plockepinn med kulturella element utan att mötas av kritik är över. För en kulturyttring som kanske mer än någon annan syftar till att för en stund låta dig bli någon annan, är det en förskjutning vars resultat ännu är okänt. Men jag vet en sak: En värld som kräver att mode ska vara autentiskt – och därmed hålla sig borta från att vara ”oäkta” – kräver också ett kirurgiskt ingrepp i modets själ.