1983. Chet Baker och Stan Getz framför folkvisan Ack Värmeland du sköna under en februarikonsert i Stockholm. I deras version heter balladen Dear Old Stockholm. På inspelningen snärjer sig jazzmusikernas blåsinstrument – Getz på saxofon och Baker på trumpet – in sig i varandra över bandmedlemmen Jim McNeelys piano. De blå tonerna spelas så försiktigt att det låter som om dunfjädrar fastnat på upptagningen.

När Jonny Johansson varit borta länge från sin hemstad brukar han spela Dear Old Stockholm på sitt hotellrum. Om han sluter ögonen flimrar Söders höjder förbi framför näthinnan. Nedanför bergets högsta topp glittrar vattnet. Därifrån strosar han ned till Slussen, en promenad på fem minuter. Efter lika lång tid tar låten slut och hotellrummet i Långtbortistan tar vid.

Den senaste veckan har han rest mellan London (”casting av modeller”) och Berlin (”födelsedagskalas för en som jobbar på Harper’s Bazaar, så jag måste gå dit”), för att fortsätta till Amsterdam (”fotografering med Viviane Sassen”) och därifrån vidare till New York.

Resan började egentligen redan 1997, när Acnes första jeanskollektion släpptes. Då var Acne en kreativ byrå som också sysslade med grafisk design och reklam. Jeansen med de röda sömmarna var bara ett av företagets många projekt. Men byxornas popularitet skvallrade om att klädproduktionen skulle växa. En denimblåval var född, menad att bli många ton tyngre. I dag omsätter Acne Studios, numera ett eget bolag separerat från Acnes övriga verksamhet, över en miljard kronor och har mer än 40 butiker, bland annat i London, Tokyo, Paris och New York. 2010 gjorde de sin första visning utanför Sverige, på Sir John’s Soane,  i London, för att några år senare ta sig till modets epicentrum: modeveckan i Paris. Jonny Johanssons världsturné, som för 17 år sedan startade med en symaskin i en liten Stockholmskällare, har gett resultat. Acne Studios har cementerat sin position på den internationella mode-kartan. Ändå är Jonny inte nöjd. Färden har ännu inte nått sin slutdestination. Dear Old Stockholm ljuder fortfarande.

***

En timmes bilkörning från Stockholm sträcker en två kilometer lång stenstrand ut sig framför Östersjön. Vid lågtryck, när hård sydlig vind rusar mot land, förvandlas
Torö till en av landets bästa platser för surfing.

Två ligor konkurrerar om utrymmet. Det ena rövarbandet, kitesurfarna,
är tuffa och hårda (eller som Jonny uttrycker det, ”skitjobbiga”). Det andra gänget, brädsurfarna, är lugna och spirituella. När kitesurfarna vadar i ny teknik och tävlar om vem som kan surfa snabbast känner brädsurfarna noga av varje vindpust, innan de långsamt glider ut i vattnet.

En bit bort, ovanför stranden, ligger Jonny Johanssons sommarstuga, vars tidigare hyresgäst hette Ingmar Bergman. Jonny köpte huset 2010 av Spraygrundaren Jonas Svensson.

– Att surfa därute tyder på hål i huvudet, säger Jonny. Det är livsfarliga stenar som sticker upp och vågorna bryter för lite. Men jag har tillbringat mycket tid på stranden.

Torö har, sina farliga stenar till trots, lagt grunden för Jonny Johanssons passion för surfing. Men det är inte hans enda riskabla fritidsaktivitet: När vi ses har Jonny just avslutat ett boxningspass – armarna sväller under bomberjackan – mot Åsa Sandell, som 2005 föll mot Muhammad Alis dotter Laila Ali.

Den här gången överlevde Jonny. Han sitter omgiven av möbler, tio meter under Malmgårdsvägen i Stockholm. Lagret tillhör vännen Thomas, som delar hans kärlek till inredning. Vi befinner oss på tryggt avstånd från såväl före detta proffsboxare som vådliga stenstränder.

Ledorden för Acnes kollektioner, herr och dam, för hösten och vintern 2014 är Winter Beach, efter de kylslagna brädsurfare som huserar på Torös ena flank. Böljande vågmönster kombineras med överdimensionerade stickade scarfs, enorma toppluvor, workwear-inspirerade kappor och muffiga björntofflor. Kläder som gjorda för en kylig dag på stranden.

– Det som fascinerade mig var inte själva surfingen utan mer det faktum att det är svinkallt. När man tänker på surfing så tänker man ju oftast på Hawaii eller Los Angeles. Men det här är en annan sorts surfing. Den ena surfaren är ute i vattnet, samtidigt som den andra huttrar på stranden. Och eftersom jag inte hade några andra idéer att bygga en kollektion på fick det bli den.

Var det en plan b?

– Nä, snarare en plan noll. Plan ingen plan.

Varför fanns det ingen annan plan?

– Jag har liksom inget stort universum. Mitt universum är litet och består av mig själv och min familj. Av mina kompisar. Det är ganska snävt. Jag tycker att det är viktigt att jobba med så lite som möjligt. Jag vill hålla mitt jobb så nära mig själv som jag bara kan, eftersom det annars blir skitsvårt att hitta ett personligt uttryck. Det blir väldigt krångligt om man ska ha allt för grandiosa planer. Mitt arbete måste kännas sant.

Varför är det viktigt?

– För att när man står där efter visningen, när journalisterna har lämnat och det är helt tomt i lokalen, då måste det i alla fall kännas som att du själv tycker om vad du har gjort, att du tycker om själva utgångspunkten för kollektionen, även om kläderna såg förjävliga ut.

Tror du att andra förstår utgångspunkten då?

– Nä.

 

 

Den som läser intervjuer med Jonny Johansson hittar ett mönster: Han muttrar, 17 år efter att han gjorde sitt första par jeans, fortfarande om att kollektionerna är dåliga och att kläderna ser ut som skit. Somliga skulle kalla det perfektionism. Men i sådana fall är det en perfektionism sprungen ur känslan av att vara den som inte riktigt passar in, killen från sidan som hamnat på den stora mode-scenen via ett bananskal. Det var aldrig riktigt meningen att Jonny skulle bli designer. För att tala med ett uttryck som härstammar från Västerbotten, landskapet som innefattar uppväxtstaden Umeå: Jonny Johansson är i modevärlden en smula eljest – lite udda, den som inte är som andra. Hans vilja att bevisa sin kompetens har sedan starten varit en av Acnes starkaste motorer.

– Ibland blir jag frustrerad av mina tillkortakommanden som designer. Eftersom jag inte kommer från en traditionell designutbildning och inte hade så mycket erfarenhet av design när jag började känner jag nog en extra stor press på att det ska bli riktigt bra. Och det blir det för sällan.

Jonny Johanssons bakgrund stavas rock’n’roll, snarare än design. 23 år gammal har han få eller inga planer på att göra kläder. Vad han har är en gitarr och en dröm om att göra musik. Men när han 1990 får sparken från sitt band flyttar han från Umeå till Stockholm och tar ett extrajobb i en JC-butik. Därifrån plockas han upp av Johan Lindeberg, då på Diesel. Och 1996 grundar han, tillsammans med Jesper Kouthoofd, Mats Johansson och Tomas Skoging, Acne.

Ryktet säger att du fick sparken från ditt band för att du ville bestämma hur de övriga bandmedlemmarna skulle klä sig.

– Framför allt ville jag bestämma allt. Musik är precis som mode ett uttryck som består av många olika delar – affischer, kläder, omslag och så vidare. Och jag gjorde aldrig det som var viktigt… typ musik. Jag gjorde lite låtar men arbetade inte igenom dem tillräckligt. I stället fokuserade jag på allting annat. Nu, när jag jobbar med kläder, försöker jag göra tvärtom – jag försöker skala av allt som finns runtomkring och i stället göra det som känns helt rent.

Vad är det som känns rent, menar du?

– Jag är inte intresserad av kändisskapet. Jag är inte intresserad av presentationer och visningar. Jag är mest intresserad av att göra saker. Processen. Att göra kläder.

Kan du känna, i efterhand, att du borde ha skitit i musiken och i stället satsat på design redan från början?

– Min mamma ville ju att jag skulle gå på konstskola när jag bodde i Umeå. Med facit i hand kanske jag skulle gjort det också, om jag hade varit lite smart. Men jag ville ju spela musik.

Å andra sidan kanske du inte hade varit samma designer då heller?

– Nej. Men min konst- och musikbakgrund, den kreativa bakgrunden, fick jag ju ändå från mina föräldrar. Jag är uppväxt i ett konstnärligt hem. Pappa spelade i band på sextiotalet. Mamma målar. Min syster är också musiker och musiklärare och brorsan är en duktig gitarrist.

Hade du någonsin tanken på att göra kläder då, när du växte upp?

– Hade du frågat mig då om vad som vore det mest ultimata att göra hade jag svarat musik. Det var viktigt för mig att vara någon, att folk skulle respektera mig för någonting. Det är det fortfarande, men musik är liksom så tätt förknippat med saker som ger status när man är ung, som relationer och sex, musik är väldigt sexuellt.

Är inte mode det då?

– Nä. Eller jo, men på ett annat sätt.

 

 

Det finns designer som sätter en ära i att inte förändra sig från säsong till säsong – hej Ann Demeulemeester och Rick Owens – och det finns designer som varje säsong river sönder det gamla och börjar om från början. Jonny Johansson hör till den sistnämnda skaran: Acne är i ständig förändring, till den grad att märket vid vissa tillfällen har haft bättre ambitioner än kollektioner – internationell press är inte sällan avvaktande inför den växande svenska valen. Till exempel har både Suzy Menkes (då på Herald Tribune) och Style.coms Maya Singer ifrågasatt deras kollektioner. Kanske har Acne haft för bråttom.

Ombytligheten kan ses som ett uttryck för Jonny Johanssons strävan att bli, som han själv säger, ”färdig”. Hans dröm om att en dag inte längre behöva muttra över de skavanker han fortfarande ser i varje kollektion. Ännu har han inte hittat den slutgiltiga idén – den perfekta kollektionen – som han vet finns i hans huvud. Och Jonny är otålig.

Konsumenten hänger inte heller alltid med i svängarna: Acne Studios är, trots att jeansen i dag bara står för 20 procent av försäljningen, i mångas ögon fortfarande ett jeansmärke.

– Runt 2001 bestämde vi oss för att inte bli en produkt. Jag tror att jag hade tröttnat om jag bara gjort jeans. Sedan dess har vi tagit på oss en för stor kostym. Men vi har trots allt lyckats bygga det här varumärket under 17 år. När vi är dåliga brukar jag hålla mig i det.

Kommer du bli färdig en dag?

– Jag vet inte. Det är som att ha en dröm som aldrig blir lika bra i verkligheten. Det som du skapar kan aldrig vara så åtråvärt som det du drömmer om. Så jag kommer nog tyvärr aldrig bli nöjd.

Kan du, trots det, känna dig bra på det du gör?

– Jag tror att det är viktigt att mina medarbetare bekräftar mig. Ibland gör de det förstås mest för att jag är boss och för att de vill ha semester. Men ibland kan jag ändå känna mig ganska tillfreds när jag ser på någonting vi gjort tidigare, från – säg – 2007 med den lilla organisationen och de begränsade kunskaper vi hade då. Då kan jag vara riktigt jävla nöjd. Men det betyder inte att vi är där vi borde vara.

Var vill du att Acne ska vara?

– Mitt drömscenario är att på något sätt vara en del av tiden. Om någon ska komma ihåg mig, man är ju bara på den här platsen i typ två sekunder, så måste man vara samtida. Vi har vårt ursprung i Sverige och med det kommer många nackdelar. Vi har ju inte ett jättestort estetiskt arv i Sverige när det kommer till mode. Det är därför vi sitter här bland en massa möbler, i den traditionen finns det ändå någonting jag kan inspireras av. Så det jag försöker göra med Acne är att vi ska vara lokala och internationella på samma gång.

Hur funkar det?

– Det funkar ju bra. Men när jag går in i någon av våra butiker tänker jag alltid ”åh helvete vad mycket vi har kvar att göra”. Det säger jag inte för att vara ödmjuk utan för att jag vet att det är så. Men jag är väldigt stolt över att vi har lyckats att bli ett internationellt företag i folks medvetande. Åker du till en högstadieskola i New York eller Paris så finns det faktiskt elever som vet vilka vi är. Inte alla, men några.

Hur har ni lyckats med det då?

– Det vette fan.

Hur är du som chef?

– Jag brukar säga till en god vän på jobbet att alla älskar mig. Då skrattar hon så att hon håller på att vika sig dubbel. Det är nog ungefär så jag är som chef.

Beror det på att du så ofta är missnöjd och vill göra för mycket olika saker?

– Kanske. Men jag tror att jag under senare tid har kommit fram till att jag inte ska försöka göra för många olika grejer. Ibland tror man att man är superbra och att man kan göra vad man vill. Och det blir så pinsamt när det sedan inte blir bra.

Det är också svårare att göra något bra om man får göra vad man vill.

– Ja. Jag borde inte ha så bråttom. Jag skulle kunna börja om från början och skala bort allting. För mig handlar det om att våra produkter måste bli mycket mer välgjorda, de måste bygga på färre idéer, inte fler. De som är väldigt duktiga ser sina egna begränsningar. Det har jag inte alltid gjort.

Har du några exempel på sådant du inte borde ha gjort?

– Ibland undrar jag om jag egentligen klarar av visningskonceptet. Det kan jag ångra att vi startade med. Ändå känns det som en intressant utmaning. Vi har varit tokgalna i valet av visningsplatser. Men samtidigt, det visas väldigt mycket skit på Parisveckan. Så om du åtminstone befinner dig på den sidan som faktiskt är bra av de hundratals som visar, vilket jag tror att vi gör, så är väl det okej. Men jag skulle helst vilja vara topp tio.

Hur hanterar du allting runt en visning? Att du står i fokus? Mitt intryck är att du inte känns så bekväm i den rollen.

– Numera är jag rätt bekväm i den. Men om man inte är skitsnygg eller känner sig på topp är det jobbigt. Det är fruktansvärt pressande. Jag står aldrig framför spegeln så länge som då jag ska gå till visningen. Och så slutar det ändå med att jag sätter på mig en t-shirt och ett par jeans. Varenda gång. Det som är jobbigt är att folk tittar på mig om vi får dålig kritik.

…klädd i jeans och t-shirt.

– Ja. Och telefonen slutar att ringa, när den vanligtvis ringer hela tiden. Det är som att jag tvingas söka jobb efter varje visning.

Skulle du bry dig om, säg, Tim Blanks [på Style.com] slaktade en kollektion?

– Just han är inte bakom flötet. Han är väldigt kulturellt bevandrad. Jag har pratat länge med honom och han har väldigt mycket kunskap. Så jag skulle bli jätteledsen.

Vad skulle hända om ni fimpade visningarna?

– Jag vet inte. Nu gör vi inte det, för nu har vi redan börjat med den här skiten.

***

Det är inte bara skolgårdskids i Paris och New York som fått upp ögonen för Acne. När Neil Tennant i Pet Shop Boys, vars minutiöst uttänkta klädval i över tre decennier haft stor påverkan på modeintresserade klubbkids och hipsters, ska intervjuas till Fantastic Mans bok Buttoned-Up dyker han upp klädd i såväl byxor som jacka från Acne. Alexa Chung, Yasmin Sewell, Rihanna och Kanye West – som en gång sökte praktik hos märket – är också fans. Det är lätt att misstänka att de internationella stjärnornas fäbless för det svenska modehuset inte är någon slump.

Acne har lyckats med konststycket att framstå som coola och samtida, utan att för den sakens skull vara otillgängliga. De ofta lågmälda och androgyna kläderna rymmer dessutom ett intellektuellt kapital som bäraren kan drapera sig i. Även en gråmelerad t-shirt från Acne Studios är en del av en större helhet: Den som bär Acne blir en del av ”Acne-världen”, där konstnärer och intellektuella tycks ha en lika given plats som kläderna. Man kan, som Maria Ben Saad, ämnesansvarig på Beckmans Designhögskola, uttrycker det, ana en medveten strategi som syftar till att pumpa in kulturellt kapital i märket – den egna tidningen Acne Paper har skyltat med namn som Noam Chomsky, David Lynch och Paolo Roversi. Och 2012 gjorde Acne en limiterad kollektion unisexskjortor, kallad Snowdon Blue, som lanserades tillsammans med en fotobok som innehöll bilder av den världskände fotografen Lord Snowdon. Kanske är det en rest från tiden då Acne inte bara gjorde kläder, utan snarare försökte vara ett konstkollektiv som producerade ett helt livsstilskoncept. Kommer man från ett land som saknar modetradition, som Jonny säger, är det inte direkt skadligt att rida på internationella stjärnors ryggar. Och för den inhemska marknaden kan det finnas en poäng med att inte bara uppfattas som trendiga – yta har sällan stått högt i kurs i Sverige. Enter: konstnärer, intellektuella och regissörer.

– Vi har förstås varit medvetna om att vi måste befinna oss i en kontext som har kredibilitet. Men jag tror att det är en ganska liten grupp människor som har märkt det. Om en design får liv och egen bärkraft, som den måste ha för att klara sig, så kommer den också innehålla något mer: en idé, en estetik, ett meddelande. Och den känslan är mycket viktigare än om jag befinner mig i rätt sorts kulturella sammanhang eller inte.

Vilka mer är det som gillar er?

– Jag har lyssnat sjukt mycket på Drake de senaste åren. Sen kom han till vår studio i Paris. Han var tydligen ihop med Rihanna och han har väl fått upp ögonen för oss via henne. Vår pr-kille visste att jag gillar honom, så han sa bara ”Drake vill besöka studion”. Sedan kom han dit och lunkade runt, han var väldigt ödmjuk. Och fastnade så klart för en krokodilmönstrad parka.

Klart han gjorde.

– Fast den var från damkollektionen, så han tog den aldrig med sig.

***

Acnes akronym – Ambition to Create Novel Expressions – kan, i dess storslagna tonalitet, ses som ytterligare ett försök att pumpa in kredd i företaget. Historieskrivningen säger att den fanns där från första stund. Men den var snarare ett sent försök att rädda ett namn Jonny Johansson avskydde.

– Vi försökte helt enkelt sminka upp bajskorven. När banken ringde var det ju inte så kul att heta Acne. Vi hade problem med [varuhuset] Barneys i början, de ville att vi inte skulle ha någon logga. Eller att namnet inte skulle synas alls.

I intervjuer har Jonny Johansson nämnt att Andy Warhols konstkollektiv stod som förlaga när Acne grundades i mitten av nittiotalet.

Har du några andra förebilder i dag?

– Massor. Vill du ha mode, musik, konst?

Helst inte mode.

– Gucci. Nej, förlåt. Jag gillar många italienska konstnärer. Det är en utställning nu med Piero Manzoni på Palazzo Reale i Milano som jag tyckte mycket om.

Det är oklart om Jonny säger det sistnämnda med tungan i kinden: Vad Manzoni bland annat gjorde var just att sminka bajs. I början av sextiotalet ställde han ut 90 stycken konservburkar med titeln Merda d’Artista – artistens skit – prissatta efter dåtidens guldvärde. Ingen av burkarna har öppnats, ity då skulle de förlora sitt värde.

Vi kan kalla Manzoni för tidernas främste bajspolerare. Och Jonny Johansson skrubbar och skrubbar på kläder som han fortfarande tycker ”ser ut som skit”.

Men Acne behöver inte mer makeup. De må ibland svaja, men är bättre än vad Jonnys egna recensioner må insinuera. Viljan att bli bekräftad, att bli färdig, har gett resultat. Blåvalens växtvärk, kombinerad med Jonnys ständiga missnöje, har gjort att Acne Studios 2014 inte bara levererar kläder, utan mode som står sig på en internationell scen.

– Jag tycker att vi börjar närma oss en bra nivå. Vi börjar få grepp om hur vi ska göra för att komma vidare. Men vi är inte där. Och kvaliteten måste upp. När man tänker på kvalitet tänker man på lyx. För några dagar sedan sa jag – det här får man väl ta med en nypa salt – att lyx inte har ett pris. Den sortens lyx som enbart handlar om pris är oftast en strategi – prisnivå sätts utifrån ett strategiskt tänk.

Ni har aldrig sålt en jacka för 20 000 kronor för att bygga ett varumärke?

– Nä. Men däremot har den hamnat däruppe för att vi har klantat oss och inte kunnat få ned priset, eftersom vi inte velat kompromissa. Drömmen vore att göra lyx som inte kostar något.

Då hade ni inte fått in så mycket pengar.

– Nä jag vet. Men man hade blivit jävligt unik.

 

Det ligger i perfektionistens natur att aldrig bli klar. Det finns alltid sömmar som borde ändras. Särskilt när personen bakom sömmarna, trots att han på många sätt skyr offentligheten, fortfarande tycks jaga omvärldens applåder.

Till dess att Jonny Johansson blir ”färdig” lär Acne Studios fortsätta att vara synonymt med hans namn. De verkar inte vara ens i närheten av att fundera på en ny creative director. Samtidigt hoppas Jonny att hans märke är starkare än honom själv. Och för säkerhets skull, Acne ska förhoppningsvis leva i många år till, har ritbordet till en efterträdare åtminstone börjat byggas.

– Det är ett medvetet val att inte försöka bygga en personkult runt mig. Just för att Acne en dag ska kunna klara sig utan mig. För några år sedan gjorde jag fem intervjuer i veckan. Det var för att det var den enda sortens pr som vi hade råd med. Det gav nog ett visst resultat, men folk tröttnar också på en. Och det urholkade också mitt fokus totalt. Så det har jag kompromissat bort nu. Det är något jag aldrig kommer göra igen. Jag mår inget bra av det. Man mår skitdåligt om man inte är skapt för det.

Fast du gör ju en intervju nu?

– Jo.

Du kommer trots allt vara tvungen att sluta en dag. Hur vill du bli ihågkommen?

– När vi startade var vi en del av tidens tecken. När jag har fått kritik för att Acne rullar för snabbt har jag försvarat mig med att mode är mångfacetterat i dag. Jag brukar hålla mig i det, att samhället går snabbt. Det är inte ett budskap, eller en look. Så om man ser på Acne i retrospektiv vill jag gärna att man ser på oss som en del av tiden, som den såg ut just då. Det skulle vara jävligt tråkigt om man bara gjorde en massa kläder till folk.

Känner du att du har ansvar mot någon?

– Nä. Noll. Absolut inte. Det enda jag har ansvar för är att göra det bästa jag kan.

Finns det perioder då du känner att du inte gjort det bästa du har kunnat?

– Jag tror inte det. Kanske någon gång i början då jag svajade lite i tanken om jag skulle kunna göra det här eller inte. Men jag har fan alltid gjort vad jag kunnat, med den lilla kunskap jag har.

Det finns en bild av dig att du är en bananskalskille. Att du liksom kommit in i den här branschen by accident och att du inte riktigt hittat din plats. Är du med på det?

– Ja, det kan jag köpa. Efter 17 år som designer kan jag köpa det. För tio år sedan hade jag nog dött om någon sagt så. Jag hade ett behov av att intala mig själv att jag var mer begåvad än vad jag var. I dag kan jag känna att jag har gjort det jag har gjort – och det har jag gjort själv.

Jag tänkte på det du sa förut, om att du förr ville stå på scenen. Nu verkar du mest vilja lämna scenen?

– Det finns en baksida med kändisskapet som jag inte visste om förut. Det har ett sådant högt pris. I dag, när det viktigaste är att vara känd, är det ganska osexigt att vara det. Det finns en viss människotyp som är med i de här dokusåporna som jag tycker det är väldigt viktigt att inte förknippas med. När du står på scenen tappar du bäring. Du tappar självförtroende. Du tappar fokus. Du tappar allting.

Vad är det som stjäl uppmärksamhet?

– Folk vill umgås med en för att man har status. Det sägs saker till en som kanske inte är sanna. Du vet inte vad som är på riktigt och vad som bara är hittepå. Man tenderar att lägga sin tid på annat än det som man ska hålla på med. Man blir ihålig.

Du har sagt att du har slutat att dricka. Förut drack du för att lugna ned dig. Varför slutade du?

– Jag drack mest på flyg. Jag har aldrig haft något problem med alkohol på det sättet att jag har varit alkoholist. Jag har vänner och bekanta som blivit det, men jag har mest känt att det trubbade av min hjärnverksamhet. Det du lägger på om du dricker… säg att du dricker ett glas vin varje dag och så höjer du långsamt den kvoten, då lägger du på ett filter, en grå jävla sås, som bedövar dig. Då tror jag att man tappar en del av kreativiteten och orken. Man får inget gjort.

Har du några andra sådana filter i dag som stör dig?

– Nä. Nu äter jag bara kanelbullar.

—

När jag lämnat möbellagret och sagt hejdå till Jonny kommer jag att tänka på den brittiske musikern Robert Palmers singel Johnny and Mary. Jag kan öppningsraden utantill:

Johnny’s always running around, trying to find certainty, he needs all the world to confirm that he ain’t lonely.

Men Jonny Johansson har, vad han än själv tycker, redan bevisat för världen att han kan. Hans talang är bekräftad.

Ändå fortsätter han att springa. Denimblåvalen må bli myndig nästa år, hundra ton tyngre än vid födseln, men den är fortfarande en tonåring. Alltjämt ligger Jonny på sängen i ett hotellrum i Långtbortistan, och lyssnar på Dear Old Stockholm. Under ögonlocken blänker vattnet.

– Jag har ingen ambition att förändra världen. Jag är alldeles för banal. Acne är en rent sexuell upplevelse för mig.

Är det fortfarande rock’n’roll-lusten som driver dig?

– Ja, jag tror det.

Någonstans spelar du fortfarande i band?

– Jag kan inte säga det bättre än så. Jag är beroende av dem jag har runt mig. Att de ska se mig. Att de ska tycka att jag är duktig.