När modemånaden lider mot sitt slut i Paris brukar jag tänka att det som var wow i New York eller London ofta mer är en gäspning här. För när modefolket anländer till stan har de sett så många shower och så många looks att bara det som är bra på riktigt funkar här. Det är en unik mix av välgjort och väldesignat, det är konstnärligt intressant och det är presenterat och paketerat på ett sätt som förstärker det som visas på catwalken. Pengarna finns här också, det hjälper.
Men det kändes ändå som om det var en säsong utan stora surpriser, med ett stort undantag: Dries Van Notens kollektion i samarbete med Christian Lacroix, ett samarbete där båda designerna fick utrymme för sina signaturer, men också där deras gemensamma intresse för mönster, färg och dekoration fick fritt utlopp. Många ville i detta se en symbol för hur vi kan samarbeta här i världen, hur vi kan komma överens trots våra olikheter. Att de flesta modekritiker är britter eller amerikaner märks tydligt.
I övrigt gjorde Rick Owens som vanligt en av veckans bästa visningar, Marine Serre var fortfarande det nya unga hoppet som levererade och Valentino skapade poesi som fick skönhetssäkringen att gå hos publiken. Många briljanta visningar, men ingen som ändrade modets kurs.
Vi går ju mot ett nytt årtionde, och det finns indikationer på att modeskaparna tror på att det innebär kläder som är mer eleganta, mer polerade. Men ännu så är de försiktiga, som om ingen riktigt vet än vilken riktning decenniet kommer ta (även om en underlig minitrend i Paris var krinoliner). För 10-talet var det så enkelt. Finanskrisen satte stopp för överdåd och Phoebe Philos minimalism blev tonsättande. 20-talet? Med mörka moln på himlen tänker många på klimatkris och politisk turbulens idag. Men hur uttrycks det i kläder? Kan det ens uttryckas i plagg?
Här är de visningar som du vill kunna säga något smart om den här veckan:
Balenciaga – British Vogue, Anders Christian Madsen
If Brexit has long felt like the dismal Groundhog Day of European politics, Demna Gvasalia demonstrated that point on so many levels at Balenciaga. His conference centre venue on the petrol-burning outskirts of Paris was fashioned into a spiral shaped auditorium and decked out entirely in European Union blue. It made some anticipate a fashion moment of hope and unity that never transpired. Instead, Gvasalia exercised his oft-used executive realness in humdrum office silhouettes condensed to drab, dark contours. In all their muted and square coldness, they evoked images of a chalked out scene of the crime.
Många som såg Balenciagas show, IRL eller online, kände att den gjorde dem deprimerade. Det var en mörk vision av världen, en studie i makt och hur den korrumperar, och många känner att de vill att mode ska leverera hopp. En grupp balklänningar som avslutande looks gjorde Instagram-succé, men vad ska man tycka om kollektionen i stort? Ämnet var ”power dressing” men när man i efterhand tittar igenom den känns det som att stora delar var ett slags greatest hits, med få nya idéer på catwalken. Det fick mig att tänka att Demna Gvasalia till viss del har tagit över Alexander McQueens mantel som en modedesigner som har konstnärens förmåga att skapa engagerande verk av sina visningar. Att han kan skapa fängslande och intressant mode vet vi, men är han i en position på Balenciaga att utvecklas?
A New Kind of Awareness at Rick Owens – The Business of Fashion, Tim Blanks
The alien, pagan beauty that is an Owens signature was given a Mexican makeover here, from the pyramid crowns on down to the sci-fi cowboy boots. He’d seen a show illuminating Bauhaus pioneers Josef and Anni Albers’s natural affinity for the innately modernist lines of Aztec buildings and hieroglyphics. And he’s always loved the colours and spaces of Luis Barragán. “I have Mexico and modernism inside of me, and this was the Mexico I wanted to look at, not Frida Kahlo, not piñatas.” Barragan’s colours and the Albers’s strict geometries added new dimensions to his own signatures, building not castles but pyramids in the air.
Rick Owens är en annan designer som använder sina visningar till att skapa ett allkonstverk, men samtidigt tycks hans kläder vara i fokus, visningen tar sällan över. Han lyckas också ladda dem med lager under lager av mening, denna gång genom att prata om sina mexikanska rötter (precis som i hans herrvisning i juni) och blanda dem med Rick-iga referenser som skådespelerskan María Felíx och Bauhaus. Under visningen stegade en svartklädd grupp in med vad som såg ut som spjut, men som visade sig vara håvar för bubblor. Snart fylldes platsen utanför Palais de Tokyo med såpbubblor. Som Rick sa till Tim Blanks: ”From spears to the innocence of bubbles. That gesture was so beautiful.”
Men poängen här är att Rick Owens, som på ett sätt alltid håller fast vid sin värld, sina signaturer, ständigt känns som han tar ännu ett steg på sin resa, som om varje kollektion kommer med nya idéer. Och även när han skapar visningsmagi så blir det mer en förstärkning än en distraktion.
A Partnership for the Ages – The Cut, Cathy Horyn
As far as I can tell, no couturier and ready-to-wear designer have ever worked together before on a runway collection. There have been “capsule” collaborations between designers and mass or leisure brands — Karl Lagerfeld and H&M, for example, or Rick Owens and Birkenstock. But from the outset, Van Noten says he didn’t want his project with Lacroix to be seen in that context — as just another marketing opportunity. “I think it would be a pity to call it a collaboration, and it especially couldn’t be an homage, because Christian is still alive and kicking,” Van Noten said. “It was more of a conversation. He could teach me certain things, and I could teach him things, and we could talk … and see where it was going to end.”
Sitt fokus på kreativitet och skaparglädje nämner både Christian Lacroix och Dries Van Noten som grunden för sin ”konversation” som presenterades under Dries Van Noten-varumärket. Om något kändes efterlängtat så var det detta, i en modevärld som hela tiden talar om förmågan att skapa kläder som säljer. Nog för att det är viktigt, men det är att skriva om modehistorien att glömma att det grundläggande för lyxmodet, ”högmodet” som det kallas på engelska, är en vilja att skapa, uppfinna nya versioner av skönhet (oavsett om man jobbar med coolhet eller fulestetik). Pengarna har inte varit den grundläggande drivkraften, för då kan man starta ett varumärke som sysslar med att översätta kreativa impulser till kläder för en bred målgrupp, kläder som inte kräver så mycket av bäraren som dessa kläder gör.
Guy Laroche – American Vogue, Luke Leitch
Guy Laroche designer Richard René went where many other designers on the block—okay, pretty much every other designer on the block—wouldn’t right now with a collection honoring chic 1970s sex workers. As the notes put it: “This collection is dedicated to these liberated girls and boys who, for a few 500 franc notes, contributed to the splendour of France.”
Mess. Is that a harsh word? Perhaps. But the collection he presented Friday afternoon in the winding gilded corridors of the Palais Garnier was dizzying, retina-searing and unnecessarily bedazzled. The proportions were unflattering. Some were boxy and frumpy; others were vulgar; and quite a few simply left one wondering: What could possibly have been the motivation to dress a woman in a Big Bird yellow, acrylic-fringed frock in which the sleeves appeared to be connected to the pant legs?
Jag ville bara uppmärksamma er på de här visningarna för att de säger något om Paris. Inte för att den första är politiskt inkorrekt i i sin inspiration, utan för att de var för sig utgör ett kreativt misslyckande. Att sjunka som en sten är något som kommer av att ta sig an Paris utmaning (att skapa mode av högsta rang) och sedan misslyckas kapitalt. Som Luke Leitch uttrycker det i sin recension av Guy Laroche: ”Things fell apart when René struck upon a perhaps too-much-information leitmotif for a prostitution-inspired collection: holes.”
Dessa två recensioner är också för alla dem som tror att modejournalistik aldrig är kritisk, tvärtom är den ganska ofta det, men de flesta designers tar få risker och det ger ljumna kollektioner som får ljumma recensioner. Både Richard René och Olivier Rousteing har åtminstone kört sitt race och pushat sig själva. Sedan att det var i fel riktning är en annan fråga.