En kväll, långt ifrån barnskrik och artigt kallprat träffar jag Shire Raghe. MTV-profilen som på sina 36 år redan har hunnit leva många liv. Han är känd som programledare och VJ (Video Jockey) från det tidiga 2000-talets dekadenta MTV-era, en tid som idag uppnått kultstatus. Det var en period av hårt jobb, extrem högkonjunktur, stress och flärd, där pengar rullade in i äkta Petter-anda: Hennessy, Moët, Limousine och kändisskap. Händerna i taket och gasen i botten – och några gånger rakt in i väggen.

Shire var en av de första programledarna att inta den svenska kanalen när MTV Nordic år 2005 delades upp i MTV Norge, Finland, Danmark och Sverige.

Två år innan han gjorde MTV-succé hade han sökt till kanalen via deras ”VJ Searches”. Han skickade in två VHS:er, som han skrattar åt idag. Ansökan gick ut på att tala om två artister som man var imponerad av – valet blev Maxwell och Madonna. För att matcha artisterna figurerade han i den ena videon iklädd hiphop-outfit och i den andra iförd en Blonde Ambition Tour-peruk. Den sistnämnda videon avslutades med att han sprang ut på ett fält, (ur bild) – för att visa att han var “BRA PÅ FÄLTET”, med den långa tofsen piskandes fram och tillbaka. Men filmerna nådde inte fram. Han började istället att plugga marknadskommunikation på Berghs. Där lärde han känna stylisten Jessica Mittelton som under våren 2005 jobbade framför kameran på MTV i Kicki Bergs program Strössel. De blev goda vänner och efter att hon nämnt den charmerande Shires namn för MTV-gänget blev han kallad till dem på casting och därifrån skapades ett stycke svensk historia.

Efter fyra år sa han hejdå till de uppskruvade MTV-åren och idag bor han med den sex månader gamla sonen Sidney, mamman till sitt barn – Thérèse Kristiansson och deras goda vän Emma Lundqvist i en lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Jag träffar Shire på det minst stimmiga stället som finns på Ringvägen, han har precis varit på Bikramyoga. Jag kommenterar hans fantastiska glow, han tackar och slänger fiktivt med håret.

När jag googlade dig så står det känd person.

– Står det?

Ja, men det har ju funnits en otrolig hype kring MTV, så du blev ju en kändis när du jobbade där. Hur upplevde du det?

– Det var en ganska bisarr upplevelse, allt gick så otroligt fort, jag visste inte om jag var paranoid i början. Jag kommer ihåg att jag åkte rulltrappa och undrade om jag inbillade mig att folk kommenterade saker som jag sagt i inslag lite skämtsamt. ”Hittar jag på? Eller står de och driver med mig?” Jag kunde liksom inte avgöra. Senare förstod jag att det var på riktigt.

Hur många programledare/VJ:s var ni som jobbade på MTV Sverige?

– Jag var med om ganska många. Under tiden som jag var där så var bland annat Kicki Berg med mig, sen kom Pär Lernström, Sanna Jönsson, Nanna Blondell (skådespelerska), Karin Winther, Nicki Wicked (Crucified Barbara) och så vidare. Därför tror jag att många människor tänkte att jag var där längre än vad jag var, det var som att den som var kvar där hela tiden blev evig på något vis.

Hur togs du emot av tittarna?

– Jag kommer ihåg att folk störde sig väldigt mycket på mig i början. Men så fort det kom nya VJ:s så uttryckte tittarna (och Fredrik Virtanen) att de var värdelösa istället. De var tråkiga och de tog inte ut svängarna så som jag gjorde. Men tittarna hatade att jag gjorde det till en början, jag fick ju hatmail från dem. Så jag förstod på något vis att man inte kunde göra folk nöjda.

Det måste ha varit väldigt jobbigt i början?

– Ja, det var fruktansvärt. Något som jag tycker är konstigt idag är att vi hade en policy i början som gick ut på att vem som helst skulle kunna skicka mail som hamnade i ens inkorg. Därför kunde jag få allt ifrån böghat till att jag var ful eller att någon skulle våldta mig. Och när jag tog upp det med MTV:s chefer så fick jag svaret: “våra programledare ska kunna hantera det här, det måste finnas en närhet till våra profiler”. Men när jag visade mail där tittare skrev att de skulle slå sönder min dörr och sparka ihjäl mig blev det ändring, idag är det här ju något man pratar om mycket mer.

Jag läste också att du åstadkommit mer än vad andra journalister i din ålder hade gjort då, att du intervjuat crème de la crème! Minns du någon specifikt?

– Det sjuka är att det är så mycket man inte kommer ihåg, oftast skedde allt så snabbt. Mycket gjordes ju såklart när artister kom till Sverige men det var också många intervjuer på festivaler eller EMA (MTV Europe Music Awards) och VMA (MTV Video Music Awards) där det gick så fort att jag inte kunde komma ihåg vilka jag intervjuat för ens jag tittade på banden i efterhand. Det låter stört men det var för att det pågick non stop i kanske åtta timmar.

Ni skulle bara beta av folk?

– Ja, så det blev blurrigt. Men för min del är väl Justin Timberlake någon jag minns speciellt. Det var när han kom med låten Sexy back, då var han ju typ Michael Jackson, det fanns ingen större än honom. Jag hade ingen tid att förbereda mig på, jag fick 30 sekunder på mig. Så när jag gjorde intervjun fattade jag knappt vad vi pratade om, det var på EMA 2006. Han kom ut till mig och jag hade inte ens sett galan eftersom att jag stod och gjorde backstageintervjuer, så jag hade ingen koll på vad som hänt. Han drog något skämt och jag visste inte ens vad han hade vunnit för pris. Det var jättepinsamt och han drev med mig. Sen dog kameran, bandet dog, och vi stod och kallpratade istället. Men jag visste inte om att det filmades med en annan kamera, MTV International filmade alltihop, så vårt kallprat hamnade liksom med i någon Most Awkward MTV Moments. Jag sa något i stil med: “vad ska du göra ikväll” och han svarade: “jag ska ut och festa” varpå jag säger: “wanna bring a new friend, are you going with Snoop, I can join”.


Det är så roligt. Där var ditt kallprat med Justin Timberlake!

– Ja… Det kunde hända så sjuka saker. Samma gala kom Kanye West och Justice ut till mig och jag ville intervjua dem tillsammans. Hade ingen aning om vad som hänt där uppe på scenen, det hade varit värsta bråket om vem som skulle vinna. Kanye bråkar ju alltid, springer upp på scen och ska kräva priset.

Mr President.

– Ja, det här var inte första gången, men här började han. Och så stod jag där och fattade ingenting. Det är ändå väldigt roliga minnen.

Ni hann med många olika program under åren. Vilka var du med i, eller ledde själv?

– Ja, nu ska vi se… Först var jag med i Kickis Strössel, sen gjorde jag MTV-nyheterna, Chorus-programmet, och så var jag med i Mycket mer än müsli med Pär Lernström. Jag var med i Superstar Saturday och Superstar deluxe-programmen där vi flög runt på modeveckor. Det var egentligen samma sak alltihop. Allt handlade ju om musik, mode, lifestyle och ungdomskultur men strösslades ut i olika små format under olika namn. Idag skulle jag väl säga att det är ganska likt webb-tv, det är dagens Aftonbladet TV vi gjorde. Snabba klipp och nyheterna var exempelvis max fyra och en halv minut.

Jag tänker på själva MTV-fenomenet, det är intressant eftersom att det bara försvann sen. Hur tänker du kring det?

– Om jag ska vara ärlig så tänker jag att det på ett sätt är chockerande att det inte försvann tidigare. Det kändes som att jag visste hela tiden att jag levde i en bubbla. Det var ett högkonjunktursliv utan dess like, och jag visste att det där skulle spricka. Nu låter det här så sjukt men jag minns att jag var jätteledsen i början för att jag hade lägre klädbudget än Kicki, men hon var ju också en modeprofil som hade ett modeprogram. Jag hade bara 100.000 kronor per säsong. Utöver sponsrade kläder, taxi överallt, smink och hudvård.

Men det är precis vad jag tänker skapade storheten? Att det var så pompöst allting.

– MTV hade ledorden som ungefär löd:“Larger than life” och “Ska vi göra det så gör vi det till 100 procent annars gör vi det inte”.

Maxat?

– Det var en maxad arbetsplats. Till exempel så drack vi champagne och spelade Det går bra nu med Petter varje gång annonsavdelningen lyckades sälja över en miljon. Innan trodde jag att det var mer kuliss, men det var på riktigt. Tittarna såg ju inte allt, det var ännu mer bakom kulisserna. När det var kundträffar, vilket det var nästan hela tiden, så åkte vi liksom Hummer till abonnerade villor och hade fest.

Det kändes som att ni på MTV var kändisar då, inte bara intervjuade dem utan levde samma liv själva.

– Ja, vi fick ju aldrig upplevas som lägre än de vi intervjuade. Det var speciellt, och jag tror inte att vi kommer se det igen, artisterna var ju till och med nervösa ibland. Men så var jag ju aldrig riktigt en programledare så mycket som att jag var VJ. Det handlade mycket om att vara en profil, man var som ett varumärke som skulle hållas, lite som en artist. Idag strävar man snarare efter en otrolig närhet till profiler, läsa deras bloggar, följa dem på Instagram när de äter sin frukost och så vidare.


MTV Sverige försvann ju senare. Vad tänker du att nedläggningen berodde på?

– Det sista året jag jobbade där [2008] hade vi gjort en jättestor satsning som handlade om att ta tillbaka musiken till kanalen. Det var då jag hade programmet Chorus, Karin Winther hade Facer och Nicki Wicked hade MTV Fuzz. Det var en stor studio med gäster och liveuppträdanden. Men det var en besvikelse när det kommer till tittarsiffror. Jag vet inte om det var att det var för hög kvalitet helt plötsligt.

Det blev inte samma känsla, samma snabbhet?

– Nej, det var liksom ett intervjuprogram med till exempel artisten September helt plötsligt: “Vem är kvinnan bakom Septembers låtar?”. Det blev lite styltigt, Babel i musikform. Man hade kanske kunnat vänta in det lite, tills att tablåläggningen hade satt sig hos tittarna. Men det gjorde man inte, och jag kan förstå det, det var nog lite dyrt. Så vi drog tillbaka hela den satsningen och sen var det budget rakt igenom. Jag spelade in program en dag i månaden och satt av resten av tiden. Fyra program per gång och det var helt ärligt inte bra, jag orkade inte ens kolla på det själv.

Efter nedläggningen så fortsatte en del av MTV:s VJ:s på det spåret. Men du hade inte riktigt något intresse av det?

– Jag lämnade faktiskt MTV i samband med att jag fick ett jobb på en annan kanal. Det var en sidekick-roll under Melodifestivalen 2009 med Petra Mede. Men sedan drogs den in och efter det jobbade jag med Allsång på Skansen som programledare för deras webbsändningar. Jag mådde inte bra där. Jag hade jättesvårt att prata med exempelvis Ann-Louise Hanson, Björn Skifs, Sylvia Vrethammar och så vidare, det var liksom ett helt annat klientel som jag inte riktigt behärskade. SVT klagade på att jag var för sur: “vi är vänliga och glada och inte sura här!”.

– Exempelvis så var det en ekorre som kom in ibland och de ville att jag skulle göra en “Leta Ekorren”, “var är ekorren, var är ekorren!?”. Då insåg jag att: jag ska inte vara här, jag ska inte göra det här. Därför har jag inte gjort något liknande igen. Jag insåg att jag inte kan vara i en för tajt roll, för jag har inte en vinnande personlighet på det sättet, jag är vänlig men jag är inte så älskvärd. Och det måste man liksom vara för att vara en bred och folkkär programledare.


Det håller jag inte med om! Du är Mr. Karisma.

– Om du tänker dig Gry Forsell, så tänker du att jag ska läsa hennes manus, då blir det inte så intressant. Och den personligheten som jag lägger till är lite för syrlig, den kräver ett visst format. Jag hade nog gärna fortsatt på något vänster men jag märkte att det var svårt att ta i mig, för det var som att jag var en MTV-logga. Jag var väldigt starkt förknippad med kanalen.

Vad gjorde du istället efter Allsång på Skansen?

– Efter det hade jag faktiskt det konstigaste uppdraget någonsin, jag jobbade som “Celebrity Ambassador” för Europakonventionens Climate change campaign som handlade om att bädda för och öka medvetandet kring de då kommande samtalen om miljö som Barack Obama skulle ha i Danmark 2010. Jag flög runt och gick gröna mattor i olika länder tillsammans med kändisar, bland annat Moby och Backstreet Boys. Det var flummigt alltså. Det var ju en direkt effekt av de här kändisspäckade åren på MTV. Där dödade jag ett halvår i alla fall, sen efter det så började jag jobba som inslagsproducent och då kändes det som att jag äntligen hade gått ur min MTV-karantän. Så var jag på produktionsbolag 2010/2011 och sen 2012 så producerade jag Fashion på SVT, och där började liksom en annan sväng.

Hur kom du in där?

– Jag minns inte hur jag hamnade där faktiskt. Det var ett ganska underbemannat jobb så det var väldigt tungt, mycket jobb. Vi reste runt konstant och efter ett år höll jag på att gå in i väggen. Jag har smashats in i väggen så många gånger, helt otroligt. Men det är också för att de här jobben blir så väldigt roliga så man bara kör.

Tempo tempo tempo, göra göra göra.

– Ja, och jag fattade nog inte hur mycket jag jobbade. På MTV hade vi en väldigt hög arbetslojalitet och arbetsmoral och den har inte riktigt fungerat i den “vanliga världen”. Där kunde vi jobba så mycket för att det ändå var så korta klipp och intervjuer. När du ska ta det till tv-program så går du in i väggen. Eller så går du upp 20 kilo som jag gjorde en period. Det tog ett tag att ställa om sig på något vis. Sen efter det så kände jag inte att jag kunde göra mer såna där resejobb. Så då tänkte jag att jag bara skulle vara hemma i Sverige och inte resa en dag till i hela mitt liv. Där hade jag helt fel, för då hamnade jag i en annan speciell situation där jag började göra svenska program där jag åkte runt ändå. Jag jobbade med Trinny och Susanna, så vi gjorde tour i Sverige, och det blev ju samma sak bara att jag var i Alingsås istället för typ New York.

Det blev ett osexigt nedköp istället?

– Ja, så då började jag redaktöra och skrev manus till Let’s dance. Där gick jag total in i väggen. Det är två och en halv timmes livegala varje vecka som du producerar på en veckas tid, med en produktionsperiod på fem månader. Och jag totalkrashade, det bara small till i hjärnan, och jag blev körd till psyket. Efter det insåg jag att det inte heller fungerade. Så jag satte mig ner, bad en bön, tog min nyutskrivna psykofarmaka och mådde bättre. Och så fort det hände visste jag att jag behövde tänka om.

Idag jobbar du på Meter Television sedan fyra år tillbaka. Hur länge blir du kvar där?

– Det vet jag inte men jobbet är väldigt ombytligt och jag jobbar med världens bästa arbetsgrupp. Alltså jag kan säga såhär: det här är den första platsen och grupp jag känner samma känsla inför som jag kände på MTV. Det är som en skolklass med vänner för livet, jag känner dem så otroligt väl. Ulrika Eriksson som var VJ före mig på MTV jobbar där, så vi sitter med varandra hela dagarna.

”Man gick från Courtney Love till Blondinbella. Bloggarna killed the video star.”


Kan du känna att du längtar tillbaka ibland?

– Jag tror att det var där och då. Jag tror inte att den världen finns eller kan finnas på det sättet idag. Jag tänker på det här med alla bloggare. Min dröm som barn var ju att bli en MTV VJ, och det var inte unikt för mig. Men kort efter min generation så ville folk bli Kissie, inget illa menat mot henne, men jag kan fortfarande inte förstå hur allt kunde krympa på det viset. Vi på 90-talet ville stå och prata med världsstjärnor, inte typ: jag åt Kellogs till frukost och dricker den här Nutrilettdrycken till lunch. Jag begriper inte hur det kunde gå från att man ville leva en internationell dröm till att det blev så otroligt lokalt.

Det kanske var så att man krympte världen lite med alla bloggkändisar?

– Ja, kanske. Man gick från Courtney Love till Blondinbella. Bloggarna killed the video star.


På tal om barn och drömmar så fick du ganska nyligen en son, hur har det varit för dig?

– Ja! Att få barn är väldigt befriande. Jag var väldigt trött på att snurra runt i mitt eget huvud och när min son kom så flyttade jag över fokuset på honom. Det är en lättnad att slippa min egen självkritiska blick och istället vända den till något positivt eftersom jag än så länge inte kan se ett enda fel hos honom. Med andra ord har det varit en mycket positiv ”reallocation of energy”. Det finns inget som jag inte hann med innan jag blev pappa. Jag är väldigt peppad på den här nya fasen i livet.