En man dör. Han var fotbollssupporter. Hans mördare var andra fotbollsfans.
Reaktionerna blir omedelbara. Fotbollen debatteras, men snart framträder en linje bland de flesta debattörer: det här är ett större, mer djupgående problem. Det handlar om männen själva. Män gillar våld. Maskuliniteten som är problemet. Fienden är inom dem.

En kvinna dör. Hon var modell. Ingen mördade henne, hon svalt sig själv till döds. Reaktionerna blir omedelbara även här. Mode debatteras. Modets ideal dissekeras. Det handlar om mode. Modevärlden är problemet. Dess ideal är problemet. Fienden är inte inom kvinnorna, utan kommer utifrån.

Detta är ett återkommande mönster. Mäns problem är interna. Kvinnligheten är däremot pådyvlad. Kvinnors krav kommer utifrån, inte inifrån. Kvinnan är bombarderad och måste försvara sig. Män, och pojkar, behöver inte försvara sig. De måste rannsaka sig själva, se sin egen del i det hela. De måste göra upp med sina demoner.

Jag vänder mig inte emot denna rannsakning. Jag är den första som skriver under på att maskuliniteten är problematisk. Men ändå måste man fråga sig varför vi behandlar de här frågorna olika? Varför drar vi inte liknande slutsatser som vi gör kring män och fotboll när det gäller modets problem och kvinnor? Precis som fotboll anses ”manligt kodat” är mode definitivt ”kvinnligt kodat”. Varför blir det en fråga om yttre omständigheter när vi rör oss in i kvinnligheten? Vi börjar ständigt prata om modets ondska och sjuka ideal snarare än om kvinnligheten i sig.

Om fotbollen inte är grunden för det maskulina våldet utan bara ett ställe där det uttrycks borde också samma sak gälla för mode. Det är fullt möjligt att mode reflekterar ett skönhetsideal bland kvinnor, precis som fotboll reflekterar ett våldsideal bland män.

Sport legitimerar mäns våld. I sporten finner de att aggressivitet och vinnarinstinkt. Vi och dom-mentalitet är positiva känslor och egenskaper. På samma sätt legitimerar det kvinnliga skönhetsidealet. De tittar på mode och får bekräftat att smalast vinner.

Skulle vi applicera samma logik på mode och kvinnor som vi gör på sport och män så skulle vi kräva rannsakande, snarare än att peka finger på modevärlden. Vi skulle säga att vissa kvinnor älskar sjuklig smalhet och perfektion. Vi skulle säga att problemet ligger hos kvinnorna och hur de uppfostras. Det skulle göra problemet mer komplext, mer av en samhällsutmaning än en fråga om retuschering och modeller.

Blir detta en skuldbeläggning av kvinnor? Kanske. Men i så fall är idén om våldsälskande maskulinitet ett skuldbeläggande av män. Jag vet inte om det är fel. Det är kanske just rannsakning som behövs, både bland män och bland kvinnor. Vi behöver kanske känna skuld i dessa frågor. Män och kvinnor dör.

***

Jag funderar på om man kan se modeeliten som en motsvarighet till fotbollens huliganer. De är bara den mest tillspetsade delen av en allmänt accepterad kultur. Huliganerna må ha en twisted syn på fotboll, men det de ger uttryck för är inte så annorlunda än resten av supportrarna. Och kanske främst: deras idé om maskulinitet är bara en extrem version av den ”normala”.

På samma sätt är det ideal som uttrycks av en del av dem som arbetar inom mode bara en mer renodlad version av tankegångar som redan finns bland majoriteten av kvinnor. Det går inte att säga att modevärlden har ”sjuka ideal” utan att prata om kvinnligheten i stort. När till och med Caitlin Moran säger att ”there is no must-have, platinum-plated, worn by Anna Wintour item in the world any woman would wear if it does anything other than make her look thin and a bit ’likely’.” måste man se på det här med öppna ögon. Problemet sitter kanske djupare än mode.

Man kan så klart debattera vad som är höna och vad som är ägg. Vissa hävdar att kvinnor är indoktrinerade – alltså att det ändå är modets fel. Andra, som Pulitzer-belönade journalisten Robin Givhan, kopplar samman smalhetsidealet med hur vi själva ser ut. I det fallet är det en fråga om att modets ideal söker sig till det vi själva inte är: medan vi som befolkning blir allt fetare blir modets ideal allt mer extrema.

Det är svårt att avgöra vad som är vad. Det finns inga bevis för det ena eller det andra. Så min roll är att ställa frågor. Min roll är att undra om vi pratar på det här sättet för att det är lättare, för att det är accepterat. Ingen kommer skratta åt dig om du säger att det är modets fel. Men folk kommer applådera om du säger att problemet med sporten ligger hos männen. Det är något i den här diskrepansen som stör mig. Det är för enkelt. För smidigt.

***

Kanske kan vi lära oss något av debatten kring sport och män. Och kanske kan den debatten lära sig något av hur vi pratar om kvinnor och mode. Det finns ju också en möjlighet att det är sporten i sig som är problemet – att män lär sig aggressivitet från att delta i och titta på sport.

Skillnaden är att sporten har supportrar. Modet är tacksamt att racka ner på. Få försvarar mode. Det känns också typiskt. Det kvinnligt kodade är något negativt, det manligt kodade bra för samhället. Jag vet inte hur fräscht det känns. Så jag står på mig. Jag försvarar det kvinnligt kodade modet och säger att utseendefixering, smalhetsideal, ungdomskult – detta är inte en sammansvärjning mot kvinnor. De är grundläggande attityder som ingår i det vi i dag kallar kvinnlighet. Men de är också avarter av de positiva aspekter som ligger till grund för mode: glädjen och njutningen som ligger i att intressera sig för sitt eget utseende, hälsa, kreativ lek med hur man ser ut. (Precis som mäns våld och aggressivitet är avarter av drivenhet, självkänsla och auktoritet.) I nuläget är vi långt från en diskussionen där vi lär oss vad som faktiskt är bra med mode. Djävulen bär tydligen inte bara Prada, hen hatar också kvinnor.