Svart stil har historiskt sätt haft ett stort inflytande på modevärlden, särskilt inom herrmode – ibland genom inspiration, andra gånger genom stöld. Från pimps till sapeurs, över Run DMC till Busta Rhymes och Pharrell Williams så har svarta stilikoner eller subkulturer utgjort ständiga källor till idéer, kanske till den grad att royalty eller reparations borde betalas ut av vissa företag.

Men Louis Vuittons megashow för vår/sommar 2024 – tillika Pharrell Williams debut – vände ut och in på ekvationen och bevisade bortom alla tvivel att svart stilkänsla nu inte bara en inspiration utan själva kärnan i lyxmode för herrar.

Glöm allt ni läst om ”quiet luxury”, det fanns inget stealth med denna wealth.

Om Pharrells föregångare Virgil Abloh innebar streetwearmodets stora ankomst till lyxvärlden så visade den här showen på något helt annat. Business of Fashion kallade ögonblicket “When fashion became entertainment” men jag skulle hellre beskriva det som att mode blev mer kontext än plagg. Låt mig förklara.

Det som framträder i och med denna visning är en vision av mode som platsen där kläder, upplevelser, kultur, galakväll och kändisskap flyter ihop. Det är inte längre ett kulturellt och konstnärligt uttryck utan något nytt, fullständigt anpassat efter den sociala medier-snabba värld där engagemang och uppmärksamhet är livsviktiga för ett lyxvarumärkes värde. 

Det var också en lång galakväll med tema black excellence. Jag är inte en person som är nämnvärt intresserad av kändisar (den enda jag blivit starstruck av är Charlotte Rampling) men frågan är om inte den viktigaste catwalken här var alla svarta megakändisar som satt front row. De vanliga catwalkbilderna framstår nästan som ett specialintresse i jämförelse, ämnat för fans av mode i sig. Föga förvånande är det Rihanna som är stjärnan i Pharrells första reklamannons.

Glöm allt ni läst om ”quiet luxury”, det fanns inget stealth med denna wealth.

Det går så klart att plocka ut kläderna ur helhetsupplevelsen, men det säger väldigt lite om hur vi tar till oss kollektionen. Här fick vi allt hoppackat till ett lyxigt och spektakulärt kit: Båtfärden till visningen. Avspärrningen av Pont Neuf och dess nya look med Damier-rutmönster i guld. Beyoncé, Kim Kardashian, Rihanna, Zendaya, Asap Rocky, Jaden Smith, Lenny Kravitz, Naomi Campbell och dussintals andra kändisar i publiken. Nyskrivna låtar av Pharrell och Clipse på soundtracket. Maten och den flödande champagnen. Castingen med såväl Pusha T och Stefano Pilati. Överraskningskonserten med Jay-Z. Jag skulle till och med slänga in de kids som hade tagit sig upp på taket på en av byggnaderna som vette mot Pont Neuf för att se showen.

WWD skrev i sin recension att det var svårt att fokusera på kläderna och tyckte att visningen ibland påminde om en bombastisk musikvideo. Jag kan hålla med om detta. Mer än något annat kändes visningen – f’låt, upplevelsen – som ett slags uppföljare till Beyoncé och Jay-Z:s musikvideo på Louvren som på ett liknande sätt använde Paris som en backdrop för att visa upp och uttrycka black excellence.

De bästa looksen var helt klart de som använder det nya ”Damouflage”-mönstret, en tolkning av Damier-rutan i form av kamouflage som gav kläderna ett pixelerat intryck, vilket vi ju vet ligger i tiden efter succén för Loewes pixelkollektion. Men överlag gav kläderna ett uttryck för en viss sorts lyx, där kläderna aldrig är tänkta att smälta in i bakgrunden eller ”bara vara för bäraren”. Att jobba så ingående med rutan (Pharrell tog här rygg på Marc Jacobs liknande grepp i Louis Vuitton S/S 2013, där catwalken utgjordes av rutor och rutor gick igen i större delen av kollektionen) var samtidigt en möjlighet för Pharrell att dra ner på loggorna utan att minska igenkänningen av varumärket – Damier-rutan är nästan lika känd som LV-monogrammet vid det här laget.

Genom att liera sig så tydligt med svart estetik signalerar också Louis Vuitton att varumärket inte är fokuserat på ”old money” eller den kreativa klassen, låt de tråkmånsarna fortsätta svärma kring The Row liksom. Det finns också stora likheter mellan den estetik som präglar marginaliserade grupper (svart stil inkluderad) och den lyx som nyrika ofta föredrar (grälla färger och blaffiga mönster eller för den delen ”bling”). Det här är sålunda kläder att visa swagger i, att synas och beundras i – och vad annars ska Louis Vuitton vara än det? 

Det enda smolket i bägaren inträffade efter showen och innan Jay-Z. Jag blev glad när dj:n började spela reggae – extremt ovanligt inom mode och lyx. Men så plötsligt kom Buju Bantons Boom Bye Bye på, en av raggans mest ökända gayhatarlåtar, som till och med artisten själv inte längre vill ha kvar i sin katalog. Det var bara tio sekunder av den – kanske insåg de sitt misstag – och det är möjligt att jag var den enda bögen med reggaeintresse därinne och därför kunde göra kopplingen. Men jag hörde. Och det förstörde nästan min kväll. Jag välkomnar sammansmältningen av black excellence och lyx, men jag hoppas innerligt att vi lämnar eventuell slentrianmässig homofobi utanför.