På Twitter ställde en person en allmän fråga om vilken som var den sista större tillställningen man hade närvarat på innan världen stängde ner i våras. Mitt svar: Hermèsvisningen i Paris. Det kändes… speciellt.

Sex månader senare är jag där igen, på Paris modevecka. Först tänker jag att jag kanske inte ska gå på något, bör jag utsätta mig för risk för modets skulle. Men sedan bestämmer jag mig för att jag ska gå på några visningar eller presentationer, trots att siffrorna i Paris blir sämre varje vecka. Jag känner att jag vill veta hur det känns med en modevecka i en pandemi och hur designerna har tänkt, hur varumärkena har gjort det säkert. För tänk om det här är som det kommer vara framöver?

KOCHÉ

Först går jag på Koché, en visning som sker i parken precis där jag bor. Alla har mask utomhus redan här i Paris, sådan är lagen, och vi får handsprit efter att vi har prickats av vid avspärrningen runt visningsområdet.

På en lapp i pressmaterialet skriver designern Christelle Kocher att hon ser det som en sorts motstånd att ha en visning, ett livsbejakande val, att det fysiska är viktigt. Platsen är väldigt personlig för henne, hon bor i närheten och hon beskriver hur området är en plats där olika kulturer lever tillsammans i harmoni.

Kollektionen är inte lika glammig som Kochés höst/vinter 2020 utan använder sig mer av hantverk, handmålade detaljer och brodyr, men detaljerna är där, streetinfluenserna och fotbollströjorna – en designer som faktiskt betraktar hur folk är klädda på gatan.
Vi förväntas stå där blåsprejade löv och kastanjer har placerats på marken, men allt eftersom blir placeringen lite mer ”en rekommendation” för folk.

ACNE STUDIOS

Just problemen med att besökare vill ha en bra plats och att antalet bra platser är begränsat blir tydligt under den presentation som Acne Studios håller i Grand Palais. Vi har kallats dit under olika tidpunkter men när vi ska gå igenom de fyra rum där kläderna visas av modeller trängs vi ihop utmed väggarna. Det känns inte så genomtänkt.

Kläderna är däremot ”on point”. Jonny Johansson säger i pressmaterialet att han gillar övergångsperioder och att det här känns som en, men främst förklarar han att kollektionen är positiv och optimistisk.

Det är så den känns, men inte på ett världsfrånvänt sätt, inte som ett party på Titanic, utan mer på det livsbejakande sättet. Det finns en idé i kollektionen av att mode är en positiv kraft i våra liv eller kan vara det och kläderna är futuristiska och mänskliga, med reflekterande material blandade med skinn med ojämna kanter. Samtidigt: ett kollapsande av historien som känns upplyftande och som får kläderna att kännas som om de existerar utanför tid och rum.

I det första rummet samlas modellerna för att blicka uppåt på en vit, lysande glob. Jag tolkar det som soldyrkan men får sedan reda på att det är en måne. Det är intressant att ett mystiskt eller religiöst tema vävs in i berättelsen, det talar till vårt behov av gemenskap och frälsning i en ensam och osäker tid. På något sätt är det betryggande, tröstande.

YOHJI YAMAMOTO

Yohji Yamamoto bjuder in till modevisning i de förgyllda salongerna i Hôtel de Ville. Vi sitter socialt distanserat och alla tilldelas nya masker när de går in. Yohjis visningar är alltid meditativa och poetiska och ligger ofta långt bort från Instagrammodets uttryck. Den här gången är det en berättelse om svart och vitt som inleds med klänningar där tyget har knutits ihop och draperats eller ibland skrynklats till. En mer skräddad sektion, helt i svart, följer och sedan är det som om de två glider in i varandra, med klänningar som både söker det strukturerade och det som inom couturen kallas ”flou”. Tyget dompteras mer och mer, skapar märkliga blomblad och eller plagg som tycks frusna i tiden, fångade i ett ögonblick i stark vind. Visningen avslutas med fyra modeller helt klädda i vitt som tillsammans går nerför catwalken.

HERMÈS

Så är jag till slut där, på Hermèsvisningen. Återigen sitter vi på ett okej avstånd från varandra och även här ombeds vi ta på en ny mask när vi går in i lokalen. Modellerna står redan uppställda framför oss, men i mörker. Sedan, när visningen börjar, går de ut i tropp, för att sedan komma in en och en, som under en vanlig visning, och till slut gå in och ta samma position de hade när vi kom in.

Få märken har så bra casting som Hermès. Den är inkluderande på ett sätt som aldrig känns konstlat. Modellerna känns rätt för Hermès, de har en viss hållning, en viss sofistikerad utstrålning. Chefsdesignern Nadège Vanhee-Cybulski var med och jobbade under Martin Margiela när han i slutet av 90-talet gav Hermès en tydlig identitet inom kläder, och jag tänker just på detta under visningen: hur sensuell den är, utan att någon gång kännas vulgär.

Det är en lek mellan det hudnära och det stela, närmast bepansrade, men här finns även avslappnade byxor och blusar eller de hängselbyxor som bärs av svenska Erika Wall (även Sara Blomqvist går visningen). Alla modellerna har träskor på sig, något som känns som en perfekt investering i tider då jag lämnar hemmet främst för att gå en sväng med hunden eller köpa en baguette.