Hennes ärlighet har gjort henne till Youtubes nästa artist att hålla koll på 2019. The Guardian kallar henne för en av samtidens skarpaste popartister och menar på att hon klär av känslor på ett sätt som få musiker av hennes slag genom tiderna lyckats med. Framförallt med tanke på att de flesta av hennes låtar skrevs när hon var tonåring. På några knappa månader har hennes karriär exploderat och i skrivande stund har miljontals människor lyssnat på det mest personliga som hänt henne. Grace Carter är 21 år gammal och för varje minut ökar lyssningarna där främlingar tar del av berättelsen om pappan som lämnade henne, ensamheten med mamman och reningen som kom med musiken. Berättelserna om allt som är hon egentligen. För Grace finns ingen musik utan ärlighet, och om hon inte är ärlig kommer hon aldrig kunna växa upp.

***

Hej Grace! Du arbetar just nu på att släppa ditt första album. Hur går det för dig?

– Det går bra, det är en spännande process! Jag skrev många av de här låtarna redan när jag var 17 år gammal, så på många sätt är det som att återuppleva de senaste åren av mitt liv igen. Det är en väldigt speciellt känsla att behöva sätta sig in i de känslorna jag hade då igen.

Tonåren måste ju universellt anses vara den värsta tiden i en människas liv. Är det inte jobbigt att behöva sätta sig in i de känslor du upplevde som tonåring igen?

– Jo, det är väldigt speciellt. Många av de känslorna känner jag nog fortfarande, samtidigt som jag har gått vidare från mycket av det som hänt. Jag håller ju själv på att bli vuxen as we speak, så det känns lite som att jag analyserar hur det är fast jag inte riktigt vet det själv ännu.

– När jag skriver låtar försöker jag alltid berätta så ärligt jag kan om saker som har hänt mig. Alla saker jag har skrivit handlar om verkliga händelser, jag kan inte skriva musik på något annat sätt. På många sätt är det här albumet mitt liv.

Hur kommer det sig att du känner att du behöver vara så öppen med dig själv och din uppväxt?

– Jag växte upp utan min pappa och utan den delen av min familj som var svarta som jag, så jag hade aldrig någon familjemedlem att relatera det till. Det var väldigt svårt för mig att förhålla mig till. Jag kämpade väldigt mycket med att förstå mig själv som barn och förstod ofta inte varför jag kände som jag gjorde eller min familjesituation. Jag såg bara mina vänners hela familjer och kunde inte fatta varför jag inte hade en pappa.

– Det var inte förrän min mamma träffade min styvpappa, som också är musiker, som jag började prata om de känslorna. På många sätt var han den första personen att se all smärta och ilska i mig och som uppmuntrade mig till att börja prata om det. Han gav mig en gitarr och sedan dess har jag skrivit om allt.

Du har blivit väldigt uppmärksammad just för att du är så transparent och ärligt rå i dina texter. Vad är det som gör att du klarar av att vara så öppen offentligt med dina känslor?

– Ofta är det rätt överväldigande, men mycket av det jag sjunger om har jag ju redan bearbetat, och mycket just genom att lyssna på musik av artister som delade med sig om sina erfarenheter. Nina Simone, Lauryn Hill, Alicia Keys och Beyoncé var mina husgudar. Det är väldigt stärkande att känna att mina känslor kanske kommer att betyda samma sak för någon liten flicka där ute i världen. Det är lite hisnande att tänka så, för jag är ju fortfarande bara 21 år gammal, så ibland är den pressen lite svår att hantera. Men det är värt det när människor känner att min musik kan hjälpa dem.

Många av de artisterna du nämner har själva gjort ställningstaganden kring att vara transparenta, inte bara som artister, utan även som kvinnor i branschen. Jag tänker exempelvis på när Alicia Keys år 2016 bestämde sig för att inte bära smink på VMA-galan och på Beyoncés album Lemonade.

– Ja, jag var ju fortfarande tonåring när det här hände. Och jag ser ju vad de gör och försöker själv att bli en ”strong independent women” som Beyoncé säger. Personligen tar jag en dag som den kommer. Det är så mycket som är överväldigande med att bli vuxen och växa upp så offentligt.

– Men det är otroligt att får vara en del av en tid i musikindustrin där så mycket har förändrats för kvinnor. Jag tänker ofta på det, och det är aldrig någon som har ifrågasatt mina drömmar eller min plats. Det är ju många män som har viktiga positioner i musikindustrin, så jag tycker att det är väldigt häftigt att kunna gå in i ett rum med mina visioner och känna att jag blir lyssnad på och tagen på allvar.

Det är spännande det där med att förväntas ta ställning. Just nu pågår det nämligen en kulturdebatt i Sverige där många äldre verkar förvänta sig av oss 90-talister att vi ska våga tala ut mer om jobbiga ämnen, vara mer genuina och gud vet vad som är poängen. Samtidigt förväntas det att vi ska skapa ”en perfekt bild” av oss själva genom sociala medier och dylikt. Jag kan helt ärligt känna att det är väldigt svårt att manövrera alla förväntningar ibland.

– Verkligen! Jag tror alla kan relatera till det som är i vår ålder. Och jag tror att många äldre inte alltid förstår vilken utmaning det är att förhålla sig till all den press som läggs på oss via internet och så vidare. Det finns så många förväntningar att leva upp till att den ekvationen aldrig någonsin kommer att gå ihop. Jag försöker att leva mindre på mobilen för att kunna leva i mitt nu.

Men tycker du inte att det är sjukt att man inte helt genomskådar att sociala medier inte är på riktigt? Även om man vet i huvudet att det är fejk går man ju likt förbannat omkring och anpassar halva sin tillvaro efter ett virtuellt luftslott.

– Jo, absolut. Jag är ju 21 så jag har verkligen vuxit upp i den världen med Instagram, Facebook och MSN, never forget. Vår generation pratar ju om det här hela tiden och ändå kommer vi inte loss. Jag tror att det handlar om att vi forfarande vänjer oss vid allt det här och inte vet hur vi ska relatera våra verkliga känslor till allt det här fiktiva.

– Allt detta är ju också en enormt stor del av musikbranchen i dag. Många baserar hela sitt artistskap på hur många följare man har. Jag är supertacksam för alla som vill följa mig, men den dagen jag börjar värdera mig själv som artist utifrån det antalet är jag ute på tunn is. Det säger ingenting egentligen om hur duktig jag är som musiker.

Du släppte din första singel Silence år 2017 och är fortfarande relativt ny i industrin. Är artistskapet som du hade förväntat dig?

– Jag visste nog inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag tror att mycket på ytan mest ser enkelt och roligt ut, men det är verkligen hårt jobb. Det hårdaste jag varit med om. Jag är nästan aldrig hemma, jag träffar aldrig de jag älskar. Men det är samtidigt otroligt att få resa över hela världen och uppleva saker som jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Jag tror att mycket handlar om ha tålamod och bibehålla sin integritet. Men vi får se, först ska jag lyckas bli vuxen.