Angelo Flaccavento summerade på The Business of Fashion herrmodeveckan här i Paris med en önskan om kläder som talade för sig själva. Han kunde gjort ett besök i Namachekos showroom, det hade uppfyllt hans önskan.

De kläder Dilan och Lezan Lurr gör passar bäst i det nära mötet och det är först då man verkligen förstår varför kläderna är så populära bland – främst asiatiska –återförsäljare. 

Under visningen staplades dessa plagg på varandra och kändes för mig något överladdad. Denna visuella attack på åskådarnas ögon visade sig dock vara mycket medveten från Namachekos sida. 

Kollektionen tog sitt avstamp i den dialog- och strukturlösa filmen Koyaanisqatsi, som jag kan rekommendera för den som vill ha en meditation över civilisation och natur tonsatt av Philip Glass. Namacheko uppfann en karaktär till filmen och gjorde om bilder på urbana skyskrapor till mönster skapade av flätade remmar på ryggen av kavajer. 

I showroomet på Espace Niemeyer ser man att kollektionen sprudlar av idéer. Byxor kan fästas i skor. Bälten i kavajer är gömda och avtagbara. Både byxben och kavajärmar har gömda resårband som möjliggör att bäraren själv skapar veck och former i plaggen.

– Jag har tyckt att det varit en svaghet att ge kunden valmöjligheter, att plaggen måste vara på exakt det sätt jag tänkt mig dem. Men så växer man upp och mognar, säger Dilan. 

Som alltid är materialen spännande, tekniska och experimentella – många av dem kommer från danska textilfabrikören Kvadrat. En linje t-shirtar har skapats av rester från tidigare kollektioner, eftersom Dilan ”inte tycker om svinn”. Laserskuren ull får förfalla lite ”precis som husen i filmen, det är snyggt att plagget följer bärarens liv”. På vissa av plaggen sitter fiskeflöten fastsydda. De kom till av en slump när Dilan stötte på dem i en butik och med sitt kemi- och laboratorieaktiga utseende passade de väl ihop med den karaktär de fantiserade fram för filmen. 

Man kan fortsätta så här fram och tillbaka om i stort sett varje plagg, varje detalj – allt kan läsas som försök att skapa något nytt, något intressant, så långt bort ifrån slentrian det bara går. Jag tänker: Det är detta som kallas design, ungdomar!

Att inte använda sig av etablerade material och processer gör så klart plaggen väldigt dyra. Dilan visar mig en rock i ett prassligt polyestermaterial från en tysk fabrikör. Rocken kommer kosta 900 euro i butik, den billigaste rock märket har gjort. Så är också Namacheko ett märke för konnässörer, för finsmakare, och tillsammans med Acne Studios är det kanske det enda svenska märke som på riktigt lirar i lyxdivisionen.