Hej Philip! Nu när semestern är över känner jag mig både trött och frustrerad. Allt var ju så mycket bättre när jag var ledig, och strandkläderna var helt klart roligare att ta på sig än jobbkläderna. Hur ska jag göra för att härda ut? /Sia

Hej Sia! I somras botades min modedepression, åtminstone tillfälligt. Anledningen stavas I-T-A-L-I-E-N. Under juli kuskade jag runt landet, från eleganta privatstränder i Sorrento via klippor på Capri och kvalmiga gränder i Neapel till slitna solstolar i San Remo. Den varma solen gjorde att få saker sköttes snabbt; filosofen Piet Hein har som bekant skrivit att ”ting tar tid”, och i Italien tar saker verkligen tid på sig. Det i sig kan vara inspirerande, för det enda man kan göra i en sådan situation är att go with the flow, sätta sig ned och slappna av. Att inte behöva vara effektiv var i sig en belöning efter en intensiv vår med mycket arbete, och jag njöt därför av kravet att slappna av och inte prestera. Att inte behöva vara duktig är ett söndertjatat ämne som det redan skrivits alldeles för många texter om, men det är faktiskt en fröjd att äntligen inse att ingen bryr sig om ens prestationer.

De italienska stränderna var också en konsekvent uppvisning i kroppspositivitet. Överviktiga gubbar i minimala speedos, muskulösa fuckboys med helgonmedaljong i guldkedja runt halsen, taniga tanter i stringtrosor, unga kvinnor under heltäckande handdukar som skyddade mot solen, matronor som hade dagslånga picknickar med hela familjen omkring sig – anything goes. Ingen var värst brydd, och snart började även jag att slappna av. Jag rakade benen när jag orkade och lät bli när energin inte ville infinna sig. Tankarna vandrade, tänk om hela livet kunde vara som en italiensk strand i juli. De kroppsfixerade kulturdebatter som avlöst varandra de senaste decennierna i svenska medier framstod som märkligt irrelevanta bland de trasiga solstolarna där ingen verkade bry sig om hur grannen såg ut eller höll på med.

”Är inte ‘semester’ den rådande metatrenden för stunden, nu när de flesta verkar vara så frustrerade med sina kontorsjobb att de helst bara vill säga upp sig, checka ut, stänga av inkorgen och aldrig mer återvända?”

På Capri besökte jag Dolce & Gabbanas butik, inredd som en siciliansk kliché. På rad hängde färgglada kläder – tröjor, byxor, skjortor och speedos – som funnit inspiration i 1950-talets vykort och som föreställde naivt tecknade solnedgångar, vitrappade husfasader och pastellfärgade bilar. Som så ofta numera nöjde jag mig med att titta istället för att faktiskt köpa något, men det var roligt att se semesterkänslan översatt till kläder. Är inte ”semester” den rådande metatrenden för stunden, nu när de flesta verkar vara så frustrerade med sina kontorsjobb att de helst bara vill säga upp sig, checka ut, stänga av inkorgen och aldrig mer återvända? Sällan har jag pratat så mycket med olika människor som den här sommaren om att byta karriär, lämna allt för att istället öppna B&B i franska bergsbyar, bli ostproducent i Juradistriktet eller ta hand om getter i Ligurien. Kan det vara så att D&G gjort mode av våra drömmar som alltmer verkar handlar om en längtan bort från ett samhälle som gått vilse i karriärsplaner, konsumtionshysteri och övertidsarbete?

Sedan en tid är jag nu åter på arbetsplatsen, och sommarens solbränna bleknar långsamt. Snart är det väl dags att ställa undan sandalerna och leta upp lådan med strumpor igen. Men jag finner att jag i mobiltelefonens bildband ständigt återvänder till sommarens snapshots av blå hav, vita klippor och mustiga solnedgångar och undrar hur man skulle kunna utveckla en tillvaro där semestern inte längre bara var ett sätt att härda ut resten av året, en tillfällig belöning för alla otaliga måndagsmöten man genomlider och e-postbrev man skriver med inledning ”sorry for my late reply”.