Burcu Sahin har tagit med sig några saker som betyder mycket för henne inför ASMR-inläsningen ur sin debutbok Broderier. Med hjälp av sin egen röst, snäckor, en paljettbroderad sjal och en tamburin ska hon spela in ljud som förhoppningsvis ger lyssnaren en brain-gasmisk upplevelse.

Föremålen påminner mig om en lek vi ofta lekte på kalas när jag var liten. En vuxen fyllde en bricka med blandad rekvisita: typ russin, en ask med gem, en penna. Vi barn fick ägna en stund åt att memorera stillebenet och sedan fick vi blunda. När vi öppnade ögonen igen var det dags att gissa vad som saknades på brickan. Men tänk om vi aldrig hade fått se vad som låg där från början, hur skulle vi ha kunnat leka leken då? Samtalet med Burcu får mig att förstå att det är lite så hon jobbar. Hon ser och letar efter det som fattas.

***

Finns det några likheter mellan dina dikter och ASMR?

–  ASMR är ju också en form av intimitet och ett arbete med ljud genom det taktila. Genom att röra vid eller arbeta med olika material kan man framkalla ljud som är väldigt behagliga. Det behagliga finns ju också hos den som rör vid det som låter. Det känns som att det finns en koppling mellan den intimitet som jag försöker upprätta i dikterna och i det som ASMR kan göra.

Hur valde du föremålen du tog med till läsningen?

– Det handlar om olika föremål som jag har fått, främst av min moster och min mormor. En sjal, snäckor som vi faktiskt plockade tillsammans, och den lilla tamburinen som jag fick efter ett bröllop. För mig framkallar de här föremålen en känsla av hemma. Jag har tänkt väldigt mycket på vad man får behålla och inte behålla när man emigrerar, och jag tror att jag väldigt gärna håller fast vid de föremål jag har fått av just den anledningen, för att det finns så mycket som lämnades bakom. Både människor och saker.

– Som barn till migranter har jag inte tillgång till en plats som bär på minnen och historia, utan jag har till stor del befunnit mig i de olika typer av brytningar som uppstår när någon lämnar en plats och förflyttar sig. Jag har levt i en konsekvens av den förflyttningen, och försöker förstå vad den har gjort med mig. Men också med människor runt omkring mig. Specifikt i min bok handlar det om de geografiska och känslomässiga avstånd som uppstår. Avståndet mellan en mor och en dotter, men också det arbete, de vanor och traditioner som har funnits på en plats, och vad som händer med dem när de förflyttas med den som rör på sig.

Är du en samlare?

– Jag samlar absolut, väldigt mycket. Jag tycker det är viktigt att försöka hitta spår av någonting som har funnits men inte bevarats och att ställa sig frågan varför det inte har bevarats. Det handlar om att sammanföra olika saker som är till synes disparata eller trasiga eller osammanhängande och försöka skapa en fragmenterad bild, som ändå har betydelse. Att minnas det som inte finns.

Dina dikter kretsar mycket kring textilhantverk. Vad betyder det för dig?

– Jag började skriva utifrån att jag inte har varit någon som syr, men jag är den som skriver, och vad betyder det? Att skriva var för mig också ett sätt att överskrida avståndet som jag tänkte fanns mellan mig och kvinnorna i min familj. Att det hantverket inte har gått i arv beror till viss del på den logik som uppstår genom migration. Att förflytta sig innebär också att leva ett nytt liv på en annan plats.

– Det har funnits en filosofisk och estetisk tradition av att inte betrakta sömnad och broderier som konst eftersom de har ett specifikt ändamål: ofta att vara dekorativa eller att användas i hemmet. Jag tänker att textilhantverk har varit ett sätt för kvinnor som kanske saknat tillgång och möjlighet att skriva eller vara konstnärer i sin egen rätt att ändå dokumentera sin historia. Med den här boken [Broderier] ville jag också rikta mig till de kvinnor som har tänkt att ”mitt arbete är värdelöst, ett slags nedtecknande av mitt inre betraktas som bakåtsträvande.”

Så broderier och sömnad är ett sätt att kommunicera?

– Vissa har pratat om att vävning var en tidig form av skriftspråk och ett sätt för kvinnor att nedteckna olika typer av personliga vittnesmål eller historiska händelser. Innan koloniseringen av Latinamerika hade Inkafolket en form av skriftsystem som bestod av trådar med olika knutar på sig, som användes för att lagra information. Sedan kunde man avkoda eller på något vis hämta information från de här trådarna.

– Det finns också en tydlig etymologisk koppling mellan text och textil, de är ju nästan samma ord.

När du säger det känns det självklart. Jag tänker på alla uttryck som kommer från textilvärlden; ”den röda tråden”, att ”väva ihop något”, att ”spinna vidare”.

– Det finns många döda metaforer inom språket, och jag har tänkt mycket på hur det kommer sig att de textila metaforerna och bildspråket kan få leva kvar samtidigt som textilhantverket betraktas som värdelöst. Man säger att ”skriva är som att väva” till exempel, samtidigt som kvinnor som väver inte har en särskilt hög status, något som litteratur har. Jag tänker att man riskerar att osynliggöra det arbetet genom att använda sådana metaforer om man inte adresserar hela den traditionen och kunskapen som ligger till grund för uttrycken.

Varför tror du att skrivande har högre status än textilhantverk?

– Jag tror att det beror lite på i vilket område man rör sig i. Om man tittar på den fria konsten så finns det ett uppsving för konstnärer som använder textilier på olika sätt. Men generellt tror jag att det har just med frågan om kunskap att göra. Att det man kan tillgodogöra sig genom tänkandet betraktas som mer värt än att tillgodogöra sig något genom att känna.