Ibland undrar jag om Londons modevecka åtnjuter oproportionerligt stort intresse just på grund av koncentrationen av modemedia i staden, samt att denna modemedia är på engelska. Lägg till det att två av de största sajterna för nätshopping är baserade där.

För av stora och tunga, globala märken är det bara Burberry som faktiskt visar i London och även om Riccardo Tisci har lanserat en hel del intressanta idéer har inte kollektionerna direkt tokhyllats av kritikerna. Det betyder inte att det inte görs spännande mode i London längre, bara att staden känns mer provinsiell i takt med att världens fascination för modevisningar minskar. Ett exempel på Londons minskade inflytande var när amerikanska Vogue listade 10-talets viktigaste kollektioner. Inte en enda visning från London var med, dock ett brittiskt märke (Alexander McQueen, som visar i Paris) och två brittiska designers (Phoebe Philo och Sarah Burton). För en stad som slår sig på bröstet som platsen för nya kreativa impulser måste det ändå ses som ett svagt utfall (även om man så klart inte behöver hålla med om urvalet).

Modejournalisten Angelo Flaccavento åkte för några år sedan till Londons modevecka och skrev ner den för The Business of Fashion. Han beskrev just den insulära mentaliteten i London, som skapar ”darlings” som får hyllningar, kanske alltför tidigt. Han såg avsaknad av idéer och kollektioner som var mer styling än djup. Många hypade Londondesigners – precis som dem från New York – åker dessutom till Paris för att pröva lyckan, och precis som för amerikanerna känns det för det mesta som om de inte riktigt bottnar. De återvänder snart till den brittiska huvudstaden.

Det fanns en tid i slutet av 00-talet då London togs över av en grupp designers som tycktes rikta in sig på en viss pengastinn kund (tänk Mary Katrantzou och Roksanda). Premiärministerns fru Samantha Cameron gick på visningar. Många cocktailklänningar såldes, något som gav en viss respekt för det var då pengar började snacka i modevärlden. Frågan är om det inte var då Londons peak var, men också fröet till omvärldens allt större ointresse för staden. Sedan dess har London trots allt blivit ledande i ideologiseringen av mode som kommers (i Paris har pengar snackat mycket länge, men med bibehållen respekt för kreativitet) och för en stad vars varumärke är kreativitet blir detta allt mer problematiskt.

Londons bästa kollektioner var dessa:

Jonathan Anderson’s Arabian Nights – The Business of Fashion, Tim Blanks

The first look was a loose, black, bias-cut tank dress, waist swagged with silver, bust outlined cartoon-style. Shazam! 1001 Arabian Nights, thought I. That first impression was sustained through silken scarf-hemmed skirts, through pants nipped at the hem (Aladdin!), through gilded pantsuits, armoured bras, and a lamé cape with sci-fi imperialism. Queen of Outer Space? No, princess! Anderson’s collection saluted the princess with the fluted medieval sleeves on a sinuous black dress. So simple, but so sensual.

Något i den här kollektionen kändes väldigt dyrt. Inte bara för att kläderna säkerligen är dyra, utan för att det tycktes passa så väl in i en idé om hur en modeintresserad, rik person skulle klä sig just nu. Det fick kläderna att utstråla makt och status. Men vad exakt är det som får dem att se dyra ut? Nog för att det fanns guld, kristaller och glitter här, men det var hur det var använt som gjorde att det kändes nytt och utanför mallen för var en budgetkedja kan tänkas producera. Jonathan Anderson är kanske bäst i världen just nu på detta, se även Loewe. Det är kläder för ett specifikt liv som mycket väl kan innebära högprestigejobb, men där det är troligast att arbetstiderna är fria, att mycket tid går åt till att arbeta på livets estetik, hur hemmet ser ut, vilken konst som hänger på väggarna och hur ens kropp kan formas.

Simone Rocha – British Vogue, Olivia Singer

Look around the Victorian theatre at Alexandra Palace where Simone Rocha presented her spring collection, and you’d have seen women of all ages, shapes and sizes wearing clothes from her collections in endless different variations, each bedecked in her signature aesthetic. Nearly a decade after she started her brand, Rocha’s subversive vision of femininity could be wearing thin; after all, her clothes have been maintaining the same, distinct spirit for years now. Instead, the Simone Rocha cult is stronger than ever.

Innan jag läste den här recensionen tänkte jag att Simone Rocha är Londons svar på Rick Owens: en designer som säsong efter säsong arbetar med samma estetik och uttryck men som i detta ändå lyckas hitta en så stark vision att resultatet aldrig blir tråkigt. Sedan drar Olivia Singer exakt samma parallell. Ur en synvinkel kan man säga att man vet vad man får, att man inte kommer bli överraskad, att det inte är nytt. Men istället känns det som att vi ständigt får ett större djup i tavlan. Det är just detta som alla som är inne på mode borde bli bättre på, att se djupet istället för ytan.

Richard Quinn – Vogue Runway, Chioma Nnadi

There is no denying the allure of his escapist vision. Quinn’s clothes conjure a couture fantasy, with unabashedly extravagant shapes and lavish embellishments. This season the look veered between thigh-grazing confectionary frocks and a more dramatic voluminous silhouette that tumbled to the ground and swept the floor. The floral cocktail dresses of last season were even frothier this time around, bold in the shoulder and replete with handfuls of bows along the sleeves.

Richard Quinn är kanske den enda unga designern i London som har den där nerven som fanns hos en McQueen eller en Westwood. Det är extremt brittiskt, att både dras till kungahuset och överklassens olika koder, men också slänga in något slags punkigt uttryck i det hela. Man kan även se kopplingar till Leigh Bowerys klassiska videoklipp där han går till Harrods för afternoon tea. Man kan tänka sig att detta skulle gå hem även i Paris, hos den kräsnaste av åskådare.

Margaret Howell: Why go the fastest when you can go the furthest? – i-D, Ryan White

Season upon season, the brand develops its aesthetic just enough to feel new without ever straying from a very precise vision. Existing outside the churn of designers morphing and mutating into new propositions with every season, Margaret Howell feels more like an ideology than it does a label at this point. To buy into the brand is to embody the qualities of patience, discipline, precision. And with stores all over the world, including over 100 in Japan, it’s one with global resonance.

Jag recenserade Margaret Howell två gånger för Style.com och det var, well, inte världens lättaste texter att skriva, i alla fall inte då. Idag hade jag nog pratat väldigt specifikt om kläderna, för allt fokus borde vara på precisionen i dem. Om mode alltid såg ut så här så skulle vi säkert bli uttråkade inom en minut, men Margaret Howell gör till synes vardagliga kläder som ändå, utan åthävor, får bäraren att se skarp ut. Allt handlar om saker som var axeln placeras, var byxan slutar, hur mycket tyg som ska finnas i skjortan. Det är inte en look, det är en idé om design. Det kräver samtidigt inget och allt av bäraren. För visst är det plagg som kan funka i allas garderob, men de kan lätt förlora sin kraft om de inte väljs och kombineras med medveten blick.