Läste ni den där kultursidesartikeln om hur bilindustrins omställning till elbilar är greenwashing? Nä, tänkte väl det. Men den om sportvärldens miljöhyckleri läste ni väl iallafall? Inte det heller?

Vi befinner oss där vi alltid befinner oss. Alla kan känna sig trygga: Modevärlden är en slagpåse och kultursidor är arga på modevärlden. En ny generation skribenter vässar blyertsen på att ogilla kapitalism som om det vore 1971 och inte 2021.

Det räckte med att Greta Thunberg skulle pryda omslaget på en Vogue för att impulsen att slå in öppna dörrar skulle kicka in. I Dagens Nyheter är budskapet så vitt jag kan se att modevärlden är lättviktig/ond och därför inte ska förställa sig och istället borde skapa vackra coffeetableprodukter om ”fina kläder”. Expressen är lite mer spetsig och genomtänkt och funderar på vem som egentligen utnyttjade vem här, Vogue eller Greta?

Jag förstår att när man är samhällskritisk kulturskribent så vill man inte skriva en artikel om att det är härligt att modevärlden intresserar sig för hållbarhet. Det vore ju som att skamligga med Mammon och det går såklart inte för sig. Men en herre kan väl få drömma!

Och herren läser därför vidare. Som av en slump har samma skribenter nyligen intresserat sig för och skrivit om influencers.

Essy Klingberg kritiserar dem för att de har ”frälsts av Klarna-kortet”, ett kort som verkar vara ondskan själv och som ogiltigförklaras med att det är ”knutet till ett företag vars hela idé går ut på att göra bra affärer av människors dåliga affärer”.

Döm då om min förvåning när jag tillfrågas om jag vill bli premiumkund hos just den tidning som jag läser detta på och uppmanas att betala via Klarna! Det är som i en skräckfilm och jag vill skrika ”Essy, vänd dig om! Klarna-monstret är precis bakom dig!”

Lite samma känsla får jag när jag borrar ner mig i Saga Cavallins text om en serie artiklar om influencers som görs på den kultursida där jag själv medverkar, alltså SvD. Ja, känslan är inte då att Klarna står precis bakom henne redo att slå till, utan mer att kritiken till slut verkar handla om att allt är kapitalismens fel. Det enda sättet att diskutera makt när det gäller influencers är nämligen att peka på att de inte har någon! För all makt ligger som vanligt hos… trumvirvel… STORKAPITALET!

Förlåt mig gott folk, jag raljerar. Tillbaka till ursprungsfrågan här, den som handlar om modets roll. För en orsak till att det är så tacksamt att kritisera modevärlden är för att det aldrig är någon som försvarar den, aldrig någon som slår tillbaka. Kanske för att mode inte behöver det, en värld som har en tendens att fräta ner motstånd och trycka ut som estetik har lärt sig att fiender snart blir kunder.

Reflexen att reducera mode till shopping och därigenom till slöseri med världens resurser dominerar landskapet. Men mode är egentligen så mycket mer intressant än det. Det är historia och kultur och kön och klass och sexualitet. Det är svarta Amex utan kreditgräns och drömmar spunna av bögar från små städer. Mode serverar hantverk så utsökt att ingen förtjänar det och leverar cynism som är som pepparspray i ditt öga.

Och om man är åtminstone lite insatt i modevärlden vet man att de modestudenter som nykläckta tar sig ut i världen drivs av ett stort patos att förändra hur mode skapas och säljs. Men sure, varför skjuta en arg tes i sank genom att fundera på om vi 1) kommer behöva kläder i framtiden och 2) om vi i så fall behöver förändra produktionen av dem?

Så är det ju också samtidens lilla katekes: att allt kan kokas ner till vem som äger och vem som inte äger. Diskussionen blir därefter.