Redan långt innan jag var inlåst i en lägenhet här i Paris började jag reagera på mailen som kom från olika nätbutiker. Det kändes absurt att tänka på nya kläder, skor eller väskor när man kunde se virusmolnen torna upp sig vid horisonten. Med tiden blev mailen desperata på något sätt, med olika rabatter under en månad som ska vara fullpris.

Efter 11 september skrattade folk åt den dumme amerikanen George W Bush som skulle ha uppmanat folk att gå och shoppa (han uttryckte det inte så, men sa till folk att inte sluta leva sina liv för då skulle terroristerna ha vunnit). I backspegeln var det ur ett ekonomiskt perspektiv smart, för vad coronakrisen har visat är hur sårbara vi alla är när ekonomin stannar upp.

I en intervju med WWD säger Tom Ford att även för etablerade märken och företag kommer den här krisen snart bli ett problem: ”Du har inga pengar som kommer in, men du har fortfarande anställda, du har fortfarande en enormt bolag, du betalar hyror, du betalar löner, men utan pengar som kommer in. Det blir väldigt snabbt svårt att fortsätta.”

Många svenska modemärken är små och utan stora marginaler. Kanske är deras fabriker stängda, kanske har deras återförsäljare avbrutit sina ordrar. Enda sättet att överleva är om man får in pengar på något sätt och helt plötsligt låter George W Bush inte längre komisk utan seriös och insiktsfull. Det är många modemärken som skulle behöva kunder som köper deras kläder.

Men det är svårt att uppmana till konsumtion när Covid-19 grasserar och jag erkänner att jag både känt sympati och himlat med ögonen när människor har stödätit ute på restaurang eller bott en natt på ett hotell för att de vill hjälpa – en dubbel känsla av att något är både väldigt bra (räddar företag) och väldigt dåligt (sprider kanske smitta) på en och samma gång.

Jag tänker på min vän C som så länge jag har känt henne köpt kläder som ett slags besvärjelser för att förändra verkligheten: ”Jag köpte den här klänningen för att jag inte hade någonstans där jag kunde bära den och inte kände någon som kunde ta med mig till ett ställe som förtjänade den.” Kanske borde vi alla tänka så nu och inhandla plagg för när coronakrisen är över? Stödja vår favoritdesigner som vi vet går på knäna nu och när vi slutar med social distansering träder vi fram som ett slags magnifika påfåglar, vackrare än någonsin.

Hellre det än att alla ska köpa myskläder känner jag.

När vi slutar med social distansering träder vi fram som ett slags magnifika påfåglar, vackrare än någonsin.

Många har varit snabba att se coronakrisen som något slags paradigmskifte där vi kommer sluta med omoderna saker som kapitalism, överkonsumtion och miljöförstöring. En ny värld förväntas framträda efter syndafloden: mer solidarisk, godare, mer mänsklig.

En annan vän frågade mig när jag chattade med henne vad jag trodde. Jag svarade att finanskrisen också kändes som en game-changer men i slutänden blev det mest lite minimalistiskt mode och sen business-as-usual.

Det var dessutom redan så mycket svart på visningarna för hösten 2020 att nyminimalism blev en trend och oro och domedagsstämning finns redan med på modets moodboard.

Tom Ford säger i WWD-intervjun  att han inte tror att vi kommer vilja ha aggressivt mode efter det här. Nu hörde i och för sig Mad Max-filmerna  av sig för att säga att de inte håller med, men det känns intuitivt korrekt att vi 2021 snarare kommer vilja gå omkring som zenmunkar än som Tina Turner i Thunderdome. Om det nu blir några modevisningar i höst förstås, herrvisningarna och haute couturen i Paris i juni-juli är redan inställda.

Samtidigt är den där absurda känslan jag hade inför shoppingtips från nätbutiker ett tecken på hur vi kan tänkas reagera om coronaviruset sätter djupa spår i samhället och i våra medvetanden, om det här fortgår länge, in i nästa år.

Jag ser inte den känslan som ett generellt förkastande av mode, utan som en tveksamhet inför ett särskilt förhållningssätt till mode. Kläder kommer även i framtiden att vara ett grundläggande sätt att interagera med sig själv och med omvärlden. Vi kommer fortfarande att bli förälskade i en jacka eller en klänning. Att vilja göra sig vacker, att vilja ha något som ingen annan har, dessa saker är inte något som modeindustrin har hittat på.

Vad den däremot har hittat på eller uppmuntrat är saker som att uttrycka sitt inre jag – som är ett påfund som går tillbaka till Edward Bernays, pionjär inom PR – eller att det nu finns sexton säsonger istället för två som vi måste ha nya kläder till. Vi har varit villiga medlöpare till denna situation och det får mig att tänka att när vi känner att det inte är så vi vill bete oss längre, då kommer även modet och modeindustrin anpassa sig.

Den dagen är troligen i antågande, men än så länge sätter jag mina pengar på “det blev mest lite minimalistiskt mode”.