Det var när jag pratade med Edouard Louis, författaren, som jag insåg att mode kan vara våld. Eller om våld är för hårt, åtminstone en styrkeuppvisning, en demonstration av makt. Han beskrev hur hans far blev tillintetgjord av en ministers skräddade kostym och vad den representerade.

För det är inte kläderna i sig som utgör våldet utan vad de signalerar om dig som bärare.

Kanske har jag bara blivit mer medveten om det här för att jag bor i Frankrike. Vid kommunikation med myndigheter använder jag krångligt, formellt språk, för att visa på utbildning och status. Och kläder som utstrålar pengar eller klass gör ofta att du får bättre service. Man anpassar sig.

Men det finns något aggressivt i det hela, i att ständigt kommunicera att man tillhör en viss grupp med en viss makt. Eller att man har pengar. Eller att man har kulturellt kapital. För det är ju ett slags maktdemonstrationer, redan innan man öppnat munnen, en offensiv handling förtäckt som något ovidkommande.

Förr i tiden gjorde analysföretaget United Minds en undersökning varje år om vad svenskarna tyckte gav status. I toppen låg saker som att vara allmänbildad eller vara en engagerad och duktig förälder. Ett år knep att vara snäll förstaplatsen. Materiell status hamnade ofta långt ner.

Men nu när jag har börjat tänka på status tänker jag att alla de val vi gör, överallt bara handlar om statusrapportering till omvärlden. All den estetik vi gillar, musiken vi lyssnar på eller iallafall den musik vi väljer att säga att vi lyssnar på, att gå på konstmuseum och visa upp det på Instagram, att gilla ett visst vin framför ett annat, att ha en väska med en logga alla känner till – genom att leva kommunicerar vi grupptillhörighet men därigenom också makt och status.

Under en promenad här i Paris pekade en kompis på en restaurang vi gick förbi och sade:

– Titta på den grafiska designen här. Varför är jag dragen till den? Varför talar den till mig mer än den där.

Ingen av restaurangerna var egentligen dyr eller billig, bara det att den ena tycktes sända ut signaler om att det var en plats för människor som ser sig själva som lite mer sofistikerade.

Varför vill vi ha modernistiska möbler hemma? Varför köper vi den här typen av konst men inte den där? Varför tycker alla naturvin är godare än vanligt vin helt plötsligt?

Frågorna  tycks handla om identitet, om att vara en viss sorts storstadsmänniska, men jag misstänker att de har lite att göra med att uttrycka sin personlighet, inte alls handlar om att ha smak eller vara hipp, utan till syvende och sist är en fråga om makt, om klass, om status.

För det känns såklart skönt att kommunicera sin makt. Det är tillfredsställande att visa att man har högre status än andra. Det enkla sättet är att ha pengar och köpa något dyrt. Men har man inte hur mycket pengar som helst kan man kommunicera andra sorter av makt och status. Som att man har en viss utbildning. Eller att man har hög disponibel inkomst. Eller att om något skulle gå åt fanders så finns det föräldrar eller släktingar som kan hjälpa en. Att man hade tiden och orken och kontakterna att bosätta sig i rätt område. Att man bor i rätt område. Att man är bildad.

Möjligheterna är oändliga även om tolkningen av det som kommuniceras kanske inte alltid densamma. Men när man väl börjar tänka på vad vi håller på med så känns det utmattande. Fast också naturligt. På en och samma gång.

Ändå lämnar det mig med en bitter eftersmak. Gillar jag det här för att jag faktiskt tycker om det eller för att det kommunicerar något om mig och min status?