Författaren Fran Lebowitz sa en gång att om ingen vill höra vad du har att säga, varför tror du att de vill lyssna på din t-shirt? Idag pratar kläder konstant och det de säger om sin bärare är ”jag har pengar”. Andelen kläder som på något sätt skriver ut märket som står bakom och genom det försöker övertyga oss om att en viss hutlös summa inte alls är hutlös blir större för varje säsong.

Det är lustigt att detta är verkligheten när man tittar på vad som säljs när så mycket tid och tankekraft används för att debattera vad som är modern design. Svaret tycks mig på ett sätt enkelt  – modern design är att ta ett generiskt plagg och sätta en logga på det – men bortom loggans värld pågår en djupare debatt.

Förra säsongen satt jag på Nina Ricci-visningen och efteråt sa min platsgranne ”det där var en kollektion!”, ett utrop som tycktes mena att vi hade betraktat något spektakulärt, något som saknades i dagens modevärld. Kollektionen var fylld av radikala former och starka silhuetter, den blickade bakåt mot couturens gyllene era men var också tydligt gjord av yngre människor med vilket jag menar att det mer kändes som en inspiration och en gest än ett ideal.

I modevärlden idag är det många som längtar efter mode med stort M. Man vill att mode ska vara mer än vardagskläder för rika. Man vill se mode som spränger vardagens gränser, som säger att livet är extraordinärt och singulärt, mode som får en att drömma om att världen kan vara radikalt annorlunda.

Det är detta som är design verkar många tycka, något som reflekteras i hyllningarna av Valentino, Rick Owens och Rei Kawakubos Comme des Garçons.

En annan strömning är design som arbetar med små medel. Här pratar vi modeskapare som Hedi Slimane på Celine, Christophe Lemaire och Sarah-Linh Tran på Lemaire, Nadège-Vanhee Cybulski på Hermès och Maria Grazia Chiuri på Dior. De är ofta inköpsfavoriter och gillas av vissa kritiker, men skapar inte samma svärm av uppskattande Instagram Stories som den förstnämnda gruppen gör.

Innan Rick Owens-visningen såg jag skådespelaren Gwendoline Christie attackeras av en flock streetstylefotografer. Hon var klädd i ett par plattformstövlar och en svart jacka med extremt överdrivna axlar som gick upp till öronen. Hon såg ut att vara två meter lång, en varelse från en annan tid och plats. Vardagssprängande helt enkelt.

De extrema axelpartierna återkom i kollektionen Rick Owens presenterade för hösten och vintern 2020 och de fick sällskap av stickade klänningar som var slitsade på ena sidan och släpade i marken på andra sidan, samt enorma caper i täckmaterial. Owens mode är alltid väldigt narrativt, det pratar tydligt om både undergång och gemenskap, om att skapa en plats för det och dem som står utanför normen.

I modevärlden idag är det många som längtar efter mode med stort M. Man vill att mode ska vara mer än vardagskläder för rika. Man vill se mode som spränger vardagens gränser, som säger att livet är extraordinärt och singulärt, mode som får en att drömma om att världen kan vara radikalt annorlunda.

Dagen efter visade Hedi Slimane sin fjärde kollektion för Celine – en unisexvision som bestod av utsvängda jeans, knytblusar och sammet. Som alltid är kollektionen något av en koan för många modebetraktare, en zenbuddhistisk gåta ämnad att meditera över säsong efter säsong. Ingen kan ifrågasätta att kläderna är vackra och har en viss sorts cool, men de ligger samtidigt provocerande nära kläder som redan bars för snart 50 år sedan. Vad är budskapet här? undrar vissa, andra ställer frågan på vilket sätt detta är design.

Det är inte en fråga som ställs när det gäller Jonathan Andersons Loewe eller hans eget märke. Efter att i början av karriären ha varit affischnamnet för skamlösa designinspirationer ses han nu som någon som leder modet framåt. Han har en förmåga att arbeta med former och idéer som vi känner till, men ge dem en ny tolkning som gör att vi känner att vi inte riktigt har orden för att beskriva kläderna. Att göra något nytt var också hans uttalade syfte med just Loewe-kollektionen: nya silhuetter, ett nytt sätt att klä upp sig på. Det är kläder som känns både unika och chica på en och samma gång.

Slimanes kläder handlar snarare om exakthet och en strävan efter perfektion. Det är en vision av parisiskt 70-tal som designmässigt är en berättelse om exakt var midjan ska sitta, var byxbenen ska sluta, hur tajt jackan ska vara, tillsammans med brodyr och detaljer i couturekvalitet.

På många sätt tycks det mig som om Slimane jobbar i en fåra där modeskapare ofta befinner sig. Vi tenderar att titta på de mer radikala uttrycken och säga att det är det som är mode, men när man blickar tillbaka i tiden är bilden inte lika tydlig. Under 70-talet klädde sig David Bowie i Kansai Yamamotos fantasifulla kreationer och som var en tydlig referens hos Rick Owens i hans kollektion. Men 70-talets mode sammanfattas bättre med något som ligger närmare det vi ser på Celine. En eras mode definieras av båda sidorna.

Vi tenderar att titta på de mer radikala uttrycken och säga att det är det som är mode, men när man blickar tillbaka i tiden är bilden inte lika tydlig.

Slimane försöker inte göra mode man aldrig sett förut, istället gör han vad många begåvade modeskapare har gjort förut: han tittar på vad unga människor har på sig och skapar lyxvarianter av detta. Yves Saint Laurent gjorde detta redan när han tog den existerande skepparjackan och gjorde en coutureversion av den.

Och även om det inte är lika uppenbart ser jag hur Demna Gvasalia på Balenciaga arbetar på ett liknande sätt när det gäller vissa av hans kläder, en look med rötter både i hur coola kids klär sig i överdimensionerade andrahandskläder från 80- och 90-talet och i hur fattiga invandrare eller hemlösa ser ut i Paris, med alltför stora sportjackor och hängande jeans.

Alessandro Micheles Gucci kan till viss del också inlemmas i denna tradition. Kollektionen han visade i Milano följde i mångt och mycket den mall han satt med kläder som tycks upphittade i ett jättelikt kostymförråd och sedan ihopsatta till fantasieggande outfits.

Är inte detta också design?

Alla dessa designers visar att mode inte behöver betyda att skapa kläder från scratch eller för en värld som inte än existerar. Det som provocerar hos Slimane är att han har tagit det hela till sin spets, looken i sig är inte lika radikal som Guccis eller Balenciagas och vad som kanske mer har varit ett verktyg bland flera tycks på Celine ha blivit själva kärnan i kollektionerna.

Säsongens grundläggande budskap har av vissa kritiker sammanfattats som nyminimalism, en del av detta handlar om att svart är en viktig färg för hösten, något som många upplever som signifikant i dessa sociala medier-tider där det är de plagg som är mest visuellt starka som ofta får mest likes. Valet av svart har därför setts som en återgång till ett mode som handlar om bra kläder och ett steg bort från internetdrivet mode.

Men ett större fokus på bärbarhet är inte minimalism i sig, snarare funktionalism. Minimalism som estetik är i grunden en avsaknad av budskap och exempelvis Balenciagas till stor del svarta kollektion var fylld av apokalyptiska vibbar, ett mode för en dystopisk framtid.
Kan man skapa kläder utan budskap idag? Vissa kanske skulle hävda att märken som Lemaire – vars pressreleaser alltid bara beskriver varje look i plagg, färg och material – ligger nära. Kläder som bara är bra kläder, liksom. Men även dessa kommer med budskap som handlar om vad som är chict och sofistikerat idag, eller vad det innebär att vara man och kvinna.

På Comme des Garçons visning skickade Rei Kawakubo ut 20 looks där hon ställde frågan om det var möjligt att skapa nya former med tanke på att vi trots allt bor i den här världen och inte i en annan. Är det mode? Är det kläder? Vad det än är så är det kreationer som av många hyllas som själva sinnebilden av ett mode som inte styrs av kommersiella krafter, ett mode som är rent mode så att säga.

Men jag ser Kawakubos skapelser som just ett sökande efter en avsaknad av budskap. De försöker inte säga att mode ska vara på ett visst sätt eller ett annat. De försöker inte slå fast att du har pengar, eller att du är man eller kvinna, cool eller avantgarde, snygg eller chic. Istället uppmanas vi att acceptera dem som de är, acceptera deras fysiska närvaro i den här världen och utan att tänka på vad de vill säga eller när de ska bäras. De säger ingenting i sig och vi måste därför själva fylla tystnaden.