Jag har en kavaj från Balenciaga som jag länge har velat lämna in på kemtvätt, men varken kommit mig för eller haft tid. Dessutom har jag helst velat lämna in den på ett ställe med bra rykte. I veckan lämnade jag in den hos min lokala skräddare Nisseman, och bad honom inte ens vara försiktig. Jag tänkte: ”det får bära eller brista.” Så just nu kanske min favoritkavaj manglas sönder av någon som inte förstår att den är designad för att ha en märklig form, och jag kunde inte bry mig mindre. För det känns heller inte som att jag någonsin kommer få tillfälle att bära den igen. Bara ibland, när jag ser ut från balkongen och kan skymta baksidan av byggnaden där skräddaren har sin lokal kan jag tänka att det kanske finns en liten chans att jag gör det i höst.

Det är svårt att skriva om mode just nu, för yta är väl inte precis prio i ett samhälle där folk dör av ett obehagligt virus. Att karantänsatta modeskapare inte kan genomföra provningar på modeller inför kommande kollektioner är en droppe i havet. Speciellt som vi inte ens vet om de kommer klara krisen till nästa säsong.

”För en vecka sedan raljerade jag över folks offentliga användande av munskydd. Nu är det mer att jag sitter och bedömer utformning och design.”

Jag tog tunnelbanan igår, i icke rusningstid. Den korta resan fick mig att inse att jag att jag fortfarande har det i mig. Jag intresserar mig, nästan som vanligt, för vad folk har på sig. Men den här gången drogs inte blicken mot folks skor, jackor eller frisyrer. Istället var det munskydd som fångade min uppmärksamhet. För en vecka sedan raljerade jag över folks offentliga användande av munskydd. Nu är det mer att jag sitter och bedömer utformning och design, och om det är gångbart med resten av looken.

På väg upp i rulltrappan såg jag att mannen framför mig bar sjukhusgröna plasthandskar. Det första som slog mig var: ”det där är ju Gucci-grönt”. Mycket riktigt, en snabb check i GoRunway-appen och där var den. Guccis ganska utskällda runway vår/sommar 2020. Med modeller klädda i tvångströjor. Våren 2020. Det är väl nu? Och här sitter vi hemma i karantän, många under tvång. Iklädda sjukhusgröna handskar. Hur tragikomiskt?

Men det där pyttelilla hoppet som får mig att ibland våga tänka att jag kanske kommer få klä upp mig bland folk någon gång i framtiden, det ska jag bära som den sista droppen vatten.