Det finns en idé om att vi med tiden hittar vår stil, att vi förfinar och förbättrar det som vi under åren kommit fram till. Men tänk om det istället är så att vi håller fast vid något som inte längre är helt rätt för oss?
Helt uppenbart är det sant ibland, som de som tycks ha fastnat i den look eller den era då de själva kände sig som snyggast. Men jag tänker även på de personer som har utvecklat en väldigt tydlig stil. Deras stil blir en del av den person de är, på många sätt lika definierande som hur de talar och hur de skrattar.
Jag har flyttat till en ny lägenhet och bestämde mig raskt för att se det som en möjlighet att rensa ut, sälja och återvinna kläder. Bland kläderna dolde sig idéer om personlighetsdrag jag önskar att jag hade haft, liv jag drömt om att leva. Men de påminde mig också om att det kan vara ett problem att arbeta med mode för jag kan se mina idéer om vad som är bra mode reflekterade i en hel del tveksamma val.
Det är inte så att jag inte vet vad som klär mig, det är mer att jag känner ett behov (eller om det är en önskan) av att skapa en tydligare garderob, en enklare, smalare. När man läser om minimalistiska eller slimmade garderober utmynnar det nästan alltid i generiska plagg som förvisso är funktionellt mode för de flesta, men som knappast känns intressant eller spännande. Men för att integrera mer spännande design i en nedbantad garderob tror jag att man behöver vara ännu mer formulerad.
Mitt dilemma är att jag tycks ha (haft) två personligheter i min garderob. Jag har skrivit om detta i något gammalt nummer av Bon, men summan av kardemumman är att jag har en tendens att antingen dras till stela, tillknäppta saker eller till slappa, lediga plagg. Det här återknyter till något jag brukar kalla mina Bergman- och Almodóvar-sidor: å ena sidan existentiell ångest, å andra sidan uppsluppet och dramatiskt, även om det nog är mer Bergman som regerar i mitt liv nuförtiden, tyvärr.
Men jag vet varför jag hamnar där, mellan stolarna. Den tillknäppta stilen får en att känna sig skarp och i kontroll och när jag intervjuade Thom Browne skrev jag: ”Han ser ut som om han kan tälja i stål. Jag ser ut som en pöl.” Samtidigt talar avslappnade, lediga plagg om ett annat liv, där man inte behöver vara skarp och ha kontroll hela tiden. Det är inte konstigt att jag dras till kläder som uttrycker denna längtan.
Dilemmat är att garderoberna inte passar ihop, för att liven plaggen berättar om är så skilda åt. Men vilket liv är mitt att leva? Jag får nog anledning att återkomma i ämnet.
Här är några texter jag uppmärksammade under den gångna veckan.
Balloons Up, Central Saint Martins Dashes Out Bold Ideas at BA Fashion Show – WWD, Tianwei Zhang
”Fredrik Tjaerandsen, a Norwegian native who has worked in Balenciaga, Louis Vuitton, Craig Green and J.W.Anderson won the L’Oréal Professionnel Young Talent Award, the highest honor the college presents to its design students. Tjaerandsen closed the show with a number of colorful giant balloons. Models walked down the runway and leaked the air halfway, turning the balloon into a rubber dress. Such magical transformations were received with cheers and applause from the audience.”
Norske Fredrik Tjærandsen stod för veckans onlinesuccé med sina ballongkläder som han visade på Central Saint Martins examensvisning. Det var klassisk modemagi, men filtrerat genom tusen Instagram-konton. Samtidigt är det också ett tecken på hur avgörande Instagram är för hur vi upplever och konsumerar mode idag: vi söker den här kicken, en kick som per definition är starkt visuell.
Här är en film från visningen.
”Much of the collection is built on reissues or reimaginings, with Jacobs not only remaking some of his favorite hits of the past 30 years but also taking a page from the Martin Margiela playbook and making new seam-for-seam pieces based on vintage originals. On the comeback call sheet is Jacobs’s smiley-face sweater from his first-ever runway show for Sketchbook in 1981; the ’40s dress from Fall 2005; a straight-leg jean from Marc by Marc Jacobs’s Fall 2001 collection; and the tracksuits of Fall 2017.”
Ännu ett exempel på hur sociala medier samspelar med modevärlden. Marc Jacobs sjösätter ett nytt märke – The Marc Jacobs – döpt efter hans Instagram-konto och med en lookbook stylad av Lotta Volkova. Ett desperat försök att söka en yngre publik för en designer som sett sin försäljning minska från säsong till säsong? Eller en smart uppdatering av varumärket från en modeskapare vars 1,2 miljoner följare på Instagram känner en stark connection med honom? I vilket fall som helst är det en kollektion som känns genomsyrad av Instagrams outtalade estetiska regler: färgglatt, attityd, humor, fokus på enstaka roliga pieces.
How the Videogame Aesthetic Flows Into All of Culture – Wired, Jay David Bolter
”One of the principal pleasures offered by both videogames and social media is the experience of flow. Flow is an aesthetic principle for first-person shooter games, for platform games, for puzzle games. It is also the state induced by watching one YouTube video or Netflix episode after another or by monitoring Facebook feeds for hours on end.”
Känslan av ”flow”, av att glömma av tiden och bli helt absorberad av det man fokuserar på (och som kan vara aktivt eller passivt) är en grundläggande egenskap hos digitala medier, enligt det här bokutdraget. Mode konsumeras idag på Instagram och det innebär främst ett passivt flow där outfits, plagg, catwalk blandas i ett outsinligt flöde. Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är en av de viktigaste orsakerna till att kläder har så lågt värde för oss. Det sades att digitaliseringen skulle driva värdet av allt som kan digitaliseras till noll. Mode ansågs vara undantaget från detta eftersom det inte kunde digitaliseras. Jag skulle säga att mode idag är digitaliserat, eftersom mode konsumeras som bild och modets värde blir därför logiskt sett noll. Det som nu händer i modevärlden kan förenklat reduceras till två trender: en med fokus på hantverket, den andra med fokus på status. Hantverket som ett avståndstagande av det digitala, status som ett mer komplext system där status främst skapas online, antingen genom influens, genom community, genom star power och kan omsättas i ett temporärt värde.
My Husband Wore Really Tight Shorts to the Eclipse Party – New York Times, Kerry Egan
My husband, Alex, strode across the football field and toward me wearing a white undershirt, black dress shoes and socks, and a pair of skintight, blaze-orange nylon shorts that fit like hot pants.
“Hi,” he said.
After a moment of stunned silence, I said, “Hi.”
“Something wrong?”
Som sagt: det är fint med människor som skriver om kläder på ett sätt som tar dem på allvar som meningsskapande föremål.