Det var inte förrän hon blev tillfrågad av Svenska Dagbladets Clemens Poellinger att skriva om mode som Karina Ericsson Wärn upptäckte att hon dels kunde skriva, dels tyckte mode var intressant. Hennes bakgrund låg istället inom konsten, Karina var med och drev Galleri Index som under 90-talet blev en stark röst på den svenska – och internationella – konstscenen. Under Susanne Ljungs ledning fick hon snart också en krönika i Damernas Värld. Om mode. Detta var i slutet av 90-talet och alltså mitt i upptakten till det som skulle kallas det svenska modeundret.

Sedan dess har Karina hunnit med ett antal böcker inom mode – bland annat Modebibeln från 2012 som är en historia över svenskt mode från 1867 till 2010 – varit chef för mode och design på Kulturhuset samt curerat utställningen ReShape! på Venedigbiennalen. Tillsammans med Camilla Thulin driver hon sajten granntanter.se och från och med 15 januari i år är hon även ny rektor på Beckmans.

Vi träffade henne på ett café på place Saint-Sulpice i Paris, smorde henne med lite vin och försökte sedan ta reda på vad hon egentligen gör med alla de skor man ser henne med i sociala medier.

Du verkar älska skor. Vilket är ditt mest älskade par?

– Jag måste faktiskt säga, och det är då kanske klichéartat, men det är mina Tabi-boots från Margiela.

Jag visste att du skulle säga det!

– [Skratt] För det första är de så fruktansvärt sköna, de är verkligen otroligt bekväma. Och grejen är att jag gillar att gå barfota i skor. Jag gör det alltid, året runt, även i stövlar. Om jag har strumpbyxor så klipper jag fötterna på dem så jag går barfota i mina skinnstövlar. Och i Tabi-skorna är det ju en fördel att gå barfota. Sedan, i ett konservativt eller konventionellt sammanhang så blir de ju nästan en conversation piece, vilket kan vara väldigt tacksamt, för jag gillar ju inte några flashiga, extravaganta kläder sådär.

Jag gjorde en gång en undersökning på Bon-kontoret där man fick välja mellan dyra accessoarer och billiga kläder eller tvärtom för resten av livet.

– Ja, jag skulle ju välja dyra accessoarer. Eller faktum är att jag inte är helt säker. För jag har väldigt få kläder, men när jag köper kläder är de tyvärr skitdyra. Och det är också för att jag har en förkärlek för dyra material, som kashmir, och det kostar. Jag är inte så mycket för accessoarer egentligen, men det är klart att mina skor, de är inte billiga. Och jag har en rätt rejäl skokollektion, men det är så knasigt för jag köper ju skor som jag sen inte kan ha. För jag tycker det är skitsnyggt med höga klackar men jag orkar inte ha en skopåse med mig och hålla på och byta om och jag går jättemycket. Så de där skorna de har jag på mig när jag ligger i sängen. Eller i soffan! Eller sitter vid skrivbordet [skratt]. Sen åker de av.

Du är nytillsatt rektor på Beckmans. Vad har du för tankar när det gäller modeutbildning i Sverige?

– För det första så tänker jag att jag måste vara på skolan [ett tag] för att veta ordentligt vad de gör, innan jag får klart för mig om det överhuvudtaget ska förändras något. Men skolan är ju till för studenterna, så det gäller att ha koll på att studenterna får det de behöver. De har ju gjort en enorm satsning! Beckmans är en högskola, så den måste ju leverera någonting som gör att när de kommer ut därifrån då har de en snygg packning med sig som gör att de klarar sig. Det är väl min främsta uppgift: [Studenterna] ska gå därifrån med ett bra bagage och en bra framtid. Det finns ett helt gäng fantastiska lärare som ska effektuera detta och se till att studenterna får det. Och jag tror att när det gäller modeutbildning i Sverige så kan den antingen anpassa sig till en värld och marknad så som den ser ut i Skandinavien, med det lite mer funktionella, vardagliga och jämlika modet eller kläderna. Eller så kan man uppmuntra till en spretighet, för att liksom få det här som vi faktiskt saknar. Och jag tror att på Beckmans kan man kombinera det där. Det är ju personligheter som har sökt sig dit med olika idéer om vad de vill göra. Så jag tror att skolan ska tillhandahålla alla redskap som finns och alla vägar och möjligheter – och allt motstånd också. Man ska inte söka till Beckmans för att bli bäst på sportdesign eller något, utan man ska söka dit med en egen personlig idé om vad man vill göra som modeskapare. Och jag hoppas att Beckmans då kan tillhandahålla all den bredden. Så jag skulle vilja införa mera konst. Det får ju hjärnan att släppa.

Din bakgrund finns både inom konst, design och mode. Hur ser du på kopplingen mellan dessa områden?

– Jag kan ju märka att när jag har jobbat med utställningar och inkorporerat modeskapare så har man haft så otroligt svårt att förhålla sig till modeskaparna från marknadsföringssidan och avtalsmässigt, för de är kommersiella. Medan konsten per automatik inte skulle vara det. Men den är lika kommersiell som modevärlden. Du kan ju gå hem till en konstnärs ateljé och köpa ett verk om du har råd. Det feltänket är fortfarande kutym, att konsten skulle vara mindre kommersiell. Och där har de här två världarna saker att lära av varandra. Men det är ändå en rågång för mode har något att förhålla sig till och det är kroppen, medan konsten är mycket friare, den kan ju anta vilken form som helst. Men jag tycker det är jätteintressant hur modeskapare via sina plagg och sina kollektioner lyckas säga något om den tid vi lever i. Fast det är ju ofta svårt att se när man är precis framför det, det ser man kanske först efter, när det gått lite tid.

Och ibland kan det vara så att när de verkligen försöker säga något så blir det lite väl bokstavligt.

– På ett personligt plan ger konsten mig en mycket större glädje och kick än vad modet gör. Konsten är ju något som man kan fundera djupt kring och bli jävligt förbannad på och irriterad över. Men jag har nog trott att mode och konst skulle kunnat gifta sig mycket mer än vad de har gjort. Sen finns det modeskapare som jag tycker hör lika mycket hemma i konstvärlden som i modevärlden. Som Hussein Chalayan. Jag menar, han är ju konstnär. I mina ögon är han det.

Håller med till 100 procent. Jag kan även ibland känna att McQueen var bättre som konstnär…

– … än som modeskapare? Ja. Jag skulle vilja säga att Vetements är konceptmode, konceptkonst. Det är ju hur skruvat som helst hur de tänker och hur de har lanserat sig. Och tänk att heta Vetements, googla på Vetements (kläder)! Jag tycker det är roligt och det är smart och det skulle kunna vara ett konstprojekt.

Tycker du mode får tillräckligt med respekt i Sverige?

– Nej det tycker jag faktiskt inte. Titta på hur stort utrymme sport får i dagstidningarna. Mode är ju en jättebransch, en jätteindustri, en kreativ arena helt jämförbar med börs, sport eller vilket annat uttryck som helst. Modet spänner ju över så många områden. Så för mig är det fullständigt obegripligt att mode inte har större plats. Eller har haft.

Fanns det ett svenskt modeunder?

– Nej… jag skulle nog vilja påstå och har påstått i massor av texter att det inte finns något svenskt modeunder och jag måste väl hålla fast vid det annars blir man helt halsstarrig. Fast det är klart man kan ändra sig… Men jag tycker nog inte att det har funnits något svenskt modeunder. Det är helt klart så att det var en generation svenska eller svenskbaserade modeskapare som fick en skjuts och lät tala om sig och började växa från början av 2000-talet och fram till idag. De flesta av dessa existerar fortfarande och är välmående. Men jag vänder mig lite mot begreppet det svenska modeundret för jag tycker inte om att etikettera saker efter nationell tillhörighet. Jag gillar inte att prata om något som svenskt, eller franskt, eller engelskt eller belgiskt. Det känns ofräscht för mig. Jag tycker inte att ens hemtillhörighet eller ens födelseort ska bestämma om man är ett svenskt modeunder eller inte.

Vad tycker du personligen är intressant på den svenska modescenen?

– Det som är intressant – och det är tillgång och efterfrågan – det är att det svenska modet följer och är anpassat till en livsstil man har i Sverige, som är ett mycket mer jämlikt samhälle än [det franska]. Det svenska modet är ju väldigt bra på att ge oss ett mode som fungerar dygnet runt från morgon till kväll. Som ser både snyggt och flärdfullt ut när det behövs och som verkligen har en hög funktion. Det här med funktionen det är något väldigt svenskt kan jag tycka. Men jag kan tycka att vi saknar det flärdfulla, det riktigt crazy, utflippade, luxuösa. Som kan vara luxuöst och utflippat både på ett klassiskt och konventionellt sätt, men också experimentellt lyxigt. Det finns ju inte riktigt. Det beror väl också på hur vi lever. Det duggar inte av Nobel-fester och röda mattan-tillfällen. Men man kan väl ha det där hemma? Jag har massor av klänningar som jag aldrig visar mig ute i, men jag har dem som pyjamas. Det är den lyxigaste söndagen man kan få liksom.

När du pratar om svenskt mode så känns det på ett sätt som om svenskt mode är ganska bra positionerat värderingsmässigt. Det som känns modernt – saker som jämlikhet och hållbarhet – är viktiga värden i Sverige.

– Men här hamnar man i en diskussionsfråga: Men vad är mode då? För man kan ju skilja på mode och kläder. Det är inte säkert att alla vardagsvarorna som är så fantastiska egentligen är mode. Det kanske bara är kläder. Det är inte säkert att den stora framgången för ”Made in Sweden” är mode, tänk om det är kläder?

Det är ju mycket möjligt att det är det. När man kollar på rapporterna om modebranschens storlek i Sverige så är kanske 60 procent H&M, sedan ytterligare en del av kakan är andra stora kedjor som Lindex och Kappahl. Men det resterande, det är väl mer märken som Oscar Jacobson, Eton och… inte Acne Studios. Och om man kollar på det som vi kallar mode i något slags mening av att det är kläder som konstform eller kläder med kreativ höjd och bra hantverk så är det inte särskilt mycket kläder i Sverige som produceras på det sättet.

– Nej, det är det ju inte och det skulle man ju vilja se mer av. Och jag tror att den genren har tiden för sig, utifrån både ett hållbarhetstänk och ett nyväckt intresse för hantverk. Men också för den finansiella omställning som våra städer står inför, när det gäller att fysiska lokaler kommer stå tomma [när shopping sker på mer på nätet] och att fastighetsägare ändå måste hyra ut. Då tror jag det här experimentella, det spretiga i andra änden, att det kommer få ett större utrymme. Jag hoppas det!

Kläder som upplevelse kanske kommer få större vikt?

– Ja, jag hoppas det. Säger man det tillräckligt ofta så kommer det hända, eller hur?