I romanen Magisterlekarna, som tolkades i filmformat tidigare i år, skapade författaren Kristofer Folkhammar en skolvärld där heteronormativiteten var vrängd ut och in. Berättelsen kännetecknas av värderingar, estetik och seder som utgår från de homosexuella pojkar och män som befolkar skolan där handlingen utspelar sig.
Förra året gav Folkhammar ut Är det barnen, baby?, en bok om en nybliven pappa, som även är bög, och som har skaffat barn med sin bästa kompis. Berättelsen damp ner i en samtid som tycks mer och mer fixerad vid traditionella frågor kring moderskap eller mäns och kvinnors roller, och Är det barnen, baby? erbjöd därför en avfart från den heteronormativa autobahn vi befann – och befinner – oss på.
Under året som gått har klimatet blivit än mer nostalgiskt, och emfasen har lagts på det naturliga i barnlängtan, samtidigt som vi har fått se en evig ström av skildringar av och debatter om moderskap eller föräldraskap.
Jag unnar alla att få läsa och debattera saker som känns relevanta för dem, men det är slående hur heterosexuellt perspektivet har blivit i det offentliga samtalet, bland alla kvinnomanualer och mansdebatter. Av denna anledning, men främst för att han är en av Sveriges mest begåvade författare, ville jag prata med Kristofer Folkhammar denna Pridemånad år 2022. Har vi ett behov av queert skapande i dessa tider? Vem bättre att svara på detta än personen som gjort sina berättelser stolt bögiga och queera sedan debuten med Isak & Billy 2011.
Skriver du som bög eller som något annat?
– Det är en väldigt rolig fråga. För jag är väldigt upptagen av vad det innebär att skriva som bög. Men jag fattar mer och mer att när jag skriver romaner så är det kanske ännu viktigare att jag skriver dem som en poet. Som ju också hör ihop med att skriva queert i någon bemärkelse. Jag tänker att det queera förhållningssättet i litteraturen kommer via att inte ta genrer för givna. Att jag är en poet som skriver romaner innebär att vilja värja sig inför vissa narrativa konventioner, och att den språkliga musikaliteten kommer först i någon bemärkelse. Mina romanprojekt i själva skrivandesituationen handlar alltid om att hitta poesin, via romanen. I Magisterlekarna handlade det om att hitta poesin i det plastiga och överdådet: melodramen, pornografin, highschool-estetik. Och i Är det barnen, baby? var jag ute efter motsatt rörelse: hitta den poetiska kvaliteten i något väldigt vardagligt, sakligt och avskalat.
Det finns väldigt många gayromaner som verkligen inte är queer.
Skulle du säga att queerlitteratur är en genre?
– Nej. Jag skulle nog säga att det är ett perspektiv på genre. En medvetenhet om att vi omgärdas av massa konventioner kring berättande, hur vi berättar våra liv men också hur en god historia ser ut. Jag tänker att en queer litteratur både är medveten om att de där konventionerna finns, men på något sätt försöker destabilisera dem. Det finns väldigt många gayromaner som verkligen inte är queer så att säga. En stark komma ut-berättelse om någon som övervinner ett trauma av utanförskap och går ut som ett starkt, upprest subjekt i världen, det kan vara bra. Men det är inte queer.
Varför inte?
– För att det förhåller sig alldeles för mycket till en enkel framgångssaga om vad det är att vara människa. Den klassiska komma ut-berättelsen är inte alltid queer.
Även om den är icke-straight i sitt ämnesval så att säga.
– Nej, precis. Men jag tillhör också dem som skiljer på HBT och queer. HBT, det är där vi håller på och kräver rättigheter. Queer är något som vänder sig mot hela skiten på ett annat sätt.
Bortsett från den akademiska betydelsen så är ju queer ett ganska brett begrepp. I ”queerhyllan” skulle man därför kunna hitta allt som har med HBT att göra. Men som jag förstår dig nu, så är det inte tillräckligt.
– Jag fattar att man kan kalla H, B, T-personer för queers, men när man frågar om queer litteratur är en genre, då har vi redan blivit ganska akademiska. Och då måste man fundera över vad begreppen står för. Jag har en stor längtan efter att vi ska ha lite mindre yxiga begrepp för vår litteratur. Vi skulle behöva prata mer med varandra, vi som är intresserade av icke-straighta skildringar och berättelser. Vilka figurer är det som är vanligt återkommande? Vad är det som blir brett läst, och vad är det som blir någon sorts underjord?
Hur skriver man queer och allmängiltigt? Vill man ens det?
– Det är roligt för den där frågan om ordet ”allmängiltighet” har liksom förföljt mig. Och det finns något nästan performativt när man börjar kalla något för allmängiltigt. Vad är det man behöver upplysa sig själv och världen om när man pratar om att det här är faktiskt allmängiltigt? Jag har varit väldigt provocerad av och sur på föreställningen om det allmängiltiga. När jag debuterade för drygt tio år sedan upplevde jag att det fanns en stark… vad ska vi kalla det, borgerlig hegemoni? Det goda förhållningssättet till homosexualitet var att all kärlek är bra kärlek – det finns inget att bråka om här!
Varför kan det inte få vara specifikt? Varför kan inte det jag skriver få ha ett värde för att det berättar om just en homosexuell relation?
Love is love! Det är ett bra argument.
– Jättebra argument. Love is love, absolut. Men all kärlek är inte bra kärlek. Det motsätter jag mig. Det finns jättemycket kärlek som är pissdålig. Och ordet allmängiltig sas ofta med ett huvud på sned: ”Du har skrivit en så fantastiskt allmängiltig skildring av kärlek”. Jag blev väldigt sårad av det. För varför kan det inte få vara specifikt? Varför kan inte det jag skriver få ha ett värde för att det berättar om just en homosexuell relation? Men det var då, och har under många år varit väldigt viktigt för mig att säga: min litteratur är inte allmängiltig, men den kan vara angelägen för vem som helst i alla fall!
– Jag har ett stort intresse för vad andra bögar skriver, men min – förlåt – ändlösa kärlek till litteraturen, och orsaken till varför jag är besatt av den, kommer ur att den innebär att man utsätter sig för den andre hela tiden, att man stör sig själv eller sitt invanda perspektiv på något sätt. Varför kan då inte en heterosexuell läsare ta till sig det jag skriver utan att kalla det för allmängiltigt?
Jag kommer ihåg när filmen Brokeback mountain blev en succé och Daniel Mendelsohn i sin recension i New York Review of Books motsatte sig den idé som började sprida sig om att Brokeback mountain var framgångsrik för att det var en ”universell berättelse om kärlek”. Han skrev att det var tvärtom: det är en specifik berättelse om homosexuell kärlek men som är så bra berättad att den blir universell. Och om man säger att det är en universell berättelse så utplånar man den aspekten.
– Ja, precis! Exakt så. Och jag tänker att det är exakt det jag har avskytt ordet allmängiltig för, för att det så ofta har använts för att släta ut en specifik kunskap eller erfarenhet. Men jag anstränger mig mer nu för att lyfta fram båda delarna – bra litteratur är samtidigt både djupt specifik och i någon bemärkelse universell. Det behöver inte vara en konflikt..
I Magisterlekarna och Är det barnen, baby? skriver du fram två olika världar som båda tycks utgå från verklighetens bögvärld. I Magisterlekarna möter vi en hierarkisk skola, fylld av bitchighet och konkurrens om män. I Är det barnen baby? handlar det mer om ensamhet och begär, kanske en ensamhet i livet, att vara utanför och inte tillhöra.
– Det var fint det du sade nu, om konkurrens och om Magisterlekarna som en allegori om en faktisk bögvärld. Och det skriver jag även om i Är det barnen baby? Det kan vara en socialt komplicerad miljö där man både är varandras identifikationsobjekt, rivaler och potentiella begärsobjekt. Man är väldigt många saker för varandra.
När jag insåg att jag var gay läste jag i DN Kultur om en bok som hette The culture of desire. Dess huvudtes var att den grundläggande aspekten i gaykulturen inte är sex eller familj – utan vänskap. Det var en bok som var skriven under och precis efter aids-eran då många upplevde att det fanns en stark gemenskap. Och jag tänker att även om man tittar på tv-serien Pose till exempel så är det vänskapen och gemenskapen mellan karaktärerna som är det grundläggande i berättelsen. Är det korrekt att säga att du framställer gemenskapen som mer problematisk, till och med när du har skapat ett slags ”utopi”, en gymnasieskola där alla är gay?
– Jag längtar efter att vi ska ha mer språk för våra relationer. Att vi ska prata mer om gemenskap mellan bögar, prata om våra specifika villkor på olika sätt. Exemplet Pose är ju en grupp unga människor som måste hålla ihop för att överleva. Och där är det klart att det finns en väldig omsorg inom den minoriteten. Och jag tror att när man delar någon form av utanförstående så finns verkligen möjlighet till det. Sedan har jag nog blivit förvånad många gånger när jag har dejtat och upptäckt att det inte är ovanligt med bögar som knappt har bögkompisar. Många har ett posse på femton brudar runt omkring sig. Vad beror det på, att man inte hittar varandra?
Vad är viktigt att skriva att skriva om när det gäller queerperspektiv idag och vad finns det fortfarande att säga?
Barn. Jätteviktigt. (Skratt)
Jamen, det är väl en sak du uppenbarligen tycker.
– Ja, det tycker jag. Fast det där beslutet tar man ju inte. Eller jag gör inte det. Jag började inte skriva för att jag såg en lucka. Utan det var väl något jag förstod när boken var klar. Okej, den här erfarenheten har faktiskt inte gestaltats direkt i svensk litteratur.
Idag är det i princip okontroversiellt att säga att familjer kan se ut på olika sätt och vis. Men jag tycker ändå att det mesta förhåller sig till djupt heteronormativa familjestrukturer.
Varför är det relevant att skriva om den queera familjen?
– Jag skriver om den för att den berör mig, för att den intresserar mig. Idag är det i princip okontroversiellt att säga att familjer kan se ut på olika sätt och vis. Men jag tycker ändå att det mesta förhåller sig till djupt heteronormativa familjestrukturer. Jag har liksom inget uttänkt budskap med Är det barnen, baby? Men jag vill absolut lyfta möjligheten att vi kan förhandla om familjebegreppet. Till exempel bilda familj vänner emellan. I Är det barnen, baby? är detta en dramatik tänker jag. Å ena sidan den nyblivna bögpappan som försöker förstå sin relation till sitt lilla barn och till sin medförälder Julia, hur ska deras relation se ut? Samtidigt kastas han in i ett slags triangeldrama med två män han inte kan vara utan. Och kärleken och barnet blir två olika livsprojekt. Det tänker jag är viktigt att gestalta: så här kan ett människoliv vara sammansatt.
Är det angeläget att skriva explicit om bögsex?
– När jag skrev Magisterlekarna var det jätteviktigt att skriva explicit bögsex i linje med någon sorts överlastad estetik och att då både vara väldigt explicit i det… eh… anatomiska, men också i reflektionerna kring sex. Jag tänker att allt i romanen är väldigt blaffigt. I Är det barnen, baby? så är det viktigt att sexualiteten finns med, men efter att ha hållit på och slafsa i ett par böcker så ville jag se om det också gick att gestalta mer sensuellt och ömt. Sedan var det någon läsare som var besviken på Är det barnen, baby? för att den inte var porrigare, att jag hade fegat ur.
– Det är skitspännande att skriva om sex. Det är väldigt svårt, men jag tänker att det är viktigt att skriva inte bara om bögsex utan om sex och sexualitet överhuvudtaget. I ett samhälle som är väldigt sexualiserat på ett endimensionellt och platt sätt finns en möjlighet för konsten och litteraturen att göra något annat.
Jaget i Är det barnen, baby? funderar på ett ställe varför det känns riskabelt att säga bög i ett litterärt rum, han återger en läsning av en dikt om Grindr. Han funderar på vad det innebär att insistera på den homosexuella erfarenheten genom att estetisera den. Han har ett antal olika funderingar om att estetiserat sex kan uppfattas som lek, alltså inte allvar, man blir ”gullig bög”. Men jag tänker på ett annat sätt här. Jag drar hellre paralleller till nakenheten i Prideparader, att folk visar upp sig i kinky harnesk. Det är inte ”gullig bög” för mig. Jag undrar om du tycker att det finns något politiskt i det hela?
– Det är starkt att få en fråga om det citatet för det är ganska personligt. Det är en roman, men de där raderna, eftersom det handlar om en författare som påminner om mig, är naket från mig själv. Och det uttrycker också en ambivalens och en tvekan: är det här ett konstnärligt intressant sätt att möta samtiden på? Ger det någonting till människorna som läser det? Eller är det att ställa in sig och vara en gullig liten bög på olika sätt? Men just den frågan kring vad det är att hålla på och säga bög, det är en fråga för mig eftersom jag upplever att allt blir tyst. Och jag vet aldrig om det betyder att ingen vet vad de ska svara på det. Eller är det jag som är så banal att det inte finns något att säga? Är det därför det blir tyst?
Det finns ju många författare som inte har velat se sig som en ”gay writer”, för de har sett det som begränsande.
– Jag har ju satt en viss prestige i att kalla mig för gay writer. Med det tänker jag att jag är en bög som skriver böggrejer och som är intresserad av en tradition av böggrejer. Och det är en tradition som jag inte tycker är begränsande, eller så svår att förhålla sig till, utan det har varit extremt lustbetonat, något att vara kreativ med.