Ljuset utifrån lyser upp hans ansikte där han står i köksvrån i sin etta i Berghäll. Belysningen gör honom lätt grönaktig, eller så beror det på vad jag tycker om det han precis sagt. Från grekiskt gudomlig förvandlas han till illamående monster. Det där han sagt får mig att se mig omkring i sängen. Eller madrassen på golvet, för någon säng har han inte och inte så värst mycket annat heller. Det enda som fnns inom räckhåll är behån. Och varför inte. Det är väl ett utmärkt redskap. För annat än det den är tänkt för.

Mamma använde inte behå. Varken under sjuttio eller åttiotalet som jag minns det. Det var när Sloggi började med sin mjuka sportaktiga behå som hon skaffade sig en. Jag vet inte riktigt vad som fick henne att skaffa den ens då. Till skillnad från mig hade hon inte så värst mycket bröst. Inget hängande och slaskande för hennes del. För det var vad som fick mig att skaffa behå. Under början av åttiotalet hade jag redan gått igenom de allra största t-shirts och collegear som kunde köpas utan att verka helt misstänkt. Sedan skaffade jag mig en åttiotalsbehå. Och just den perioden går inte till historien för sina behåar av hög kvalitet.

Det fanns två sorter. Den ena var för tanter. Den andra sortens behå var tortyr. Axelbandet som långsamt skavde sig neråt, inåt, mot nyckelbenet. Spännet på baksidan som hasade högre och högre upp på ryggen. All spets som kliade. Fast det hade förstås sina fördelar att spännet hasat upp i nacken. När killarna skulle köra behåtest och ta tag i fanskapet för att sedan släppa det mot ryggen. Då hittade de inte behåbandet. Om spännet inte hasat utom räckhåll var resultatet blåmärken. Eller en behå som vid smällen mot ryggraden öppnade sig. Det var ett jäkla jobb att försöka knäppa fanskapet. Helst mitt under en lektion skulle armarna vridas bakom ryggen och knäppa igen inunder t-shirten.

Det fanns också en tredje sorts behå på åttiotalet. Den korsettaktiga. Med alla hyskorna som lämnade djupa, ömma tryck i huden. I alla fall skulle behån visas med spets och allt, för det gjorde Madonna. Brösten lyftes fram i ögonhöjd, precis som under korsetternas storhetstid under sjutton- och artonhundratal. Serverade vita kullar, helst så att bröstvårtorna syntes.

En tjej i klassen hade tantversionen av behå. Ingen kommenterade den. Någonsin. Killarna drog inte i hennes behåband. Det var ingen komplimang att komma undan.

Den bästa behå jag hade under åttiotalet var en kvalitetsbehå i laxrosa från förtio- eller femtiotalet och härstammade från Play it again, Sam i Kronohagen. Den var dyr. Mjuk mot huden med vadderade axelband och ett brett bakstycke, så pass brett att det inte gick att få tag i det när killarna försökte. Till och med spetskanten var mjuk. Och även om axelremmarna var vadderade var det studs och sting i dem. Dessutom. Vilken hållbarhet! Behån levde långt in på nittiotalet. Det är precis denna behå jag tittar på när den förvrängda grekiska guden står där i köksljusets gröna sken och han säger saker som att det har varit trevligt, att vi haft det trevligt tillsammans. Väldigt trevligt alltsammans. Han gör en grimas och pratar på och säger att det är inte riktigt läge nu, tyvärr, skilda vägar, ny grimas som kanske ska vara beklagande. Och blaha blaha blaj.

Jag förstår att vi precis haft break up-sex. Att jag bara inte vetat om det. Det är precis det där, att vi haft sex, just precis för någon minut sedan, innan han klev upp och ställde sig där i köksljuset och började säga blaha blaha blaj.

Jag undrar om min behå kan användas som slangbella och skjuta iväg något, fast vad? Eller på annat sätt fungera som vapen. Snurra runt huvudet som Indiana Jones innan man låter bh-piskan vina ner över känsligare hudpartier? Strypa honom med?

Samtidigt rinner ilskan av mig, alldeles för fort och jag känner hur naken jag är. Hur otroligt naken jag är för att min behå ligger bredvid mig, för att mina trosor är någon annanstans. För att han står naken där i köksljuset men han är ändå inte naken, han har ingenting att dölja. Jag börjar gråta. Över min nakenhet. Över att han står där naken utan att vara det och säger saker. Jag är inte kär i honom. Jag tycker bara inte om att bli dumpad, speciellt inte så. Inte så där att först sex och sen hej då för det är inte läge just nu. Inte när jag är naken. Det gör mig mer än avklädd. Naknare än naken. Hur mycket jag än försöker svepa täcket omkring mig. Jag gråter.

Jag önskar att jag inte hade tagit av mig behån.

Han vet inte hur man tröstar. Han kunde säga såja. Eller förlåt. Eller hördu. Eller vad som helst. Han säger inget. Vi har mer break up-sex. Medan jag gråter. Jag gråter mig genom hela break up-sexet. Det är lättare att gråta än att strypa honom med behån. Att ha break up-sex gör mig mindre naken. Tror jag.

Några timmar senare när jag vaknar och han ännu sover, samlar jag ihop mina kläder och klär på mig. Medan jag rättar till behån tittar jag på honom. Jag är inte naken längre, jag har min behå och det är som att ha ett pansar mot den där killen på golvet. Han är ändå mer än bara killen på golvet, han är hela samhället. Han är allt jag måste klä på mig inför, han är orsaken till att jag behöver en behå. Jag rättar till behåbanden över axlarna. Just han, exakt precis han, får mig att skriva det här nu, skriva om behåar. Mest för att jag tycker att jag har ett så otroligt problematiskt förhållande till dem. Vi kommer inte överens, behåarna och jag. De är fortfarande gjorda för betydligt äldre tanter eller tortyrredskap. Det är klart att jag vet att det fanns bekväma och rent av snygga behåar på åttiotalet som inte var gjorda på femtiotalet, men det var inte sådana man hade, ursäkta, inte sådana jag hade. Och visst dyker det upp bekvämare tyg och mindre spets under nittiotalet. Men hur mycket hjälp jag än får i en butik, hur rätt kupan än sitter över brösten och hur bekvämt det än är, är det ändå en plåga att köpa behå. Dessutom är det en hel vetenskap att försöka ta sig runt de behåar som någon annan vill att jag ska använda. Jag vill inte göra brösten större med extra inlägg, jag vill inte ha metallbyglar som skaver, jag vill inte ha spets.

Det har skrivits en del om bröst och behå. Men inte så mycket som man kunde tro. I Barbro Lindgrens Världshemligt, har berättaren Barbro en klasskompis, Kajsa, som ställer sig framför pojkarna i klassen och mallar sig, spännar ut brösten och säger att de skulle behöva öva sig lite. Och pojkarna springer sin väg. Jag önskar att jag var mer av en Kajsa. Att jag varit det då också, tidigare. Men inte ett uns av den sorten fanns i mig, inget mallande med brösten alls. Hur mycket Madonna än hade nätskjorta ovanpå sin behå. Det var inte jag.

Mer då Ulf Starks Simone. Hon som snör in sig som om hon var grekisk idrottande kvinna under de tidiga olympiska spelen. Lindar lindor för att kunna vara den Simon de andra tror att hon är. Visserligen inte de läderlindor som grekiskorna använde, men i alla fall, lindandet, undangömmandet. Det var vad jag ville göra, speciellt då i nioårsåldern när brösten började växa. Först i klassen. Jag hade helst lindat bort alltsammans. Dessutom, en nioåring som får bröst, det är något fel på det. Den där lilla typen som plötsligt förvandlas till något annat. Inte längre det där platta bröstet, inte längre möjligt att som korthårig gömma sig bland killarna. Kroppen, brösten knoppas. För mitt nioåriga jag var alltsammans ett förräderi.

Jag smyger ut ur hans spartanskt möblerade lägenhet, som om jag gjort något fel. För att jag inte vill träffa honom på morgonen. Inget mer break up, varken tårar eller knulla. All den där stämningen som skulle finnas och göra det grötigt att röra sig. Han kommer att vara lättad och jag önskar att jag hade lite mer protest i mig, att jag hade lust, att det skulle roa mig att inte göra honom lättad utan att jag skulle stanna kvar, äta hans frukost, gråta mer, göra honom väldigt obekväm. Att min behå verkligen var ett pansar mot honom, mot samhället i stort. Men jag smyger ut.

***

Det är inte ledsen jag är när jag går ut nästa kväll. Jag vill bara veta att det inte är något fel på mig. På något vis skaka av mig den dåliga smaken från hur han stod där i ljuset från gatlampan i sin köksvrå. Jag har tagit på mig en annan behå. En med metallskena under brösten som knäpps framtill istället för bakom. Det förändrar på något vis förutsättningarna.

Det är revansch och hämnd och någonting annat som jag inte riktigt kan säga vad det är att gå ut genast kvällen efter. Det påminner om att vara riktigt arg. Jag ler mot min spegelbild, ett vargleende.

En kille ser mig genast då jag kliver in på krogen. Han är på väg uppför trappan, vänder sig om, ser rakt på mig. Jag låtsas att jag inte ser honom medan jag lämnar in jackan. Känner inte av hur han klär av mig med sitt tittande. Rättar till kjolen, skjortan. Drar med ett finger under axelbandet på behån. Medan han tittar.

Senare samma kväll, många glas senare och vi har tittat på varandra på avstånd hela kvällen. Så är han där, intill mig på dansgolvet. Han doftar dovt av rakvatten blandat med tobak. Det blir en långsam dans och vi tar tag i varandra. Allt är så enkelt och jag önskar att den andra såg mig nu. Såg mig här på dansgolvet med armar kring min midja. Händer som försiktigt stryker, trycker nära min rumpa och får det att pirra till i mig. En mun som lutar sig nära mitt öra och viskar att jag är sexig, att han inte kunnat låta bli att titta på mig. Att han vill ha mig.

Hans hand över min rygg, rör vid behåbandet. Skjortan jag har på mig är så tunn under hans fingrar, som om det faktiskt, igen, bara var behån som finns mellan honom och mig. Mellan världen och mig, en behå. Ett fodral som ska hålla mig upprätt.Vi smiter iväg, hand i hand. I taxin hem till honom undrar jag vad jag gör där. Så onödigt att åka hem med den här främmande mannen som sagt att jag är sexig. Genast är jag golvad. Villig att hänga med till jordens ände, eller Esbo tydligen, de finare delarna.

Jag drar min tunna kofta tätare omkring mig. Fryser så att bröstvårtorna står rätt ut genom de futtiga tunna tyg som omger dem.

Han betalar och vi går mot huset. Jag tittar efter taxin. Jag kunde ha tagit den hem igen. Ändå går jag här. Varför går jag här? Vad har jag här att göra?

”Ingen hemma.” Petri, Pete, Pepe, vad han än heter, öppnar dörren. Han tänder i tamburen och det är fint och dämpat när man går in, en matta att putsa skorna mot, innan alltihop ställs in i skåpet i hallen.

”Vill du ha något att dricka?” frågar han. Jag skakar på huvudet. Själv vill han tydligen för han leder oss till köket och plockar fram en cola ur kylskåpet och sträcker för säkerhets skull fram den mot mig. Jag skakar på huvudet igen.

Hans blick har svårt att hållas vid mitt ansikte, den halkar neråt, stannar vid brösten hela tiden. Det gör det svårt att tala med honom.

”Toaletten?” undrar jag. Han pekar, utan att lyfta blicken, och jag går ut ur köket och till vänster, söker efter en dörr med låsmekanism eller någon sorts toalettsymbol på. Jag hittar den i ändan av korridoren, med snirkliga bokstäver står det wc.

Jag kissar. Jag tvättar händerna. I spegeln är mitt ansikte med trötta ögon. Jag gäspar.

Det här är en dum idé, jag vill hem. Jag vill inte ligga, jag vill sova. I Helsingfors. I min egen säng. Inte Esbo, hur fina delarna än är. Det här är ingen hämnd för något, inte hjälper det mig att den här killen tittat på mig. Jag tvättar händerna och går ut för att säga åt honom, att en taxi och hem. Att det var kul, men nej tack.

Jag hinner bara ut från toan så står han där utanför och tar tag i mig. I mina armar och innan jag hinner säga något pressar han mig mot väggen, pressar sig själv, sitt kön mot mig.

”Så jävla sexig”, säger han.

Jag ska säga åt honom. Petri, Pete, Pepe vill jag säga och ångrar att jag inte lyssnat så bra, att jag inte minns vad han heter, att jag inte kan använda hans namn för att få stopp på honom. Lovar mig själv att i framtiden alltid lyssna när folk presenterar sig. Hans mun är blöt mot min hals, nedanför min hals. Hans händer har släppt greppet om mina, söker omkring på min kropp. Kramar om mina bröst, genom skjortan, in under, genom behån.

”Jag vill knulla dig här”, säger han.

”Jag vill inte”, säger jag.

Hans ögon möter mina och blicken är simmig, en kort stund simmig, så klarnar den, han har hört vad jag sagt.

”Vad då?” frågar han.

”Jag vill inte”, säger jag igen, knuffar mjukt mot honom för att han ska stiga åt sidan. Han låter sig inte knuffas. Står kvar, håller mig mot väggen med sin kropp.

Något händer med hans blick. Den mörknar.

”Du kommer inte härifrån”, säger han.

”Jag kan ta taxi”, säger jag.

”Dörren går alltid i baklås. Du kommer inte bort utan min hjälp.”

Hans ord betyder att han inte tänker öppna dörren. Jag hör det utan att han behöver säga det. Jag ser det i hans ögon. Jag känner det av hur han trycker upp mig mot väggen och väggen är kall mot min rygg. Varenda nervtråd i min kropp på helspänn.

Det finns två vägar ur det här.

Jag kan låta honom få det han vill ha. Liggandet. Jag kan vägra och få jobba på att ta mig härifrån.

Han står så nära mig och luktar inte lika spännande längre. Luktar farligare, det dova har tagit över, inte som rakvatten, som farligt, djupt vatten. Könet trycker mot mitt ben och min kjol har blivit kortare, skjortan ovanför brösten. Jag är så naken igen. Det är bara behån som patetiskt pansar mot all hane som vill klämma sig in i mig. Igår natt var det en som ville bli av med mig, den här ska ha vad han siktat in sig på.

Hans hand över min mage, söker sig uppåt. Jag vill inte. Men jag säger det inte igen. Hans hand runt mitt behåklädda bröst, stryker med fingret över spetskanten. För det är inte längre någon femtiotals behå. Det är en slarvig sak med allt för litet tyg. Han vrider undan triangelbiten, låter bröstet välla ut och böjer sig ner, suger på bröstvårtan. Det känns i hela kroppen, darrningen, han känner den också.

Hans ena hand söker sig in under kjolen, under troskanten, in i det våta.

”Du vill ju”, säger han. Och min kropp låter honom. Men jag vill inte. Jag vill hem. Jag vill sova. Jag vill inte ligga. Ändå ligger vi. På golvet som lämnar avtryck i kroppen. Han hittar öppningen på behån, skrattar.”Främre servering”, säger han.

En stund senare har han tagit min hand, drar mig med mot sovrummet. Vi ligger och ligger och jag är trött på alltihop och hatar hur han luktar. Det skaver. Ändå är det här lättare. Det är den lättare vägen ut. Hoppas jag. Att få det överstökat. Att göra det där han vill. Och vad gör det mig. Det är ju inte så att han tar något jag aldrig gett förut. Det är bara en kropp. Äntligen vältrar han sig på sida i sängen. Han blir liggande så, med kuken slak över högra benet. Jag ligger kvar en liten stund medan jag väntar på att hans andetag blir lugna.

Står en stund med behån i handen. Metallbyglar under bysten, på den vänstra sidan håller metallen på att skava hål. Jag trycker tillbaka den, stannar i rörelsen. Han frustar till i sömnen. Ett snabbt ögonkast åt hans håll. Fingret känner på metallbygeln, den är vass mot fingret.

Jag knäpper på mig behån. En kort stund känner jag efter. Jag är kvar i mig själv. Trots allt. Sedan går jag mot ytterdörren, trycker ner handtaget, inget händer. Han ljög inte, dörren är i baklås. Jag känner igenom hans byxor för att hitta nyckeln. Men den ligger inte där. Skjortan, inte där heller.

”Letar du efter den här?” frågar han och hans röst får mig att hoppa till. I handen håller han nyckeln och skramlar med den. Han har dragit på sig en badrock.

”Ja”, svarar jag.

”Kan du öppna?” Min röst är så bedjande, så vädjande och tunn och hans leende så brett. Jag kan se mig utifrån, lite hopkrupen, försiktig. För han är jägaren och jag är darrande morrhår och öron som lyssnar efter minsta ljud och torr i munnen. Benen vill springa men det finns ingen öppen flyktväg.

”Så bråttom är det väl inte”, säger han och närmar sig.

”Jag måste hem”, säger jag.

Han lägger sina händer på mina axlar, de vilar tungt. Jag står nedtryckt på golvet med hans händer på axlarna, så nära halsen. Jag rör mig inte. Han rör sig inte. Jag vill sträcka upp handen till halsen, nycklarna vilar kallt mot nyckelbenet, jag vill ta nycklarna.

Hans ena finger rör sig över axelbandet på behån. Trycket mot plastbiten som justerar banden, trycker den in i axeln. Jag biter mig i läppen.

Så lutar han huvudet bakåt, skrattar. Hans händer släpper min hals, mitt behåband.

”Du skulle se din min”, säger han och går mot dörren. Han sticker nyckeln i låset, vänder sig mot mig.

”Tack för det här, du är så jäkla kåt att våtare får man leta efter”, säger han innan han låser upp dörren, trycker ner handtaget och nattluften drar in, lite svalkande. Han drar badrocken tätare omkring sig. Så vinkar han mot dörren.

”Så där”, säger han och bugar sig.

”Öppet. Bara att gå.”

Jag går, ut genom dörren, ner för trappan, längs gången, öppnar grinden, ut på gatan, utan att vända mig om. Jag hör hur han stänger ytterdörren. Då andas jag ut. Tittar bakom mig, kollar att han faktiskt inte är där. Det är han inte. Jag går fortare. Springer. Jag vet inte vart. Jag känner inte till de finare delarna av Esbo och vill bort, vill inte bli kvar här.

Hela tiden tänker jag inte på något. Hela tiden tänker jag på att jag kom undan. Jag vill inte tänka. Vill inte tänka på att jag har en kropp.

Jag har inga tårar. Jag har ingenting.

Länge ligger jag i min säng och glor i taket innan jag äntligen lyckas släppa alla bilder som snurrar om och om igen. Till sist sover jag drömlöst och tankebefriat. För vad finns det att fundera på? Som han sa, våtare får man leta efter. Lukten av något dovt finns kvar i huden.

***

 

Hela veckan är det så svårt att välja behå. Så svårt att klä mig i världen. Bomullssloggi. Sportbehå. Halvkupa. Wonderbra. Knäppningar fram och bak. Allting sitter fel. Ända tills den röda. Då händer något.

Veckan tar slut. Helg igen, fredagkväll. Jag kan inte sitta hemma. Det blir min röda behå. Jag söker inte efter något. Inte efter någon. Kanske finns han på krogen ändå. Kanske råkar han befinna sig på samma krog som jag.

Min röda behå glimtar fram i skjortöppningen.

Han finns. Han bjuder på öl. På shots. Jag är så rund under klackarna att han stöder mig. Håller mig upprätt. Vi fnissar. Våra fötter snubblar, jag ropar högt, för klackarna.”Aj aj aj”, ropar jag och dimper ner på gångbanan. Händerna runt vristen. Han sjunker ner bredvid mig.

”Ska jag bära dig?” frågar han.

”Du orkar inte”, svarar jag.

”Fan, vad ont det gör. Aj aj aj aaaaj!”

”Taxi”, vrålar han och ordet ekar mellan husväggarna, vi sitter på en gata vid sidan om. Inga taxin här. Bara han och jag. Bara han och jag och min vrist. Jag tar av mig skorna. Barfota är bättre. Stadigare fötter om de känner marken. Vildare fötter på sommarvarm asfalt.

Han kommer nära mig. Vill pussas, kyssas. Vill lägga armar om mig. Vill kramas och peta på mig.

”Lägg av”, säger jag.

”Lägg av”, härmar han och luktar surt ur munnen.

Allt sker mycket snabbare än jag förstår. Han kommer närmare, nära, för att göra allt det där han vill med mig, allt det där pillandet på bröst och i håligheter och veck, allt han vill stoppa in här och där, den där blicken han har, den kåta blicken som ska ha – nu, här – ha mig.

Men jag har handen i urringningen innan han hinner säga brösthållare. Gräver fram den lilla sprayfaskan.

Det blir inte som han vill. Han kommer inte nära några behåar. Det blir annorlunda.

Jag håller andan, släpper ut den sövande gasen med ett bestämt tryck på faskans pumpmekanism. Rakt i ansiktet, ögon och näsa.

”Vad satan”, säger han och blinkar. Gasen golvar honom direkt och han ramlar hårt i marken.

Jag vrider in händerna under min skjorta, knäpper upp spännet i behån. Det är så mycket man kan använda en behå till.

Vid gasläcka kan de fungera som munskydd. Jag snurrar min röda EBbra ordentligt över mun och näsa medan jag släpar in honom i portgången. Han borde ha lyssnat på mitt lägg av. Han borde inte ha härmat mig. Så full var jag inte. Så ont gjorde det inte i min vrist. Just nu gör ingenting ont alls. Adrenalinet pumpar genom kroppen medan jag arbetar.

Han är inte död.

Han bara sover. Djupt.

Jag kunde döda honom. Men jag är ingen Bella i Dirty weekend, jag har visst fått nog som hon, men döden måste han inte leva med.

Jag klär av honom alla kläder.

Jag vill att han dör av skam.

Det är inte hans fel att jag gör det. Det är egentligen inte honom jag klär av. Jag klär av dem allihop. Jag klär av den hane som stod i köksfönstrets gröna ljus och sa blaha blaha blaj. Jag klär av hanen som vägrade ge mig nyckeln till dörren. Jag klär av allihop. Både förr och senare vad det än kan vara för personer av manligt kön. För jag vill inte längre. Jag orkar inte vara naken alldeles ensam. Han ligger där i portgången, avklädd. Hans kläder lägger jag i en påse som jag ska slänga längre bort. Innan jag går, droppar jag den röda behån på hans mage. Den kan han få. Man kan göra så många saker med en behå, skyla sig kan man, skyla de naknaste delarna.

Det förändrar mig. Det är klart att det förändrar mig. Alla kvinnor har sådana stunder, när de tar ett steg åt ett annat håll. När de säger nej eller jo eller ingenting alls, då de gör något eller låter bli att göra något och det förändrar dem. Jag slutar le för att vara söt. Jag funderar inte längre på behåar.

Klädde jag faktiskt av honom alla kläder där i portgången på en tyst gata någonstans i Helsingfors? Sövde jag honom och lämnade honom med endast en röd nödbehå att klä sig i? Det blev inga tidningsrubriker även om jag skummade tidningarna några dagar. Han skylde sig väl. Hittade mitt kvarlämnade pansar.

I alla fall sa jag nej. På ett sätt också han måste förstå. Vilken han det än handlar om. Samma mynt var det, jag betalade med kläderna på kroppen. Det är så en behå kommer väl till pass, de kan användas på så varierande sätt. Ofta är de gjorda av material som fungerar fascinerande om man försöker bränna dem. Bara en sån sak.

14 SÄTT ATT ANVÄNDA EN BEHÅ

1 Brösthållare/bysthållare, behå eller bh.
I början av 1900-talet började de egentliga behårna användas, modet var kroppsföljande men timglasmidjan försvann och med det krävdes andra underkläder. Det fanns också behåar vars poäng var att fungera som bröstplattare, allt för modet helt enkelt.

2 Oanvänd.
I synnerhet under 1960 och 1970-talen var det vanligare att inte bära behå. Det hade inget att göra med att bränna dem, det ingick helt enkelt i tiden, att behå, det var något som äldre generationer klämde in sig i. Friheten framförallt.

3 Tagelbehå.
De billigaste. De sladdrigaste. Det sämsta materialet. Kliande spetsar i nylon, hårda och vassa som knivar. Röda märken i huden. Smala behåband över axeln som gnider sig som en såg in i nyckelben, genom nyckelben, armen kapas. Vem behöver gammaldags tagelpiska när man kan knäppa på sig behån?

4 Tantutstyrsel.
Beige. Stackars beige som länge haft så dåligt rykte som färg. Heltäckande. Stöder och lyfter. Bridget Jones hade ett himla jobb med sina åtstramade trosor, tant-behån är av samma sort.

5 Kroppsformande korsett.
Korsetterna under 1800-tal när de snörs så hårt att det är svårt att andas och lungor och resten av inälvorna fyttar plats i kropen. Korsetterna, de halvlånga, under i synnerhet 1980-tal som ska visas upp, fungera som mycket tajt topp. Gemensamt för alla korsetter är avtrycken de lämnar i huden, alla knäppen, snören, skenor som trycker in och klämmer till.

6 Slangbella.
Ett mycket praktiskt redskap med otrolig skjutförmåga, behåband är praktiska. Om pinsamhet uppstår, klipp bort kupan.

7 Piska.
I änden av behån fnns spännet. Mycket effektivt att snurra hela alltihop i luften och låta vina ner. Det är som om tagelbehån tar ut sin rätt.

8 Strypredskap.
Som nu vilket snöre som helst, tillräckligt långt, kan klämma åt ordentligt.

9 Annan ingång, främre knäppning.
Har använts för sexuell förvirring, vid amningsbehåar och för EBbra (se nedan).

10 Bygel för att peta i exempelvis ögon.
Eftersom bygeln ofta tenderar att pilla sönder ett litet håll i behån och sakta klättra ut så kan man konstatera att bygeln ifråga är tämligen vass.

11 Munskydd.
EBbra, en behå som kan användas vid till exempel gasläckor. Röd till färgen. Räcker till två personer. Kan knäppas upp både fram och bak.

12 Förvaringsplats.
Speciellt för mindre föremål som kan placeras i behån.

13 Skyla sig med.
Som Eva och Adams fikonlöv ungefär, samma möjlighet att dölja sig med behåkupan.

14 Brännbart konstföremål.
Helst behå av nylon, brinner bra, eller smälter bäst. Inte alls lika brandfarligt som det plastmaterial som förr gärna användes i kläder, i synnerhet kvinnokläder som krinolinen. Men en smält behå, den är ganska vacker på något vis.