Jag är ingen stor fan av dejtingshower, men jag måste erkänna att jag gillade den brittiska (vad annars?) Naked Attraction, där de som försökte dejta fick se kroppen helt naken först – innan de såg huvudet.

Man kan säga att Sexy Beasts (också en brittisk idé såklart) som finns på Netflix är motsatsen till Naked Attraction. Genom avancerade masker där deltagarna förvandlas till apor, demoner, delfiner och antika statyer är det omöjligt att ens gissa hur ens dejt ser ut. 

När de tar av sig maskerna är alla unga och attraktiva som tur är. Ingen är grisen i säcken. Tanken är alltså att man ska connecta på ett personligt plan först och sedan välja partner.

På så sätt är det en uppdaterad version av om Vem tar vem? men istället för en vägg: masker som är så verklighetstrogna att det ibland känns som en dejting show som utspelar sig i den där baren i Star Wars där humanoider samsas med diverse andra livsformer.

När de tar av sig maskerna är alla unga och attraktiva som tur är. Ingen är grisen i säcken.

I en sådan situation misstänker jag att kroppsspråk och fysik blir extremt viktiga, men som tittare är det samtidigt svårt att inte låta sig påverkas av masken i sig. Man tänker saker som: en man utklädd till en mus, kan han verkligen vinna mot en man utklädd till mandrill? En sexig demon är tänkbar, men gengångare med hängande köttslamsor från kinden lite mer svårjobbat.

För två decennier sedan var tv-världen fixerad vid just fysiska förvandlingar, oattraktiva människor med dåliga tänder opererades om till personer som såg vackra ut och vi kallade det underhållning.

Idag när alla kan fixa sina utseenden med hjälp av ett filter och olika mindre skönhetsingrepp har blivit helt accepterade har fokuset istället flyttats till att frigöra personligheten. Personerna i Sexy Beasts är unga och dejtar i ett Tinder-landskap där kanskemän och kanskekvinnor lätt kan tillfredsställa köttet men har svårt att känna sig som en själ.

Men det finns något i den här förskjutningen från plastikkirurgi till bävermask som också pekar på en förändring i hur vi ser på oss själva. För i milliennieskiftets dokusåpor som Extreme Makeover var idén att man skulle förbli sig själv, en bättre version av den man redan var. 

I Sexy Beasts finns sanningen att finna först när man inte är sig själv, som om en verkliga jag inte hade något att göra med hur man såg ut. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det är något människor har lärt sig från nätet: att sanningen finns i anonymiteten. Först när man är fri från blickar, normer och förväntningar blir man den människa man alltid varit ämnad att vara.