Som en person med en viss utifrånblick på konstvärlden blev jag förvånad över hur mycket av rapporteringen kring den heta konstmässan Paris+ by Art Basel som kretsar kring för hur många miljoner euro gallerierna har sålt. Det är ju poängen med en konstmässa så klart, och efter den femtielfte mässmontern med samtida måleri är det uppenbart att en mässa inte är ett optimalt sätt att uppleva konst på, men det får mig att undra om det var så här under salongerna på 1800-talet då folk upptäckte impressionisterna? Gick folk dit och diskuterade priserna på verken – eller pratade de om deras estetiska kvaliteter?

Mycket av dagens konstintresse kretsar kring de stora megagallerierna. Ett av dem, Pace Gallery, är på plats med en Mark Rothko som inte visats offentligt på 30 år och som är till salu för 40 miljoner dollar – ett pris som Le Monde påpekar är omöjligt att verifiera. Konsten på mässan är sannerligen ofta ett tydligt uttryck för konst som statussymbol och det känns signifikant att Louis Vuittons bås – där de presenterar olika konstnärssamarbeten – är ett av de mest populära och fotade. Mitt besök känns som ett konkret bevis för beskrivningen av konst- och modevärlden i Natasha Degens bok Merchants of Style, som jag skrev om för Svenska Dagbladet – två världar som allt mer liknar varandra och där vilken konst som syns i allt större utsträckning påverkas av vad som fungerar i en mode- och lyxkontext.

Den mest intressanta konsten finns ofta på de mindre gallerierna i bortre änden av mässan.

Den mest intressanta konsten finns ofta på de mindre gallerierna i bortre änden av mässan, långt ifrån Louis Vuitton-båset – även om man när man når dit är helt utpumpad och knappt orkar se ett enda konstverk till. Jag drogs in i Jenna Bliss reality-konstverk True Entertainment som utspelar sig på ”världens mest prestigefulla konstmässa” 2007 och som undersöker Wall Street. Här kändes det som att det fanns en komplex kritik mot konstvärldens allt närmare relation till finansvärlden som kändes spännande.

Indonesiska kollektivet Tromarama utforskar relationen mellan individen och algoritmerna, men också uppluckringen av gränsen mellan arbete och fritid – helt enkelt det liv vi lever i det ekonomiska systemet, post-internet. Ett exempel är skulpturen Debit #2 där juicekartonger med inspelade, förvrängda ljud är hopkopplade med en algoritm som letar upp specifika tweets och skriver ut dem på en skärm bredvid.

Cooper Jacobys Ruminator (Play Dead) med sin krock mellan tarmliknande organiskt material och metallskåp med ständigt föränderligt säkerhetslås var också spännande, liksom Roberto Gil de Montes, en mexikansk målare som har fått ett uppsving de senaste åren och vars verk på mässan mer än tydligt visade varför.

AI och metaverse lyser med sin frånvaro, bara något verk av kinesiske Lu Yang som tråkar ut mig.

En annan sak som händer på en mässa är att vissa unga konstnärer återkommer hos flera gallerier – denna gång var det franska konstduon Tursic & Mille, vars metakitschiga målningar ofta baserade på onlinehittade bilder syntes på minst tre ställen. Ibland tycks det också trendigt med vissa tekniker, som flera tavlor som använde sig av mjuka linjära färgövergångar, till exempel Rob Pruitts Suicide Paintings. Jag försöker föreställa mig rummen dessa verk hängs i med sina airbrushade, kulörta färger.

AI och metaverse lyser med sin frånvaro, bara något verk av kinesiske Lu Yang som tråkar ut mig – det känns som att jag har sett mer intressanta verk av Jacolby Satterwhite i samma genre. Fotografi är också underrepresenterat, bara någon Wolfgang Tillmans och en Rineke Dijkstra.

Jag letar också upp Kerry James Marshall-tavlan som sägs ha sålts för sex miljoner dollar under öppningsdagen.

Men visst finns det något härligt med att gå runt och se idel stora namn också. Barbara Kruger, Sarah Lucas, Takashi Murakami och Ai Weiwei fladdrar alla förbi. Och på Lisson hittar jag ett fantastiskt verk av Hugh Hayden med två svarvade bröstkorgar av trä som hänger som på två galgar i ett gammal franskt klädskåp. Jag letar också upp Kerry James Marshall-tavlan som sägs ha sålts för sex miljoner dollar under öppningsdagen: Black and Part Black Birds in America (Magpies and Baltimore Orioles). Han fyller på många sätt den moderna konstens kriterier – ett av dem är att kunna göra crossovers till modevärlden – och han har till exempel gjort omslag till amerikanska Vogue och en kapselkollektion med Wales Bonner. Tavlan är del i en serie där Kerry James Marshall tar sig an John James Audubon och hans klassiska verk The Birds of America och föreställer som andra målningar i serien svarta och delvis svarta fåglar, i det här fallet två skator och två Baltimoretrupialer.

Paris omtalas nu som en het konststad igen, på ett sätt som inte varit fallet under lång tid. Men det är inte bara inom konsten det puttrar. Allt fler kreativa människor flyttar hit – från såväl Berlin som London som andra platser. Samtidigt växer lyxens inflytande allt starkare. Det påminner mig om den cocktail som fanns i London när jag flyttade dit några år innan finanskrisen, en potent mix av superrik lekplats och unga hoppfulla kreativa förmågor. Återstår att se vad som uppstår ur den.