Första gången jag träffade Arvida Byström var för nio år sedan. Det var genom gemensamma vänner, excentriska ungdomar hela högen, de flesta i klubbsvängen med diverse projekt i rullning. Hon hade sedan två år tillbaka (2007) drivit en fotoblogg, med sig själv bakom och framför kameran. En blogg som snabbt fick följare och redan då fick hon också sina bilder publicerade i tidningar som Vice. Idag kallar hon sig konstnär men har även blivit, något av en motpol till det, en Influencer. Härom veckan sa en vän till mig: “hon är en sån som alla blir kär i”, lite som en popstjärna eller skådespelerska.

Arvida har hängt på internet sen hon var tolv. Hon har genom åren förflyttat sig från Bilddagboken, till Blogspot, till Tumblr och vidare till 247 K följare på Instagram. Hon är en äkta internetkändis, och ur många munnar kallad selfieproffs.

Varför Arvida med sin specifika estetik blivit så pass uppmärksammad är mer komplext än att den är iögonfallande. Med små medel som att para ihop hår under armarna och hår på benen med en hyperfeminin outfit har hon uppfattats som provokativ, en kollidering som gjort henne både älskad och hatad. För en rimlig person kan det låta löjligt att det skulle registreras som provocerande men (med bevis i Arvidas kommentarsfält på Instagram) människor är obegripligt konservativa trots att vi nu är inne på slutet av 2010-talet.

Hur som haver, älskad eller hatad – Arvida Byström har blivit ett känt namn. Och efter att ha skickat några mail bestämde vi att jag skulle få följa henne, bevaka och babbla, för att komma nära vad hon gör och vem hon är. Hack i häl hela modeveckan (även kallad influencermeckat) som om jag vore hennes skugga.

DAG ETT

Arvida ska medverka i Ida Klamborns presentation, så jag möter henne där. Jag kliver ner för en liten trappa in i ett rött rum, det är som en boudoir. Kvinnorna i Klamborns höst/vinter 2018 står i olika rum, som i ett performance, och i det första rummet finns Arvida. Hon sitter bakom en glasvägg framför ett piano och tar selfies, iförd en vit helt genomskinlig glittrig klänning. Hon reser sig upp, svävar runt, blir fotograferad och filmad. En gedigen diva.

I början av 2017 gav Arvida tillsammans med en annan konstnär och Instagramkändis, Molly Soda, ut boken, Pics or it didn’t happen: images banned from Instagram. En samling bilder ur deras eget arkiv, men även från andra Instagram-användare som gått emot Instagrams policys och därför blivit borttagna. Större delen av bilderna är på kvinnors kroppar.

När presentationen är klar och alla hoppat på champagnen går vi in i ett vitt rum, där det är dags för henne att byta om. Jag lyfter upp datorn ur väskan, och scrollar genom hennes Instagram.

Igår gick jag in på din Instagram från datorn, älskar att göra det, då blir det lite Tumblr-känsla på flödet.

– Ja jag älskar också att vara inne på datorn. Oldschool. Vänta hallå den där bilden har blivit borttagen nu, den senaste! Uppdatera, den finns inte kvar!

Varför då?

– Det är så tråkigt att de tog bort den bilden för jag tyckte att den var så fin, fattar inte.

Men vad var “problemet” med den?

– Alltså, man får ju visa rumpor om de har nåt på sig. En rumpa kan till exempel ha stringtrosor på sig, så länge det är nåt. Men det är så konstigt för en stringtrosa är väl nästan samma sak som om du visar hela rumpan? Sen oavsett vad för trosa man har, om man ser en rumpa härifrån så tar de alltid bort den bilden.

Hon vänder sig mot mig, och lyfter upp benet.

– Det är så konstigt, den är ju ful! Den är ju till och med ful!

De kanske tänker att det skulle kunna vara en fitta? Eller att det är en porrkonnoterad vinkel?

– Jag vet inte. Men för mig är det mer porrkonnoterat med stringstrosor, alltså jag tycker att det är en snygg stil i sig men det borde ju snarare bli nedtaget än när jag lagt upp sånna där konstiga bilder på min rumpa som jag tänker: ”På den här bilden är inte min rumpa snygg” och Instagrams respons på det: ”Ful rumpa, hejdå!”

Det känns som att det ligger nåt kroppshat i det. Att ta bort sånt.

– Grejen är att det finns väldigt lösa regler, hela världen använder Instagram men det är fortfarande amerikanska guidelines. Det är ju människor som sitter och tar bort det där, och det är ofta outsourcade jobb till Filippinerna eller Indien, där dom ska tolka ett amerikanskt kroppssynsätt på en sekund. Som också kan innebära ganska filosofiska avgöranden: vad är en sexuell kropp till exempel? Och varför bör denna tas ned? Så man fattar ju att det är svårt. Och då försvinner saker som anses opassande, till exempel saker som har sexuella konnotationer, även om det inte är sexigt.

Jag tar en sista bild på Arvida i nakenklänningen och vi kramas hejdå.

DAG TVÅ

Klockan är 16.50 när jag kommer till Arvidas studio i Solna. Hon öppnar dörren iförd lite allt möjligt. En transparent rynkad fittkort klänning med v-ringning ner till naveln, under den har hon en ljusrosa behå med en Louis Vuitton-mönstrad bikinitopp över, ett ljusrosa Moschino-skärp, en midjeväska, också den LV-mönstrad, svarta strumpbyxor och knästrumpor i neongult, grått och vitt. Hon leder mig genom en korridor till sitt rum i Liljevalchs Hubb. Rummet är litet, med rosa golv, rosa väggar, allt är rosa. Hon har precis hämtat upp en dagbädd, även den rosa. Arvida röjer undan kläder från den nya dagbädden, möblerar om lite små pinaler i en bokhylla och sätter sig sedan på golvet framför spegeln som står lutad mot väggen. Hon tar fram sitt smink, jag tar fram mitt, och så sminkar vi oss i varsitt hörn.

Hur mycket fotograferar du dig själv?

– Det känns inte som att jag fotar mig själv lika mycket nu som jag gjorde förut, det har jag tänkt på en del. Jag måste nog börja med det igen.

Nu gör du mycket stilleben?

– Stilleben gör jag en del ja! Med persikor och sånna körsbär som har stems på sig. Så syr jag oftast små trosor åt dem.

Hon pekar på ett gäng burkar med inlagda körsbär som står i bokhyllan bland alla de där små prydnadssakerna.

– De är så söta! Men de är lite svårare att jobba med än de färska. Tyvärr är körsbär och persikor så jävla säsongsbetonade.

Hon skrattar och härmar en störig amerikaniserad svenne, hon är ganska nyligen hemkommen från att ha bott i Los Angeles. Vi ska iväg till Lazoschmidls visning, hon har fotograferat deras senaste kampanj – featuring körsbär och persikor.

Det finns en ganska explicit koppling mellan dig och Lazoschmidl, en lek med en slags feminint kodad sexualisering av kroppar som sker i betraktarens öga.

– Ja, det är sant, och det är ju sånt som jag älskar att utforska. Och då är det extra kul att jobba med just dem, så att det inte bara handlar om kläder som faktiskt är primärt gjorda för kvinnor. Att hitta någonting, som ur mitt perspektiv, är som en feminisering av världen.

Du jobbar väldigt mycket med kropp, mycket naket.

– Ja, kropp gillar jag, men folk tror ganska ofta att jag sysslar med nåt som har med sex och sexualitet att göra. Det händer, men ganska sällan. Jag jobbar med hur folk sexualiserar kroppar, det är något annat.

Jag tänker på Lazoschmidl-kampanjen du fotat, modellerna gör egentligen inget mer än att sitta nära varandra och dela på en persika, men det blir ändå sexkonnoterat.

– Precis det kan läsas in sex i det. Det är ju fine att betraktarens öga upplever det så, man får tycka att en kropp är sexig, men ha i beaktning att det är en själv som ser det så.

Okej nu måste vi åka. Är du taggad?

– Ja, so excited!

I taxin på väg till Grand Hôtel talar vi om vänskap och hon konstaterar att de två viktigaste egenskaperna, högst upp på innelistan 2018 – är att vara snäll och mysig. Väl inne i det Bolinderska rummet kramas hon med några av de där gemensamma vännerna från 2009. Vi tar sen 20 selfies och sätter oss på vår plats.

Efter visningen går vi backstage och hon kramas med Josef Lazo och Andreas Schmidl. Utanför Grand tar hon min hand och håller den hela vägen till 7-Eleven borta vid Riche där vi köper billig stressmiddag innan nästa visning. Vi pratar om kärlek och faller in i en diskussion om huruvida det är etikett att blocka sitt ex på Instagram. Jag pendlar mellan ja och nej men Arvida röstar för, det gör hon alltid, med den övertygande anledningen ”ett tag i varje fall, tills det slutar göra ont”. Jag loggar in och blockar ett ex. Hon tar min hand igen och vi går tillbaka till Grand.

DAG TRE

Vi möts upp på Rodebjer-visningen, nu mer som vänner än som influencer och skribent. Klockan är redan 19.00 så jag har hunnit längta hela dagen efter att få vara runt henne. Hon kliver in i Citykyrkan iförd ännu mer rosa, en stor rosa fluffig fuskpäls, en persikofärgad glansig kavaj utan något under, gårdagens Moschinobälte och sedan ytterligare två skärp med stora guldiga spännen, ett av dem hjärtformat. Hon bär en liten rosa Pradaväska, och byxor med snörning längs med sidorna. Påklätt men med hud som kikar fram här och där.

Efter Citykyrkan tar vi oss till nästa visning på Hope HQ. Vi sitter mittemot varandra och jag smygfotar henne (riktigt proffsig skuggare) när hon babblar med den bredvid. När alla har applåderat klart tar hon tag i mig och vi roffar åt oss blommor som står utspridda i vaser i lokalen.

Jag vill avsluta med att prata om termen influencer som Arvida varit skeptisk mot sen första mailet.

– Det är ett så konstigt ord. Ett LOL-ord.

Men det är så svårt att hitta något annat ord för det, ett samlingsord för hur du jobbar utöver konsten. Det landar i influencer hur mycket jag än försöker!

– Såhär, jag tror att det är nåt som alltid är frustrerande med ord som uppenbarligen kommer från de som har hand om marknad. Det är ju ett företag som har hittat på ordet. Det är ingen influencer som kommit på det själv liksom, hoppas jag, stackars den personen i så fall.

– Men det är dubbelt. För min del som konstnär är problemet mycket att det låter så himla kommersiellt och kapitalistiskt men å andra sidan så är det ofta vad en influencer är, och på det sättet så är jag också en influencer. Jag får ju jobb via Instagram. Det är typ en anomali att vara både influencer och konstnär. Det är liksom riktigt lågkultur och om lågkultur kan vara konst då blir konstnären och konsten – som någonstans älskar att vara finkultur och svårtillgänglig – ifrågasatt och rubbad i sin existens eftersom den bygger på att den är motsatsen till typ influencer.

Fast whatever liksom, jag kan väl vara både och samtidigt? Sen så är det ju feminiserat, typ bara tjejer är influencers, tjejiga saker ses alltid som mer lågkultur och fult! Därför vill jag inte vara den som ba “jag är inte som andra tjejer, jag är faktiskt en konstnär också”. Det är bara att ordet i sig själv sticker. Man får väl lov att hitta ett sätt att hantera det, snarare än att klaga. Det kommer bra saker med det och det kommer skitdåliga saker med det. Så är det alltid.