En vanlig åsikt bland folk som ingår i den generation som präglades av 80-tal och 90-tal uttrycktes på en middag i förra veckan:
– Vår generation, vi trodde att vi var safe. Vi lyssnade på den senaste musiken, tittade på tv-programmen och filmerna. Vi läste böcker och var med på Facebook och Instagram. Men så kom något och bara ”tjoff”, slog undan benen för alla. Vi hade koll, men så slog det ner: Ni måste sluta ha humor.
Som någon som tillhör Generation X, eller den så kallade ironiska generationen, har jag med stegrande oro betraktat hur de tektoniska generationsplattorna har rört sig – så till den milda grad att jag nu är beredd att slå fast att vi lever i den bokstavliga generationens era.
En oförmåga att uppfatta nyanser är allenarådande.
Exempel finns överallt. Framväxten av streetwear inom lyxmodet är ett exempel på detta. Istället för kunskap om material och snitt är det som är hetast att på så många ställen som möjligt skriva ut namnet på märket. Virgil Ablohs Off-White gör även samarbeten med Nike Air där det står ”Air” på skon, ”Foam” på sulan och ”Shoelaces” på skosnörena. Trots citattecken är det inte ironi.
Flirt och uppvaktning har dödats av Tinder där det första användarna måste göra är att dela in potentiella partners i ja eller nej. Rent generellt är försök att använda nyanser på sociala medier dödfödda och resulterar alltid i ”men du skrev ju det”. Men emojis då? En skymf mot undertoner eftersom de används för att tydliggöra att något är tvetydigt.
Varje dag kommer nya bevis på bokstavligheten. På Vice.com skriver en person om hur hon för första gången tittat på The Simpsons och slår fast att denna legendariska humormilstolpe ej är kul. Orsaken? Homer Simpson är osympatisk (”he’s an insufferable, pathetic freeloader”) och Marge behandlas som en dörrmatta (”I don’t understand why she doesn’t just divorce Homer’s dumb ass.”). Att detta kan vara en grundläggande beståndsdel av humorn är för vissa en omöjlig tanke 2018.
”Min och mångas impuls när det gäller fenomen som Mr Cool är den liberala, att se faran i att brännmärka vissa kulturyttringar.”
I Sverige startas sålunda föga förvånande ett drev mot komikern Anton Magnusson på grund av karaktären Mr Cool och låten Knulla barn. Sverige delas upp i de som tolkar låten bokstavligt och de som inte gör det. Vissa ur den bokstavliga gruppen tror att låten uppmanar till pedofili och uttrycker därför hot mot komikern. Andra tror att den kan inspirera till pedofili – för när man läser saker bokstavligt utgår man från att andra också gör det. Som bäst fastnar motståndarna i en känsla av att vissa saker skämtar man inte om.
Min och mångas impuls när det gäller fenomen som Mr Cool är den liberala, att se faran i att brännmärka vissa kulturyttringar. Vi ser en ny princip formuleras där röststarka eller inflytelserika har möjlighet att bestämma vad som är önskvärt, vad som är innanför och utanför gränsen. Vi tänker: idag med goda syften, imorgon med fascistisk ideologi i ryggen.
Men kan den liberala impulsen leda fel? När Sammy Davis Jr. var stjärnan i Dean Martin’s celebrity roast 1975 fick han sitta och lyssna på skämt om hur han ombads vika ut sig, ”hälsningar, National Geographic”. Orsaken till att vi inte anser att denna humor är rolig längre är för att den är just kränkande för någon som varit med om att vita män målat ordet ”coon” med vit målarfärg i pannan.
Vad hade alla som försvarar Mr Cool idag tyckt om rasseskämt 1975?
Jag leker djävulens advokat här, och analogin håller inte av en enkel anledning. Humorn hos Mr Cool ligger i det absurda och förbjudna. Den bygger på att alla vet att detta inte är okej. Den bygger på att alla är överens om att pedofili är fel.
Bokstavligheten är uppenbarligen WINNING. Alla järtecken säger samma sak: snart är vi fast i en era där humor och kultur dels förväntas vara moraliskt uppbygglig, dels vara utformad så att den inte kränker ens den mest lättkränkta.
Sure, det är möjligt att vi kommer se tillbaka på 2018, höja ögonbrynen och ställa frågan hur skämt om våld mot barn och kvinnor kunde reta skrattmusklerna – lex Sammy Davis Jr. Fast alla mina varningsklockor ringer. De säger att en bokstavlig tid är en farlig tid. För även om jag inte är ett fan av homofoba bögskämt tenderar bokstavlighet och moraliska gränsdragningar att vara harmlösa för en väldigt specifik grupp: de som aldrig avviker från normen.
Good ol’ HTBQ-kulturen bygger på parodi, konstgjordhet, lek med identiteter, camp, kitsch och andra falska flagg. Den är idel undertoner, man undrar ju lite varför en sådan kultur uppstår under förtryck? En tanke är att den faktiskt utgör en sorts motstånd. Vad händer med motståndet när rätten till undertoner tas bort?