Under Glastonbury uppträdde Stormzy iklädd en knivsäker väst med en svartvit Union Jack på. Några dagar senare avslöjade konstnären Banksy på sin Instagram att det var han som hade designat västen. Om man bortser från de gula västarna var det länge sedan ett klädesplagg kändes så politiskt.
Stormzys väst var en tydlig kommentar till de knivmord som har inträffat och fortsätter att inträffa i London med skrämmande regelbundenhet, men med sina monokroma nyanser signalerade den också något mörkt, pessimistiskt och ursinnigt. Stormzy ville inte enbart uppmärksamma ett samhällsproblem, han ville kommunicera att han var arg. Det var detta som gjorde västen politiskt effektiv.
I Sverige har vi dock inte ilska, vi har pepp. Och när vi inte har pepp har vi rädsla. Förändring av orättvisor peppar man sig fram till, och när något är jobbigt på riktigt kan man förhoppningsvis lagstifta eller bygga bort det. Så tänker iallafall en viss tongivande medelklass som trots att de ofta pratar om strukturer inte verkar tro att de går djupare än att man kan peppa sig ur dem.
Pepp kan aldrig vara på riktigt politiskt. Inte för att det är individualistiskt – det är det – utan för att det är världsfrånvänt i grunden. Vissa saker ska göra oss upprörda. Vissa saker förtjänar vår ilska. Vissa saker är på liv och död.
Men liv och död har ingen plats i ett peppsamhälle. Om det inte kan paketeras som ett boostande TED-föredrag får det vara.
Låt mig exemplifiera. För vad är den mest brännande frågan i Sverige så här sommaren 2019? Är det Nordiska Motståndsrörelsen i Almedalen? Är det att det snart inte finns en enda HBTQ-bar i Stockholm och vad det innebär för queera människors trygghet? Är det att Sverige har fått sin första svarta partiledare, en kvinna som dessutom kom till Sverige som flykting?
Nej, den mest engagerande frågan i Sverige är att man nu inte får röka på uteserveringar.
Jag förväntar mig sålunda att Sveriges svar på Stormzy (vem det nu är) kommer ställa sig på en scen – och tända en cigarett.
Här är några artiklar jag rekommenderar denna vecka:
At Couture, Clothes Versus Concepts – The Business of Fashion, Angelo Flaccavento
”What if fashion reverted back to the simple but oh-so-fundamental activity of making dresses that make people look better, empowered, liberated, magnified or just plain beautiful? It’s a reactionary notion completely at odds with the streaming of fashion as entertainment and the need to feed social media feeds. But couture, in particular, already speaks volumes, at least in terms of silhouettes, textures and finishes. So, let’s cut the conceptual, psycho-babble. The clothes need to stand alone.”
Jag har bara varit på två haute couture-shower. Förvisso var den ena av dessa Chanel så jag känner ändå att jag har varit i närkontakt med elitnivån. Det är svårt att förklara hur oerhört perfekta dessa kläder är – och det är något som är svårt att se på bilden för ett otränat öga. Istället fastnar man lätt i överdådet, den stora gesten, glittret. Det är därför jag tycker det har blivit allt viktigare att läsa texter om kläderna. Inte om spektaklet, inte om hur mode är en business – utan om vad man ser när man ser kläderna live. Angelo Flaccavento är bland de bästa på att föra vår blick tillbaka till plagget.
The Mystery of Davé – The New York Times, Dana Thomas
”Prices were never mentioned; Davé would simply tot up the bill on a little pad, and slide it your way. ‘If you weren’t known there, he charged you through the nose,’ Mr. Keating recalled. ‘But if you were working for fashion magazines, and badly paid, it was half price. Davé was cheap when he knew you, and you actually worked for a living.’”
Stället hela modeeliten alltid hängde på i Paris har försvunnit. Vad hände? Som tur är har vi Dana Thomas som undersöker åt oss.
”Only after the rousing show did a photo of Stormzy in his discomforting vest appear on Banksy’s Instagram with a claim of responsibility: ‘I made a customised stab-proof vest and thought – who could possibly wear this?’, adding on a separate line: ‘Stormzy at Glastonbury’.
Stormzy, it turned out, had not been simply wearing a stage costume, but art.”
Ja, eller så var det mode. Nu är den här artikeln skriven av The Guardians konstkritiker, men kanske borde den ha skrivits av någon av deras modejournalister. Kanske hade de då dragit paralleller till 90-talsmärket Vexed Generation (som nu finns igen i en kapselkollektion för Farfetch) och deras kläder gjorda som en protest och ett skydd mot luftföroreningar, övervakning och polisbrutalitet.
How to Wear a Caftan—If You’re a Man – The Wall Street Journal, Jacob Gallagher
“Men who are new to caftans might best consider them as vacation wear. Holidays are a time of no judgment: You may choose to have that third cocktail, or experimentally forgo pants. While on holiday last summer in Capri, Italy, actor Chris Pine wore a knee-length caftan paired with espadrilles and a panama hat. The star looked very…relaxed.”
Kaftanen är tillbaka som ett seriöst plagg för män. Hope har till exempel byggt sin vårkollektion kring en man i kaftan och kavaj men vill man inte vänta tills 2020 så kan jag rekommendera att man struntar i könsbarriärerna och går till Rodebjer där man kan skaffa min goda vän Liselotte Watkins Capri-inspirerade variant (kaftanen är uppenbarligen själsligt sammankopplad med Capri, se Chris Pine härovan).
Model of the moment Moon on Tim Walker and tattooed eyeballs – Dazed Beauty
“We knew about our feelings of Moon with black eyes ever since we can remember, so it was not about making a decision but about finding the opportunity in a perfect moment. We are a very intuitive being and felt completed with them. Our aesthetic is equally important to who we are and our dedication to living a life of art, there is nothing better than being as who you truly are.”
Någon sa till mig häromdagen att inget extremt händer inom beauty och det är sant att skönhetsbranschen är relativt konservativ med tanke på hur mycket man kan ändra sitt utseende med hjälp av make och olika ingrepp. Jag påpekade att det inte är helt sant, att det snarare händer väldigt mycket just nu. Som till exempel Moon som gick Rick Owens och Charles Jeffreys visningar och som har tatuerat sina ögonglober svarta.