Den sjunde november inviger Anna Odells film X&Y den 29:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival. I år stoltserar man med att 39 procent av filmerna är regisserade av kvinnor, det är deras högsta procentenhet hittills. Det är så klart BRA att kurvan går uppåt och inte tvärtom, men att kvinnor fortsätter att vara underrepresenterade är inget att fira. Trots detta är det en festival som bjuder på ett hett utbud av filmer och besök, bland annat Gaspar Noé med Climax.

I vanlig ordning visas alldeles för många rullar för att man ska ha stamina nog att se allt. Därför är Bon redo för tjänstgöring och guidar dig igenom den internationella filmdjungeln. Nedan finner du en lista som tipsar om Sverigepremiärerna som sätter missbruk, familjekriser, nattklubbar, skolskjutningar, erotisk narcissism, dyrbara böcker och en och annan kattdemon på vita duken.

***

Studio 54 av Matt Tyrnauer
Det har gjorts hemskt mycket kultur på stället där ALLA som var något, dårar som dönickar, har dansat sockorna av sig. Att det nu kommer en till dokumentär kanske inte är så spektakulärt. Men Matt Tyrnauers nya Studio 54 är ett insiktsfullt porträtt på en kulturinstitution som är berättat ur klubbens dåvarande anställdas perspektiv, istället för Bianca Jaggers vita häst eller Andy Warhols blotta närvaro. Vilket får oss att tänka på reportaget: ”Disco will never die” som Andres Lokko skrev 2013 i GP. Då var det 50 år sedan världens första diskotek öppnades. Det var inte Studio 54, utan kommer från Kalifornien. Men hela poängen med Lokkos reportage är hur demokratiskt disco är. Han skriver: ”Disco utgjorde soundtracket till 1970-talets stora frigörelseprocesser. För på dansgolvet var ju alla jämlikar. Svarta, vita, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.”

Så upplev en ny bild av den mytomspunna klubben och att discoglädjen helt enkelt är den sanna glädjen. 

American animals av Bart Layton
Är det fiktion? Är det en dokumentär? Är det sjukt bra film? Ursäkta de retoriska frågorna men svaret på samtliga är ja. I en samtid där alternativa fakta utmanar den dokumentära formen görs filmer som American animals; en film som samtidigt berättar en sann och en mindre sann version av vad som hände under en kupp som ämnade att beslagta dyrbara böcker från Transylvania University, däribland en originalutgåva av Charles Darwins Om arternas uppkomst. Möt fyra naiva unga vita män med ambivalent äventyrslystnad och häng med när de mer eller mindre stjäl värdefull litteratur till ett enastående soundtrack och med en rejäl dos magknipande spänning.

Narcissister organ player av Narcissister
Någon att hålla koll på är den anonyma och amerikanska performancekonstnären Narcissister. Hennes komplexa familjehistoria och mor-dotter-relation fick henne att skapa den erotiska karaktären som utforskar ras, kön och sexualitet. Den barbieliknande masken tar olika skepnader när hon arbetar i korsningen mellan dans, konst och aktivism i en rad olika medier, som videokonst och experimentell musik.

Så hennes film Narcissister organ player äger rum i en metaforisk restaurang där huvudkaraktären äter några spenatblad som slutar med att hon konsumerar sig själv och påbörjar en resa genom sin egen kropp. Inga hämningar och absolut ingen lämnas oberörd. 

Legend of the demon cat av Chen Kaige
How convenient med en film om en demonisk kisse nu när hela världen har fått kattfnatt. Ändå kan man väl få påstå att katt alltid varit på modet, i alla fall sedan en av egypternas gudinnor Bastet, kärleksgudinnan, avbildades som katt eller som en kvinna med katthuvud. Men det finns ändå en rad katthändelser som nyligen smekt samtiden medhårs. Till exempel när en KATT dök upp på en CATwalk under en modevisning i Turkiet. Eller att Sabrina tonårshäxan kommit ut i ny mer blodig skrud, där Salem så klart är tillbaka, (tyvärr utan rösten, nu endast med mjau). Om man saknar hans auktoritära stämma kan man uppleva en liknande med den mumifierade missen Rankle i ”matprogrammet” The curious creations of Christine McConnell.

Så, med det sagt. Legend of the demon cat är en fantasyfilm regisserad av Chen Kaige, men baserad på en bok av japanska Samana Kukai. Ja, det handlar om en kattdemon, snabb som fan, rivig som få – som sprider skräck under Tangdynastin (618–907) i Kina. Mer behöver vi väl inte veta. Se den mest för att ha sett den!

Vox lux av Brady Corbet
Här är receptet på hur du går från att bearbeta upplevelsen av en skolskjutning till att bli upptäckt och gjord till en popstjärna. Filmen utgörs alltså av två av de främsta ingredienserna i crème de la USA: skolskjutningar och kändisar. Måhända att det låter som en rörig soppa svår att svälja, men i Brady Corbets händer förenas sött och salt. Resultatet är en film som behandlar hur traumatiska erfarenheter formar en person, och hur andra (kändisskapet) bryter ned den man en gång var. Det är ett öde vi krediterar Lindsay Lohan och nu även Vox lux huvudkaraktär Celeste, spelad av ingen mindre än Natalie Portman.

Shock waves – Diary of my mind av Ursula Meier
Den fransk-schweiziska regissören Ursula Meier använder i filmen Shock waves – Diary of my mind ett dubbelmord för att stiga in i en ensam mans psyke. Filmen inleds med att den 18-åriga Benjamin Feller mördar sin två föräldrar. Precis innan dådet skickar han sin dagbok med ett erkännande till sin kvinnliga franska lärare. Därefter följer en kylig verklighetsförankrad historia som undersöker hur just litteratur påverkar en människa.

Shoplifters av Hirokazu Kore-eda
Det osar guldpalm om denna japanska skildring av en ekonomiskt utsatt familj som tvingats till att försörja sig på snatteri. Trots deras osäkra tillvaro väljer de att ta sig an en övergiven flicka en dag möter när de är ute och “arbetar”. Filmen ger oss ett stillsamt porträtt av en familj i periferin, deras relationer till varandra och hur deras dynamik utmanas när hemligheter inte förblir hemliga.

Bara se den så förstår du varför.

Let me fall av Baldvin Zophoníasson
Baserat på sanna historier från missbrukare och dess familjer är Let me fall ett frittfall ner i helvetesgapet. Den isländska coming of age-filmen, regisserad av Baldvin Zophoníasson, påminner om den amerikansk-brittiska dramafilmen Tretton (2003), där en ensam tjej träffar en tuff tjej och sprit, droger, sex och brottslighet blir vardag. I detta fallet är det den 15-åriga Magnea som möter Stella när allt förändras. Men Let me fall är framförallt berättad av missbrukare för att visa att det inte finns något att romantisera. Filmens flackande berättarstil studsar från nutid, dåtid och tillbaka, och tar oss in i de traumatiska upplevelserna som leder till Magneas livsöde. Fallet är inget mindre än hjärtskärande.

Capharnaüm av Nadine Labaki
Filmens titel är en referens till människans tendens att skapa kaos, och är en förlängning av den verkliga misär som den libanesiska filmskaparen Nadine Labaki översatt till spelfilm. Huvudkaraktären, den tolvåriga Zain, heter samma sak på riktigt – en av många detaljer som tvingar betraktaren att sudda ut gränsen mellan fiktion och IRL. I filmen rör vi oss med Zain genom Libanons slum, där dagarna går ut på att överleva. Capharnaüm är ett resultat av flera års research. Det märks, syns och känns.

Jesus av Hiroshi Okuyama
Den 22-åriga regissörens långfilmsdebut om en pojke som flyttar från Tokyo till sin farmor på landsbygden. Till en början har pojken svårt att köpa den kristna undervisningen på sin nya skola, men sedan börjar en miniatyr-Jesus framträda varje gång han ber. Jesus har aldrig varit sötare.