Vi blir kanske inte brända på bål, även om det allt för ofta just känns så. Kvinnoföraktet mår ungefär lika gott som på medeltiden. För de som fortfarande sitter där i nästan samtliga toppskikt och silar samtiden är män som vägrar flytta på sig. I boken Ni måste flytta på er (Mondial) har Annah Björk, författare och musikjournalist på SvD, intervjuat kvinnliga artister från popvärlden med fokus på 90-talet till idag. Genom deras blick beskrivs en värld av sexism och tystnadskultur. Till ytan flyter myten om popprinsessor som inte kan spela instrument eller skriva låtar utan arsenaler av manliga producenter, låtskrivare, skivbolagschefer. ”Det är knappast tonåriga Britney eller hennes girlgang som stylat eller regisserat den här videon. Det är Nigel Dick, 45 år.” Skriver Annah om Britneys musikvideo till hennes första hit …baby one more time. Där hon som 16-åring står i kort skolkjol och dansar.

För bakom den voyeuristiska blicken, in i den privata sfären stegras misären. Där finns stjärnan, avskuren och ensam. Att ryta och att kräva sin rätt innebär kanske att förlora tunga kontrakt. I denna nerkladdade musikfabrik har vi, som Annah säger själv: ”De riktiga punkarna”. Som Britney Spears som krälade sig ur helylleskinnet och kämpade för att få sina egna låtar publicerade. Tove Lo som visar brösten på en spelning i Austin Texas för att ta tillbaka sin kropp eller när Molly Sandén ger sig fan på att få rättigheterna till sin låt som hon blivit bestulen på, när de skrev ut henne ur låtens credits. Det är små delkamper som tillsammans blir till något stort. Man ser den tydliga strukturen i boken – vinsterna och fajterna som hänger ihop.

Rubriken ”Ni måste flytta på er” skrev Annah Björk redan 2017 i ett blogginlägg på bon.se. Hon hade föreläst om jämställdhet inom musikbranschen på det då nystartade projektet Equalizer, vars syfte är att lyfta och utbilda kvinnliga producenter. Andra på scen den kvällen var bland annat Max Martin, Spotifys Daniel Ek och producenten och artisten Jenny Wilson. Men Annah var arg. Efter seminariet skrev hon: ”För även om man kan se en väldigt positiv trend när det gäller kvinnliga artister så är statistiken över framgångsrika kvinnliga producenter och låtskrivare fortfarande nattsvart.” Vid ett tillfälle talar hon direkt till Max Martin. Hennes tålamod tog slut och boken började gro.

– Jag ville skriva historien bakom varför Zara Larsson kan skriva om sexism och feminism, var det kommer ifrån. Jag har skrivit om musik i 20 år och under hela den tiden så har jag iakttagit och sett den unga kvinnan på scenen, stått i publikhaven med fans och varit i studion, de har aldrig blivit tagna på allvar. Jag vill lyfta fram popstjärnorna för att jag tycker att de tillhör en förbisedd genre. Det är mycket svårare för en jättepopulär popstjärna att säga ifrån än för en punkare.

”Det är meningen att vi ska bråka med varandra, att vi ska splittras. Det är dimridåer. Men det finns de som vill annektera ordet feminist för att förgöra hela kvinnokampen, som KD, men det är en annan sak.”

Ni måste flytta på er börjar och slutar med den amerikanska sångaren och feministiska aktivisten Kathleen Hanna och Riot Grrrl-rörelsen. Hon var den inofficiella ledaren för den feministisk undergroundrörelse inom punkrocken som uppstod i början av 90-talet i USA som en reaktion mot de mansdominerade punkbanden. Annah upptäcker boken Riot Girrrl collection, som är en samling av flygblad, baksidor på kassetter, skivor, och fanzine från den tiden. Allt som finns i den är som klippt och klistrat från unga kvinnliga artister idag.

– Jag visste till exempel inte att det var Kathleen Hanna som myntade ordet ”Girl power”, och jag kände att jag ville berätta hur ordet kom till och att det var i en helt annat kontext än vad det står för idag. Och hur Riot Grrrl-rörelsen blev sura över hur bland annat Spice Girls kommersialiserade deras allvarliga feministiska slagord.

I kapitlet Original doll skriver Annah om Britney Spears, några år efter hon slagit igenom:

”Låtskrivarna lyssnar inte på henne. Producenten verkar bara höra pengaklirret och inte hennes idéer. Hennes skivbolag har sagt åt henne att ägna sig åt det hon är född att göra: le. Dansa. Sjunga. Britney Spears misstänker att alla blivit tillsagda att hålla henne utanför. Hon börjar inse att ingen annan än hon själv vill att hon ska vara någonting annat än popdockan Britney.”

– Om man jämför vad Britney fick utstå för att vara den stjärnan som hon skulle vara på 90-talet med dagens stjärnor, även om det så klart fortfarande existerar fruktansvärda strukturer så är det en stor skillnad. Då fanns inte sociala medier, alla stjärnor var helt onåbara och hade knappt några mänskliga drag. De var som en omänskliga produkter. Idag när vi har tillgång till deras privatliv så görs de mycket mer till människor, där de får lov att ha åsikter och ta plats.

Vad betyder det för en popartist att skapa ett persona idag?

– I boken så går jag bakom kulisserna och river en mur. Det är klart att det är skönt och roligt att ha sin idol på piedestal, och ett visst mått av overklighet kanske är bra men jag tror att autenticiteten är jätteviktig idag. Unga artister skriver om självutlämnande ämnen som psykisk ohälsa och om sex. Jag tror att det är det publiken vill ha. Det är viktig att påpeka att det autentiska kommer från kvinnor. Det är ju motsatsen till det man försökt uppnå tidigare med till exempel Britney Spears, när man skapar en popprodukt och en man tillskriver en kvinna erfarenheter. Det som händer nu är ju att man får musik och en relation till fansen som känns närmre och verkligare och mer relevant för en själv.

Efter att du nu har släppt boken har många av historierna som du berättar hamnat på löpsedlar, till exempel den om Zara och skivbolagschefen. Hur undviker man att det inte bara blir sensationsjournalistik? Och inte bara reproducera bilder och historier som redan bara bekräftar den verklighet vi lever i.

– Artisternas berättelser kan verka som snabba fix, men eftersom de når ut tydligt och snabbt till så många så blir artistens plattform till något mer än bara en sensation. Jag tycker inte att det blir urvattnat eller ska kallad t-shirt-feminism när Beyoncé pratar om feminism. Det är snarare ett effektivt och bra sätt att nå många människor med frågeställningar som annars stannar hos akademiker eller politiker. Något av det viktigaste i den här revolutionen är att kvinnor backar varandra och håller ihop. Just det här med vem som är bra och dålig feminist är inget annat än ett vapen som används emot oss. Det är meningen att vi ska bråka med varandra, att vi ska splittras. Det är dimridåer. Sedan finns de som vill annektera ordet feminist för att förgöra hela kvinnokampen, som KD, men det är en annan sak.

Du beskriver att både Laleh och Veronica Maggio vittnar om att det kvinnligt kodade egenskaperna oftast ses som något negativ, att vara snäll till exempel.

– Absolut, det är som Laleh säger i boken, att hon inte vill spela rollen som ett svin bara för att ta sig fram. Hon vill vara den mjuka, kanske töntiga, och ändå bli tagen på allvar, och få jobb som producent. Och en del av hennes framgång ligger just i att hon vågar vara sårbar med artisterna hon jobbar med, de vågar öppna sig. Just för att det fungerar upplevs hon som ett hot mot patriarkatet. Om vi ifrågasätter oss själva, att det kommer fram som något positivt då har vi en jättestor fördel, då blir det farligt.

Lana del Reys låt Mariners complex säger allt om erfarenheten att bli språkrör för feghet och svaghet: ”They mistook my kindness for weakness / I fucked up, I know that, but Jesus / Can’t a girl just do the best she can?”

– Det går inte att poängtera nog hur viktigt det är att det kommer sådana texter. Jag tror få män med massor av makt skulle skriva om svaghet på det sättet, eftersom de saknar erfarenheten. Och det är det som är så kusligt, att män sedan forever skrivit unga tjejers låtar, tillskrivit dem erfarenheter som kanske inte är deras och kanske alltid missat de som verkligen betyder något…

”Nu ska vi rannsaka precis allt, alla kort ska upp på bordet. Vi måste vara arga och säga ifrån. Det är utmattande.”

Apropå låttexter så skriver du i boken att Iman Hultén, som skrev Zaras Lush life, har ägnat mycket tid åt att plocka isär låttexter…

– Ja, hon gjorde det på ett mycket metodiskt och närmast akademiskt undersökande sätt. Jag har ju också ägnat mycket tid åt det när jag jobbade med Ni måste flytta på er och man blir ju helt galen till slut. Popmusiken är så viktigt i och med att den når ut, den är ju utbildande. Den letar sig in i människors inre och [musiken] kan få väldigt stor betydelse. Man kan ju väldigt lätt bli manipulerad av de subtila budskapen, till exempel vilken roll man ska ta i samhället eller i en relation. Att tänka på hur den popmusik vi konsumerat format oss ger mig svindel.

Det blir tyst ett litet tag. Sen fortsätter hon:

– Det här vi pratar om nu…jag sympatiserar mer med generationen efter än innan mig, att vi tillhör en generation som tvingas vara så oerhört allvarliga. Allt som vi sitter och pratar om har tidigare bara skojats bort med ironi. Nu ska vi rannsaka precis allt, alla kort ska upp på bordet. Vi måste vara arga och säga ifrån. Det är utmattande.

– Jag skriver och pratar om musik som är härligt, i en härlig värld, men allt som jag vill prata och skriva om är mörkt och upprörande. Det är inte alls rosa och konfetti, utan superallvarligt. Popvärlden har blivit så allvarlig.

Vad betyder det?

– Ja, men det är bra för det är på riktigt nu, inget fejk, inget är översminkat. Det är jobbigt. Men jag håller med Kathleen Hanna om att vi har gjort det här och tjejer har varit grymma på att utbilda sig, skaffa medlen, ta makten över medlen, organisera sig, rasera tystnadskulturen och byta strukturer. Vi har nått fram så långt vi kan komma. Det enda som måste till nu är att män måste flytta på sig i alla positioner och lägen. Och släppa fram kvinnor och själva jobba för jämställdhet.

– De senaste åren när jag har intervjuat kvinnor, så pratar vi nästan alltid om dessa typer av frågor. Jämt! Du kanske känner igen dig?

Jo, jämt!

– Jag skulle bara önska att killar la lika mycket tid på detta som vi gör. Att män intervjuas och pratar om hur icke-jämställt det är, vart problemet ligger, varför det ser ut som det gör och vad som är lösningen. Så kan kvinnor få börja prata om sitt skapande, sina verk och kreativa processer.

Ja, i nästan samtliga av mina intervjuer med kvinnor så blir det som ett terapisamtal.

– Ja, verkligen. Jag fick nyligen frågan om vad som varför artisterna har öppnat upp sig och berättat alla de här historierna för mig. Jag tror att det har med det där att göra. Vi har som ett ständigt pågående samtal med våra vänner, kollegor och mammor, så när man möts så ligger det så nära tillhands att connecta i det.

Om du tänker tillbaka på dina 20 år som journalist, pratade ni om detta med artister?

– Verkligen inte. Det fanns en debatt om det skulle heta tjejband eller inte i början av 00-talet. Men vi pratade inte på samma sätt som vi gör just nu. Det enda jag kan minnas är när Cajsalisa Ejemyr berättade för mig om hur hon under en turné fick frågan hur det var att resa samtidigt som hon nyligen blivit mamma, och att hon var förbannad över att männen inte fick samma fråga. Det låter kanske trögt nu, men det var lite av en ögonöppnare för mig.

Vad tror du det berodde på?

– Världen var väl inte redo. Det blev så tydligt när jag pratade med Tracey Thorn, från 90-talsbandet Everything but a girl, hon berättade att hon alltid har pratat om det här med journalister, men det är inte någon som har lyssnat, eller skrivit om det. Det tror jag också är en sak, jag har pratat med kvinnliga artister om det här längre än vad jag har skrivit om de här frågorna, men det har inte funnits utrymme att skriva om det i tidningen och så har det inte landat rätt, så som det gör idag.

Det känns också som att vi står mitt i den förändringen nu.

– Precis mitt i ett paradigmskifte. Mer nutida kvinnliga popartister som Molly Sandén eller Tove Lo har ju inte heller varit fria att prata. Molly berättade att hon inte fick säga något som var en åsikt, hon fick till exempel bara säga att det var jättekul att vara med i melodifestivalen och att hennes låt var stark. Återigen med äkthet, idag är det mycket lättare att ha ett samtal med en artist som pratar från hjärtat, jag tror att man alltid har pratat om patriarkatet och strukturerna bakom kulisserna men bara inte till en journalist.

Annah Björks bok påminner om en annan katalog av historier om kvinnor. Författaren Christine de Pizan som kallas vår tids första feminist och verkade redan under 1400-talet. Hon lyckades ”lura” män att tycka att kvinnor var minst lika värda, pga det var Gud som hade skapat oss alla. Christine anklagade männen för att skända Gud om de såg kvinnor som felande ofullständiga varelser. Boken heter Kvinnostaden och består av berättelser om endast kvinnor, onda som goda. På samma sätt sprider Annahs bok historier och binder ihop dåtid med nutid och sätter fingret på betydelsen av att föda potentiella förebilder.

– Det kan låta konstigt idag att inte kunna tänka sig att man kan bli vad man vill. Men som Viv Albertines skriver om i sin bok Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys, att hon var helt inne i musikvärlden men trodde aldrig själv att hon kunde starta ett band, eftersom hon aldrig sett en kvinna spela annat än Eggz. Det kan vara samma sak som att det är svårt att kunna tänka sig att en kvinna kan vara en Max Martin.

Ingenting sker ju i ett vakuum, man behöver nyckelpersoner som tror på en. Max Martin hade Denniz Pop. Max Martin tog in Tove Lo. 

– Det är därför det bara är personerna (män) som sitter på dessa betydelsefulla positioner som kan göra den slutliga förändringen. Ta in kvinnor, lyssna och ge dem chansen att få lyfta.