Med anledning av en viss aktuell debatt vill jag berätta en sedelärande historia. När jag fortfarande var tonåring, eller kanske strax över 20, läste jag ett reportage i gaytidningen Attitude. Artikeln handlade om transmän och ett öde gjorde stort intryck på den unga bög jag var då. Mannen i artikeln tilldelades vid födseln könet kvinna. Han växte upp och kom ut som lesbisk, men kände sig inte helt hemma, ens som butchflata. Han började därför ta hormoner och kom ut som transman – en man helt enkelt – och upptäckte att han som man inte längre var intresserad av kvinnor. Istället ville han ha homosexuella relationer med andra män. Mannen hade inte opererat sitt underliv och ansåg inte att det var något som gjorde honom till mindre av en man.

Jag minns att jag tänkte: Det är omöjligt för en utomstående att säga vad den här personen ”egentligen är”. Det är omöjligt att säga ”du är egentligen kvinna”, ”egentligen lesbisk”, ”egentligen straight”. Den enda normala reaktionen är ”jag tror dig när du säger att du är bög”.

Vid den här tiden hade jag inte läst någon queerteori, ett område som knappt fanns på kartan heller, jag hade en viss insikt i feministisk teori, jag kunde inget särskilt om transpersoner. Ändå landade jag direkt i insikten att en transpersons självidentifikation är det grundläggande när det gäller dessa frågor.

Varför ska denna transkvinna acceptera mainstreamkulturens definition av ”kvinna”? Varför ska hon acceptera att deras definition av kvinna inte bara utesluter henne utan suddar ut hela hennes existens och säger att hon är en man?

Så ni kanske förstår min förvåning när jag 25 år senare konfronteras med en våg av tyckare som har kommit fram till en annan åsikt, nämligen att det som är avgörande här är karyotyper, kromosomer, biologi. De vill stå inför den transman jag läste om och säga till honom att han är en kvinna.

Sorry, men jag underkänner er åsikt. Mitt 20-åriga jag underkänner er åsikt.

Det mitt yngre jag intuitivt förstod när jag läste artikeln var att det här är en motståndsrörelse. Att en transman kallar sig man är ett radikalt underkännande av den definition av begreppet ”man” som många röststarka debattörer slänger sig med. Ibland beskrivs detta motstånd som att det handlar om semantik, att det bara är ord. Att det är samma sak som att hålla upp en sked och säga att det är en gaffel.

Men det är inte bara ord, det är ett helt liv.

En transkvinna kan leva ett värdigt liv som kvinna, med vänner som ser henne som kvinna, hela hennes liv är byggt kring att hon är kvinna. Men i den dominanta kulturen finns det människor som underkänner henne som sådan.

Filosofen och transfeministen Talia Mae Bettcher har kallat det konstanta ifrågasättandet och underkännandet av transpersoners självdeklarerade identitet för ”reality enforcement”. I Trapped in the Wrong Theory: Rethinking Trans Oppression and Resistance skriver hon om att claima ordet kvinna:

[W]hen a trans woman says “I’m a woman” and her body is precisely the kind of body taken to invalidate a claim to womanhood in mainstream culture, the claim is true in some trans subcultures because the meaning of the word “woman” is different; its very meaning is under contestation.

Varför ska en transkvinna acceptera mainstreamkulturens definition av ”kvinna”? Varför ska hon acceptera att deras definition av kvinna inte bara utesluter henne utan suddar ut hela hennes existens och säger att hon är en man?

Det ska hon inte. Och det är därför det här är en kamp och inte en debatt. Kampen gäller rätten att säga kvinna och man även när vi pratar om transpersoner som varken tar hormoner eller har haft underlivskirurgi.

För jag förstod inte då och jag förstår inte idag varför vissa människor är så fixerade vid en definition av begreppen kvinna och man som handlar om biologi. Hela idén i feminismen är ju att biologin inte ska bestämma kvinnors och mäns liv, personlighet eller karaktär. Simone de Beauvoir skrev uttryckligen att man inte föds som kvinna.

Nu är det som att vi har en kulle där JK Rowling strider för äggstockarna som världens mitt och jag vet inte vad ni tycker men om det här med att vara kvinna nu handlar om XX-kromosomer så är det lite som att säga att musik handlar om ljudfrekvenser. Visst, det är sant i en väldigt smal kontext, men säger det egentligen något om vad musik är?