När Filippa K visade sin kollektion för vår/sommar 2005 kritiserades den i Expressen för att sälja (vit, svensk) etnicitet, men också för att ha en snäv syn på kvinnlighet. ”[F]ör tjejer gäller skräddade kroppar och skräddade toppar”, skrev skribenten Emma Olsson (”Svenska idyller/2: Filippa Knutby, 5/7-2004) i något som var en hård och på många sätt orättvis kritik. Men under denna modeveckas första dag kom jag att tänka på den artikeln igen eftersom ambitionen för märket – både under deras visning för höst/vinter 2018 och under Filippa Knutssons invigningstal för veckan – tycktes vara att koppla ihop Filippa K med vissa värden. Värden som en skandinavisk, jämställd kvinnlighet som kräver både praktisk funktion och ett estetisk tilltalande uttryck, men också med det svenska och skandinaviska arvet inom formgivning, då särskilt inom möbeldesign.
Vi lever i en tid där märken allt oftare blickar mot och drar energi från sitt nationella arv, oavsett om vi pratar om en Thom Browne, ett företag som Burberry eller en ung streetweardesigner som Gosha Rubchinsky och ur det perspektivet är Filippa K:s fokus på svenska värderingar (som inte är en ny idé för märket ska påpekas) inte det minsta apart utan bara ytterligare ett exempel på hur nationella arv fyller en identitetsskapande funktion inom kontemporärt mode. Men återkomsten för Filippa Knutsson som kreativ ledare för märket och till modeveckans visningsschema satte ändå fingret på en pågående diskussion inom svenskt mode om vad kvinnlighet är i stort och vad som också är svenskt med denna kvinnlighet.
Filippa K:s avtryck i Sverige handlar mer än något annat om en bild av en svensk, sval blond kvinna med välkurerad smak både i garderoben och hemmet. Den kollektion Filippa K visade för höst/vinter 2018 på designmeckat Nordiska Galleriet tydde också på att väldigt lite hade förändrats under de 25 år som märket existerat, något som Filippa Knutsson själv tog upp i invigningstalet genom att påpeka att de värderingar som fanns där vid starten även är grunden för märket idag: minimalism, funktion, hållbarhet och kvalitet.
Om någon är Filippa K:s arvtagare så är det Elin Kling och Totême, märket hon gör med sin man Karl Lindman. Under en presentation bland skulpturer från Eva Franke och Eric Grate, två svenska pionjärer inom svensk konst, fanns en liknande stark koppling mellan värdighet, god smak och svensk minimalism men med ett uttryck som var både torrare, smalare och kanske lyxigare. Totêmes kvinna har mer gemensamt med Ingmar Bergmans leading ladies – en Harriet Andersson i Såsom i en spegel eller en Liv Ullman i Persona – men är nästan gjord könlös genom klädernas form, modellernas nakna ansikten och sättet som håret är bakåtdraget för att ge en illusion av kortklippning.
Medan Totêmes och Filippa K:s kvinnor har kontroll och värdighet och lever ett liv genomsyrat av smakfullhet finner kvinnorna hos Ida Klamborn och i viss mån Emelie Janrell glädje i att korsa gränsen för vad som är socialt accepterat, åtminstone enligt klassiska innerstadsmått mätt. Klamborns tjejer rör sig kring strippstänger och visar rumpan i utskurna kjolar. De glittrar i sina kläder på ett sätt som i vissa kretsar signalerar billig, folklig smak och ägnar sig åt bespottad självupptagenhet när de tar bilder med selfiestick. Här finns en koppling till Ann-Sofie Back, vars intresse för att sticka hål på den perfektion som märken som Filippa K och Totême står för har skapat en stark motbild och motreaktion som utgör en oundviklig referens för många yngre modeförmågor. Men där Back ofta har haft en satirisk udd – vilket var tydligt i de bilder hon och Anders Edström igår samlade under konceptet Modebyrån – uttrycker Klamborn en mer direkt fascination för den femininet som har svårt att stanna inom svalhetens gränser. Emelie Janrells för varje säsong allt mer polerade och glammiga kläder omfamnar sexighet på ett sätt som man sällan ser på en svensk catwalk, men gör det med feministisk förklaring. En framgångsrik business baserad kring statementklänningar känns högst möjlig.
Johannes Adele visade för första gången på egen hand och hittade fram till en bärbar kollektion som samtidigt tog välbalanserade risker. Genom att franska och svenska impulser och ideal blandas i märkets kläder känns det ofta lika mycket fransk garçonne som det känns jämställd skandinavisk kvinna, men pekar också på en gemensam tråd i svenska märken – kvinnan klär sig alltid för sig själv, aldrig för mannen.
En sista notering. Beckmans-eleverna som inledde modeveckan visade på en imponerande bredd i uttryck och kreativ vision: Från Amanda Borgfors Mészàros organiska lyx till Dat Danhs moderna gentlemen, från Sissel Kärneskogs politiska kläder till Marie Ericssons skulpturala former. Det var också en visning som kändes som om ingen ens tänkt tanken på att förhålla sig till svala blondiner eller tjejer-som-är-lite-för-mycket. Det kändes som en befrielse.