”Din stora Louis Vuitton lackväska i hot-pink är det nya manspread”, skrev en vän till mig bara häromdagen. En hastig spaning jag själv funderat en hel del över på sista tiden, kanske inte min väska specifikt men hur något så hyperfeminint kan ta så mycket plats på ett fuck you-vis. Dra till sig blickar och störa.

I boken Rosa den farliga färgen, från 2011 skriven av genusvetaren Fanny Ambjörnsson, diskuteras färgen rosa ur ett genusperspektiv. Om dess funktion som genusmarkör och roll i en jämställdhetskamp, från påtvingat könskodade bebiskläder till queer motståndsstrategi. Hur vi indoktrinerat klär våra flickor i rosa, pojkar i blått eller aktivt bränner upp de rosa “rysch pysch” plagg vi får i present av mormor eller någon mindre ”medveten” vän. Men också hur det många gånger sker ett val av rosa som färg, som symbol i olika politiska sammanhang. Rosa, en feminint kodad och högst laddad färg.

Jämsides med de senaste årens feministiska utveckling har det pågått en omförhandling av traditionellt feminina attribut. Detaljer som rosetter, krås, en kort kjol, en tight klänning, svinhöga klackar och vassa naglar har blivit stora medel i en feministisk kamp. Istället för att avfärda dem som symboler för patriarkalt förtryck appliceras det makt på dem. Jag tänker på fotografen Arvida Byströms estetik som i min mening är definitionen av hyperfeminin, och på hur selfiekulturen kan bli konst och agera som feministisk aktivism. Delar av en debatt om hur prålig yta kan påvisa intellekt och en medvetenhet om samtidens könsstrukturer, inte dess medhjälpare eller ihålig fåfänga.

Sedan tänker jag på Emelie Janrell som presenterar kollektioner i totalt feminin anda. Hon får stående ovationer av branschen och anses vara ett av våra största svenska framtidshopp. Vad hon gör är att tillskriva det feminina och det sexiga makt. På det snäva, det urringade och det dekorativa. Hennes senaste kollektion behandlar fenomenet hybris och är en uppmaning till kvinnor att utöva just det, att stjäla det manliga självförtroendet och äga det. En vägran att vara en biroll i någon annans värld.

Jag tänker också på Rihanna, på hennes brand som ”no fucks given” och hur hon motsätter sig att vara en anpassad produkt inom patriarkatets stommar. Hur hon kan skrika pondus i en enorm tyllklänning av Molly Goddard så väl som i stiletter eller när hon twerkar framför en spegel iförd en nätdress med slits från golv till tak. Det handlar om att ta plats precis så som män gör på daglig basis, när de slår ut sina knäskålar så långt ifrån varandra som det bara går i en skön manspread.

”Så om att ha en fittkort kjol, transparent blus, glittermanikerade naglar och obekväma skor inte är lika med att vara ett offer av patriarkatet. Då är det istället något som kan konnotera makt och respekt.”

Det verkar finnas ett mer allmänt sug att konsumera mode i den feminina kategorin (utöver när det sker som ett slags medvetet statement). Det är på modet och det har fått en högre status, en mer självklar roll i stort. Det finns ett intresse för, och en fascination vid femininiteten snarare än en rädsla kring att den skulle göra en svag. Och vi vill leka med det.

Jag minns Barbieboomen som uppstod efter Moschino vår/sommar 2015, kollektionen som var ett enda stort Barbie lajv. Pressarna stoppades, kändisar shoppade och eBay fylldes av rosa Moschinokopior. Paris Hilton och hennes tidiga 2000-tals stil (med minst sagt starka Barbie referenser) har även den haft stor revival, efter en millisekund på Humana ser jag ut prick så. Britney Spears är inte längre tacky, hon är en ikon som besitter prestige och är nu ansiktet utåt för Kenzos senaste kampanj. The Kardashians dominerar Instagram (flest följare i världen?) och beautykulturen eskalerar och får nya anhängare dag för dag, vi är besatta av hudvård och smink.

Alessandro Michele klär både Guccikvinnan och Guccimannen i glansiga blusar. Recensionerna skimrar och budgetkedjorna apar efter. Eller Simone Rocha, som med sin drömska höst/vinter 2018 kollektion för femte säsongen i rad landade på Vogues årliga Top 12 lista över säsongens bästa visningar. Hennes estetik kan också kallas hyperfeminin, hon gör en throwback till historisk kvinnlighet genom hennes lek med textilier och snitt. Det är tyll, spets, volanger och rosetter – pompöst mode i modern tappning. Marie Antoinette i genomskinligt fluff.

Det finns en modevåg och ett generellt nytt tänk som motsätter sig tanken om att nå auktoritet och jämställdhet genom en avfeminisering av sig själv i den processen. Det är intressant att se ett skifte i vilket mode som anses stå högt i kurs, eller vad som utan vidare eftertanke faller oss i smaken. Vad som trickle-down från Milanos modevecka till H&M eller Zara och sedan säljer slut hos den stora massan. Hur att göra bomben i en pool av glitter, kan bli till en feministisk praktik eller spontan njutning.

Så om att ha en fittkort kjol, transparent blus, glittermanikerade naglar och obekväma skor inte är lika med att vara ett offer av patriarkatet. Då är det istället något som kan konnotera makt och respekt. Vilket gör det svårt att på något visuellt vis läsa in en kvinna som svag, oavsett vad hon väljer att bära. När vi helt enkelt får skriva oss själva – vilka vi är och vill vara – med exakt de (mode)medel som vi själva vill. Då blir rosa faktiskt en farlig färg, för att den utgör ett hot. Ett hot som lägger krokben för den patriarkalt skapade idén om vad en kvinna är – eller inte är.