När jag skriver detta har Milanos modeveckan precis avslutas. Och innan dess: New York och London. Hur många visningar såg du? Du kanske inte ens visste att de pågick, dessa så kallade modeveckor?
Det är ju ingen eller få som kan eller vill resa och helt plötsligt blir det tydligt vad det är som ger tyngd åt dessa veckor. Utan besökarna, alla inköpare och creatives, modeller och modefans, så är det inte modevecka eller känns inte som det. Det är inte bara de fysiska eventen som saknas, det är känslan av att tusentals människor befinner sig i en stad för att det pågår visningar, även om många inte ens är bjudna.
Från New York minns jag Eckhaus Lattas visning under en bro och att Christian Siriano gjorde en klänning som det stod ”vote” på. I London lyckades ändå Burberry skapa en viss känsla av event med sin livesändning från en visning ute i skogen, med modeller som bytte om i ett slags spegelrum och sedan gick mellan träden följda av kostymklädda ”livvakter”. Och Molly Goddards klänningar slog igenom något slags brus. Men känslan var ändå att nästan inget hände mer än att modeskapare släppte något slags visningsfilmer som få tittade på.
Milano var sig mer likt. Influencers hade övertygats att åka dit och märken som MaxMara, Valentino och Fendi hade riktiga visningar, om än med social distansering.
Alla blickar var såklart riktade mot Prada där Raf Simons och Miuccia Prada skulle avslöja de första resultaten av deras kreativa samarbete. De hade däremot inte någon fysisk visning utan vi var alla front row och kunde sedan titta på när Raf och Miuccia svarade på frågor från några av världens alla Prada-fans. Känslan av kollektionen var för många en viss besvikelse, kanske för att förväntningarna var skyhögt ställda och Covid-19 hade kastat lite grus i maskineriet. Vi får se vart det bär av under nästa säsong.
Det är modets klassiska svar, att försöka pigga upp alla med skönhet. Men det finns i detta en fara att mode ska framstå som verklighetsfrämmande, skygglappar på, som den där memen med hunden som säger att allt är bra när han sitter vid ett bord medan allt omkring honom brinner.
En fråga som ofta ställs är vilken väg modet kommer ta i tider som är exceptionella. När världen ser dyster ut är det många som vill se mode som ett ljus i mörkret. Tom Fords lookbook fylldes till exempel av skrattande modeller, något som för mig kändes off. Hos Valentino såg man uttryck för en liknande känsla i en superromantisk visning, medan Jeremy Scott förklarade att han med sin dockshow ville ge världen lite fantasi och verklighetsflykt.
Det är modets klassiska svar, att försöka pigga upp alla med skönhet. Men det finns i detta en fara att mode ska framstå som verklighetsfrämmande, skygglappar på, som den där memen med hunden som säger att allt är bra när han sitter vid ett bord medan allt omkring honom brinner.
Riccardo Tiscis visning för Burberry kändes istället mörkare, i linje med vem han är som modeskapare. Men det ligger en fara i det också. För kanske vill vi inte ha mer mörker än det som finns i en redan oroväckande värld?
Sett ur perspektivet att vi förväntas välja antingen det optimistiska eller det pessimistiska fanns det en annan idé i Prada-kollektionen, ett slags oskuldsfullhet. Jag såg några på Twitter som klagade på att castingen var så ung och tonårig, men samtidigt är ju både Raf och Miuccia fascinerade av den där perioden i en människas liv och det hade kanske varit konstigt att hamna någon annanstans. I oskuld förutsätts en sorts ärlighet och att man är oförställd och öppen, värden som är eviga men som känns viktiga i en polariserad värld.
För mode kanske inte behöver välja väg mellan å ena sidan cynism och misantropi, å andra sidan eskapism och romantik? Återstår att se om Paris modevecka ger ett svar på den frågan.