I veckan släpptes en rapport från Ellen MacArthur Foundation om modeindustrins tillstånd och framtid – A new textiles economy: Redesigning fashion’s future. I den kan man lära sig att medan antalet sålda kläder har mer än dubblats sedan 2000, från cirka 50 miljarder plagg till över 100 miljarder, så minskar antalet gånger de används – i Kina har klädanvändningen minskat med 70 procent under de senaste 15 åren.

Av alla kläder som produceras återvinns mindre än 1 procent till nya kläder, 73 procent bränns eller hamnar på soptippen – en materialförlust som är värd över 100 miljarder dollar (838 miljarder kronor).

Rapporten, tillsammans med Uppdrag Gransknings reportage (23/11) om hur svenska klädföretag som H&M, Lindex, Kappahl och Ellos bränner stora mängder kläder, aktualiserar frågan om modeindustrins förhållande till de enorma kvantiteter plagg som tillverkas.

Det är en industri som omsätter 11 biljoner kronor (11000 miljarder) och näst efter oljeindustrin den som förorenar mest. Dessa saker hänger så klart ihop eftersom det är svårt att tänka sig att en så gigantisk industri kan undvika stor påverkan. Men ändå.

Drömmen som många när i modeindustrin är en värld där kläder är ett hållbart kretslopp, den så kallade cirkulära ekonomin. Inget försvinner, inget bränns, inget kastas, allt återvinns och blir till nya plagg och helt plötsligt gör det inte så mycket om det kommer 100 miljarder nya plagg varje år för de är gjorda av gamla plagg.

Men, som sagt är vi nu inte ens på enprocentsnivån så låt oss säga att det finns mycket att göra.

Under åren har många mikrolösningar förts fram för vad kunder kan göra, men flera av dem har visat sig falska. Som att vi ska tvätta i låga temperaturer, något som en rapport från Mistra Futures visade inte gjorde konsumentens miljöpåverkan mindre. Vad som däremot gjorde stor skillnad var om man – hör och häpna – köpte mindre plagg. Forskarens råd var: Lär dig vad du passar i och tycker om, se värdet i plaggen.

Men hur ska man kunna se värdet i ett plagg när det kommer en flod av 100 miljarder nya varje år?

”Min mamma kan visa kläder för mig och säga att hon ska skänka dem vidare, det är ju bra kvalitet. Och den cyniska delen av mig undrar: men om inte du vill ha dem, tror du verkligen någon annan vill det?”

Det finns en uppfattning om att när ett plagg inte betyder något för en längre så kan det bara skickas vidare till någon annan som kommer finna en mening och värde med plagget som du inte längre själv ser. Back in the day kallade jag och Johan Wirfält detta för transferekonomin, Johan skrev en artikel om det i Rodeo.

Min mamma kan visa kläder för mig och säga att hon ska skänka dem vidare, det är ju bra kvalitet. Och den cyniska delen av mig undrar: men om inte du vill ha dem, tror du verkligen någon annan vill det?

För inte ens i andrahandsbutiken hittar alla plagg sin köpare. Myrorna, som är bland de bästa i klassen, säljer 11 procent av de 22 ton kläder de får in varje dag i sina svenska butiker, 5 procent går direkt till förbränning, medan 70 procent av de resterande kläderna säljs vidare för återanvändning, främst till Polen och Baltikum. Endast en väldigt liten del av kläderna hamnar på soptippen, men det blir ändå 112 ton årligen, enbart av de kläder som samlas in av Myrorna. (Källa: Myrorna)

Som sagt: 73 procent av världens kläder hamnar förr eller senare på soptippen eller i förbränningskammaren. Ytterligare 12 procent av dem kommer dit lite senare, efter att de haft nya liv som isoleringsmaterial eller fyllning i bilsäten.

Vi är uppenbarligen extremt långt från målet, men Ellen MacArthur Foundation har en ambitiös plan för att skapa en ny textilekonomi. 1) Fasa ut de textilier som gör att klädindustrin och dess konsumenter årligen släpper ut ett halvt ton (!) mikrofibrer av plast i världshaven. 2) Öka användningen av kläder. 3) En radikal förbättring av återvinningen av textilier. 4) Nya material ska produceras på ett hållbart sätt.

I den kedjan, vad är den svaga punkten?

Svensken köper 50 nya plagg om året, alltså mer eller mindre ett plagg i veckan. Själv har jag inte köpt mer än kanske 15 plagg i år och då jobbar jag ändå med mode. Jag säger inte detta för att slå mig för bröstet utan mer: jag är förundrad över hur mycket kläder folk tycker sig behöva.

För det här är inte bara en fråga om industri utan om aptit. Jag hör ofta berättelser om hur butiker kontaktas av kunder som undrar vad som är nytt och nya drops konsumeras friskt och girigt av de mest aktiva konsumenterna. Det finns en växelverkan här mellan företag och kund som är, well, tveksam. Ett slags medberoende. Och det skapar en känsla av att ett plaggs värde till stor del ligger i att det är nytt.

Så här är ett dilemma för den nya, cirkulära ekonomin: Behöver kläder fortsätta vara i stort sett värdelösa för att den ska fungera? Måste vi räkna med att kunder kommer köpa nya kläder varje vecka och behöver de av den anledningen vara så billiga som de är idag? Helt enkelt: Kan den cirkulära ekonomin blomstra utan slit-och-släng?