Utan att ha hört talas om det förstår ni säkert direkt vad Instagram Face är: det ansikte som man har efter att ha lagt lite filter över bilden och kanske använt Facetune. Grejen är att många nu vill ha Instagramansikte även i verkligheten.
Fashionista hade i veckan en artikel som gick under namnet ”A Complete Guide to All the Non-Surgical Cosmetic Procedures People Are Getting for ‘Instagram Face’” där de gick igenom olika skönhetsprocedurer som kändisar, modeller, influencers och vanliga helyllemillennials använder sig av för att se ut lite mer som Bella Hadid eller Emily Ratajkowski.
Det är, om vi ska vara ärliga, egentligen inget nytt. Människor har förändrat sitt utseende med hjälp av olika typer av skönhetsingrepp så länge de kunnat och det har ofta varit bilden – den tvådimensionella bilden – som legat till grund både för vårt ideal och vårt misslyckande att leva upp till det. Dels den egna bilden, dels den som sprids av kändisar i filmer, promobilder, tidningsreportage, omslagsjobb och på röda mattan. Det nya i dessa onlinebaserade tider är interaktiviteten, att man med enkla filter kan skapa den man vill se ut som och följaktligen skapar man grunden för sin egen besvikelse över hur man ser ut i verkligheten. Men är det verkligheten vi talar om, eller är det verkligheten sedd genom en tvådimensionell bild?
Jag har alltid haft problem med att skönhet främst bedöms i två dimensioner. Visserligen är det så vi lever våra liv idag i stor utsträckning, men för mig har aldrig lösningen med problematiska ideal legat i motbilder som är just bilder, platta objekt där en högst verklig kropp blivit något annat.
Och när kändisar eller influencers vill bevara sitt Instagramansikte även när andra tar bilder av dem på ett event handlar det inte om skönhetsingrepp för att i den reella världen återskapa det ansikte de har på Instagram, utan om att få ett fysiskt ansikte som när det blir en tvådimensionell bild ser ut på samma sätt.
Jag är inte säker på att vi idag kan klara av att separera oss från bilden av oss själva men kanske borde vi det? Visst är det på modet att argumentera för att selfietagande är en fråga om att ta kontroll över bilden av en själv, att det är empowering. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det på något sätt missar målet, att idén i sig utgår från en strukturell premiss som handlar om ett tvådimensionellt ideal, där de som är fotogeniska är vinnare. The game is rigged, liksom. Så spela ett annat spel.
Här är ett gäng texter som förtjänar klick och lästid:
”This past Sunday, Supreme shared a very special video with its 12.9 million IG followers. The clip features Buju Banton toasting over King Tubby’s dub version of the classic ‘Love I Can Feel’ riddim. Capturing a spontaneous moment of celebration, the video was shot just after the legendary reggae artist wrapped up a Supreme photo shoot at his Gargamel Music headquarters in Kingston, Jamaica. The voice you hear in the background throwing out ad-libs—“Oh Gosh!” … ‘Really & truly!’—is my own. Something magical happened in that moment, as it often does on this magical island. Right place, right people, right time.”
Den här kollektionen känns som att Supreme trollar HBTQ-communityn. Varför annars väljer man att göra en Buju Banton-collab och släppa nyheten, inte bara under pridemånaden, utan under 50-årsjubileet av Stonewall? Buju Banton blev ökänd med sin låt Boom Bye Bye, en hyllning till att skjuta bögar. Låten släpptes 1992 och Buju har sedan dess hittat något slags vapenvila med HBTQ-världen genom att skriva under Reggae Compassion Act och lova att inte spela låten. I mars i år kom också beskedet att Buju har bannlyst låten för försäljning och på streamingtjänster. Allt detta är steg i rätt riktning, allt detta är bra, det är i mina ögon helt fine att lyssna på Buju, särskilt eftersom det är helt briljant musik.
Min beef är istället med Supreme. För symboliken i att välja Buju just nu säger mig att Supreme inte bryr sig om gays. Att det inte finns någon respekt där. Att Supreme skiter i oss. Att i slutänden är det bara en grupp grabbiga, straighta skejtare med keff kvinnosyn som bara gillar det som är gay när det kan kopplas samman med narkomaner i downtown New York.
What it Feels Like for a Butch – Gay Mag, Melissa Mora Hidalgo
”In 2009, I finally went to an L.A. barbershop for a fade. I described what I wanted: ‘Shaved on the sides but also longer on top, somewhere between Ricky Martin and Morrissey,’ I said. The gay Latino barber knew exactly what I meant and went to work. I surged with excitement. When he was done, he handed me the mirror. There I was. I finally had the hair I’d wanted since I was five years old and put water in my long bangs to comb them back like Danny Zuko. At thirty-five, I finally had my first butch haircut. It felt wonderful.”
Älskade denna text om betydelsen av en frisyr för identiteten och hur det som en lesbisk kvinna gå in hos en barberare och konfronteras med en miljö som kan vara oförstående eller fientlig – men att det ändå är värt det för att bli den man vill vara. Vad är det transkvinnan Agrado säger i Allt om min mamma? Att ju närmare sin drömbild man kommer desto mer sann är man. Mat för tanken även angående Instagramansikte.
The Male Going-Out Top Is Here – The Cut, Emilia Petrarca
”What makes a good going-out top? Last year, we described it as a garment with personality, that you want to be seen in. It doesn’t have to be sexy, or fancy, or involve spaghetti straps these days, but it does have to give off a certain flirty, confident energy. It’s different from a daytime top because it takes more risks. It’s alive! It’s fun! But also embodies a bit of mystery. The fact that men’s fashion is embracing the going-out top suggests a turn in gaze. The implication is that men want to be objects of desire, and perhaps, to quote Billy Porter, to ‘play,’ no matter who’s watching.”
Det här året har jag insett att jag inte vill vara en medelålders man i partytopp. Men jag välkomnar denna trend och hoppas att många unga män hänger sig åt den mycket och ofta. Vem vill säga nej till ett mode som får män att utstråla flirtighet?
The Power of Perfume – Another Magazine, Edward Meadham
”I admit, to my great shame, I was so clueless about perfume and had such a terror of body odour during my teenage years, that I still camouflaged myself beneath an acridly toxic haze of Lynx until well after I had moved to London. Much like every other aspect of my life, my journey to perfume discovery was a slow and stunted one, which began by my surreptitious ‘borrowing’ of my flatmate’s bottle of Deci Dela by Nina Ricci.”
Jag har också varit – är kanske? – skamligt dålig på parfym. Jag hade aldrig Fahrenheit som alla andra killar i mitt högstadium och jag minns en period under universitetet då jag praktiskt taget inte ens ägde en parfym och hur jag bestämde mig för att köpa en och använda den ofta. Den blev stående i all evighet i badrummet. Sedan köpte jag Chanels Egoïste för att en kille jag var kär i Italien hade den på sig. Reklamen är en klassiker, med kvinnor som slår upp fönsterluckor och skriker ”Egoïste!” till en osynlig man (eller kanske en butch?). Jag har många bra, lyxiga parfymer, men jag är promiskuös, håller mig inte till en. Det känns som att det säger något om mig, jag får helt enkelt rådfråga Victor Langer om detta.