Jag har så länge jag kan minnas haft en aversion mot loggor. Det har alltid tyckts underligt i mina ögon att betala ett märke för att få göra reklam för det, det borde väl vara tvärtom? Någon gång i förra veckan skrev Eugene Rabkin att lyxen hade reducerats till logomani – alltså mitt skräckscenario. Han såg det som en effekt av att rika människor inte längre bryr sig om mode, att de likt Mark Zuckerberg klär ner sig, eller helt enkelt bara har på sig athleisure som kvinnorna på Upper West Side – därför måste lyxföretagen sikta in sig på medelklassen och medelklassen har inte råd med sann lyx utan nöjer sig med idén om lyx. Det låter något anektdotiskt i mina öron, men kanske finns där en viss sanning.
När jag går utmed kanalen i mitt område här i Paris kan jag se loggans expansiva resa. Balenciaga och Gucci är överallt – en del säkert äkta, men de flesta är fejk av olika kvalitet. Någonstans får detta mig att omvärdera loggan. Den är trots allt extremt inkluderande, till skillnad från klassiskt lyxmode.
En sak man upptäcker när man går på mycket modevisningar för lyxmärken är att rika människor som handlar lyx ser dyra ut. Man ser det på kvaliteten, man ser det på att kläderna är nya, nästintill nya eller välvårdade, man ser det på snittet. Det är kläder som inte kan göras i budgetvariant utan att se ut som just budgetvarianter. Alla influencers förstärker samtidigt intrycket med hoplånade outfits. Allt ser nytt och opraktiskt ut: kläder i skira kvaliteter, nystrykta, välpolerade.
Logomodet däremot kan lätt kopieras, det kan köpas second hand eller i enkla, vardagliga material, det viktiga är att märket finns där. Det finns något demokratiskt i detta och Gucci har till och med lekt med situationen genom att göra äkta t-shirtar som ser ut som kopior. Kanske är det bara en triumf för kapitalismen när det är varumärken som river klassbarriärer och för kreativt mode med fokus på hantverk är det knappast någon drömsituation. Men samtidigt finns det något mänskligt i det hela, en manifestation av den enkla önskan som modet är så bra att uppfylla, den om att kunna ta sig ur vardagen och göra livet lite mer extraordinärt. Det fantastiska är att det räcker med ett litet tryck med ett varumärke på en t-shirt för att vi ska känna att ett annat liv är möjligt.
Här är några artiklar med sann klickfaktor:
Sterling Ruby’s Mixed Media – Christina Binkley, The New Yorker
In fashion, scarcity supports high prices, and Ruby had, in the end, decided to embrace the luxury tier. Men’s shirts of mottled silk were seventeen hundred dollars. Maturo, the general manager, said that she had originally suggested pricing the one-of-a-kind pieces, like the ponchos, at twenty thousand dollars, but Ruby had doubled the figure, to forty thousand dollars each. (The same amount could buy a Chanel couture gown or a Picasso lithograph.)
Ruby’s team began to think that they had underestimated demand. They had received inquiries for nearly every one of the eight unique pieces. The clothes were being snapped up online, too. Thirty per cent of the inventory was gone in two days, with the most expensive items selling the fastest. So much for democracy.
Den stora New Yorker-artikeln om Sterling Rubys förvandling från konstnär till modeskapare är här! Som alltid i dessa tider läggs lite för mycket tid på själva businessen kring det hela. Men å andra sidan är det viktigt att prata om vad som händer med konstverk som kan kosta en miljon dollar om skaparen också gör t-shirtar för 355 euro. Intressant nog, som Christina Binkley påpekar, är det de dyraste plaggen som säljer, kanske för att de på ett sätt är som en litografi av en konstnär, särskilt en som är känd för mjuka skulpturer i textilt material. I övrigt är artikeln intressant som en insyn i en konstvärld där pengar inte är ett problem.
Fast Food is the New Streetwear, But Is It a Finger-Lickin’ Good Thing? – Jon Moy, High Snobiety
One time I told a friend that In-N-Out might be a tad overrated, and I got a fifteen minute presentation on their secret menu and all the hidden gems I was overlooking. Which is no different than the other time I was like: “I don’t get VETEMENTS. Naming a clothing brand ‘CLOTHING’ doesn’t seem that transgressive or interesting to me,” and I got a fucking lecture on “high fashion” and was informed that “you have to really pay attention to get it.”
Efter att ha suttit på en lunch med heterosexuella snubbar där diskussionen var vilken hamburgare som var bäst köper jag den här artikel med hull och hår, även om den är en bagatell som säkert uppstod som ett skämt om Vetements. Men men, underhållande text är alltid en vinnare i min bok.
Aside from being a commonly worn women’s garment, British people have used the term “big girl’s blouse” as an insult, usually directed toward a man, and implying he is a coward, weak, or effeminate. Or, as my British friend told me, “it’s the equivalent of calling a man a pussy or a wimp.”
The Cut ger oss allt vi inte visste att vi ville veta om Boris Johnsons okvädesord ”big girl’s blouse” – som alltså ska översättas med ”stor tjejblus”, snarare än ”storväxt flickas blus”. Det fick mig också att fundera på om vi har några liknande ord i svenskan, baserade på kläder, men som betyder något annat. Det enda jag kunde tänka på var kjoltyg, om kvinnor. Hör gärna av er med andra. Men även det andra här är något jag undrar över, vad har vi för ord som gör en så tydlig koppling mellan att vara en vekling och att vara ”som en kvinna”? Som är tänkta att användas om en man alltså. Morsgris?
The Internet Helped Turn Fashion Into One Big, Self-Aware Meme – Marc Richardson, Fashionista
What, exactly, is this ”moment”? It’s the one when fashion incepts itself; when the snake becomes the ouroboros. Where there was once a line of demarcation between reverential references to fashion’s past and flat-out parody, there is now a grey zone where they’re one and the same — where new ideas are old.
In short, like all things that have existed and thrived online, fashion has been consumed by memes and by a degree of meta-preferential design that is both poignant and funny. It’s fashion’s absurdist moment.
Marc Richardson skriver bland annat om det extremt interna märket Rough Simmons, som alltså är baserat på en felskrivning av Raf Simons på japanska sajter. Det är ett märke som driver med nördigheten kring gamla Raf-grejer – ibland genom att göra Raf-liknande tröjor med text från återförsäljningssajten Grailed – men som också gör det med en sådan självmedvetenhet att även nördarna gillar det. Att modevärlden är absurd är inget nytt och rubben översäljer artikeln, men just det memeiga inslaget hos modet finns även hos Demna Gvasalia, som artikeln påpekar, och det är en intressant ny utveckling, en annorlunda sensibilitet än tidigare.