Görs det några bra poddar som inte är amerikanska? Som en person som ogillar alla poddar där två personer sitter och samtalar om ditten och datten är större delen av den svenska poddjungeln ointressant för mig. Jag blir uttråkad. Kanske är jag trött på åsikter. Kanske är jag trött på improviserade pseudosamtal. Vad det än är så hamnar jag nästan alltid i USA när jag lyssnar på poddar.
Amerikanska poddar är bra på först och främst en sak: berättande. Det är inte bara jag som säger det, jag minns att The Guardian klagade över att brittiska poddar inte hade samma verkshöjd som sina amerikanska motsvarigheter och slog fast att det handlade om att berättandet var så mycket bättre i de poddar som var USA-märkta. (En del av detta förklaras kanske av att både Storbritannien och Sverige har statsfinansierad radio som fortsätter att producera material av hög kvalitet.)
Denna höst handlar dock om Dolly Parton’s America. Jag är inte ensam om detta så klart, för konsensus verkar vara att det är en välförtjänt hitpodd där journalisten Jad Abumrad med hjälp av Dolly Parton – i egenskap av den kändis som minst människor har något ont att säga om – berättar en historia om dagens USA, men också om Dolly själv, hennes musik och hennes liv.
Det är en mycket ambitiös serie som förflyttar sig mellan Tennessee och London och som har timtals med intervjumaterial med Dolly Parton att använda sig av.
Vi får höra Dolly jämföras med Mozart, vi lär oss om mörkret i Dollys tidiga låtar och hur de kan ses som feministisk appropriering av sånger om kvinnomord, vi får höra historien om hur hon först sjöng 9-to-5 för resten av filmteamet ackompanjerad av sina naglar och får en akademisk breakdown av hur briljant texten är. Dollys musik tar oss till Kenya och till Libanon och vi lär oss att det var Kevin Costner som hade idén att I will always love you skulle vara med i Bodyguard. Det är fascinerande att man med Dolly Parton som utgångspunkt kan spegla så mycket av världen, av samtiden, av vår nutidshistoria.
Man behöver inte vara fan av Dolly Parton för att lyssna och det är som bekant ett signum för det oerhört bra berättade. Och redan upplägget är spännande, eftersom Jad Abumrad får tillgång till Dolly via sin läkarpappa som lärde känna henne när hon låg inlagd efter en bilolycka.
Förr i tiden – på 90-talet – brukade det sägas att rockhistorien ständigt måste skrivas om. Det känns skönt att se att den fortfarande är i förvandling.
När ni tröttnat på att lyssna på poddar finns här några artiklar som är värda ett öga:
How High Can High-Waisted Pants Go? – The New Yorker, Rachel Syme
I have come to love the process: the squeezing, the tugging, the hula-esque gyration required to pop the waistband over the hips. I do this little dance almost every morning, and it always requires a bit of a silent pep talk, an internal bolstering: two legs enter, one woman leaves. I’ve learned to appreciate whatever is necessary to achieve the only trouser silhouette I’ve ever enjoyed, one that cradles and cuddles the body as if it is holding my organs in place. For the past year or so, I have been on a hunt for higher and higher rises that are ever more difficult to worm into.
Låt mig förklara att jag älskar den här typen av texter: en jättelång artikel om byxor med hög midja. Inte bara för att jag alltid varit en fan av den höga midjan (Faye Dunaway i Network, Prince) utan för att den här texten – trots att den handlar om en trend – inte skriver om höga midjor som en trend utan som en livsstil och något som påverkar hur kvinnor ser på sin kropp, hur de rör sig, hur de mår. För det är ju detta som kläder gör med oss: något mycket djupare än det vi brukar avfärda som konsumtion.
The worshipful documentary, helmed by Dries director Reiner Holzemer, covers the entirety of Margiela’s career, beginning with his childhood in 1960s Genk, Belgium, and finishing with his final bow and exit from the fashion industry in 2008. The designer has never shown his face (“anonymity for me was a kind of protection of my person,” he tells Holzemer), and while the documentary doesn’t expose what he looks like, it’s still deeply personal.
Efter We Margiela, dokumentären från 2017, verkar det som om Martin Margiela själv kände att han behövde ta tillbaka narrativet kring det arv han lämnat efter sig. Det sägs att han inte var nöjd med bilden som gavs i just We Margiela där företaget och märket sågs mer som en kollektiv skapelse. Jag får flashbacks till Andy Warhol och hur många ville skriva in sig i historien genom hävda att det var de som kom på idén om soppburkar. Två saker: i en kreativ omgivning är det ibland svårt att säga vem som kom på vad. Men det är också personen som sätter den kreativa riktningen som är avgörande för vilka idéer som anses bra, vilka som behöver utvecklas, vilka som inte fungerar, vilka som inte känns rätt. Det är detta som skiljer det genialiska från det mediokra.
Instagram has always been good for all kinds of braggers. But the administrator behind @BallerBusters believes a new breed of scammer is running rampant on social media: the young business guru.
They are pervasive on Instagram. Their avatars feature corporate head shots or photos of themselves onstage, apparently mid-TED Talk. Their online following looks huge; that can be because they have bought a large number of followers. Their feeds portray a lavish life full of cars, money and women used as props.
Ännu ett call out-konto, men här handlar det om ett slags lurendrejare som låtsas vara rika och framgångsrika för att sedan sälja kurser, access, affärsidéer till andra unga som vill lyckas. I slutänden behöver man bara själva dekoren och propsen för att låtsas leva ett liv man inte har råd med – man misstänker att det inom influencervärldens nedre regioner finns många för vilka detta är mer eller mindre sant.