Ibland har man en annan åsikt än de smartaste av modetänkare. Som när jag läser Philip Warkanders text om att den fulestetik som har präglat modet under ett tag har nått vägs ände. För jag tror inte den är över. Tvärtom! Den har bara börjat.
Jag vet inte om ni såg Celines herrshow för våren 2021? Looken var sådär som kids ser ut idag: slängde-på-mig-en-blandning-av-plagg-som-jag hittade-i-nån-hög. Det är en hållning som inte är några problem när man är ung, den funkar sämre när man är över 30 och är mer eller mindre omöjlig från det att man fyller 40.
Ibland tänker jag: en modern look idag är att gå in på till exempel Myrornas och köpa de billigaste secondhandplaggen man kan hitta och blanda dem. Fast billigaste är att ta i, de måste ändå ha något, ett je ne sais quoi, det kan inte vara vilka plagg som helst. Och den viktigaste accessoaren är en viss hållning, en kroppslig attityd. En modern look är att se ut som om man inte bryr sig nämnvärt vad man har på sig.
Och vilket skulle du säga är det mest framgångsrika lyxmodeplagget i år? Jag skulle säga JW Andersons flerfärgade grytlappscardigan, känd genom Harry Styles och en viral hit på TikTok. Den ser ut som en cardigan man skulle hitta hemma hos en mormor eller djupt i någon låda på en loppmarknad.
Är Styles cardigan ful? Well, det finns inget med plagget som känns sofistikerat, chic eller de där vanliga orden man använder när man pratar om lyxmode. Och Harry Styles styling var helt i linje av ”ihopslängd på fem minuter” – hans cardigan kombinerades med en t-shirt med texten ”Enjoy health, eat your honey” och ett pärlhalsband.
Min känsla är att det är det oälskade som känns rätt just nu. Det bortglömda från förr, det som ingen vill ha. Det är där det moderna modet befinner sig, i en ständig känsla av att ”kan jag verkligen ha på mig det här?”. Det kniveggsmode som bara kan se bra ut när man har slutat vara rädd för att skära sig.
Kanske är det en naturlig konsekvens av herrmodets vurm för Shia LeBeoufs garderob och hur den Patagonia-normcore han stod för sedan spred sig som en löpeld bland heterosexuella män (även om jag nu hör att Patagonia-hypen har nått bögvärlden också). För även där tycktes magin hänga ihop med en känsla av att hans look verkade nästan tillkommen av en slump, trots att den var långt ifrån detta.
Den fula estetiken som Philip pratar om är nog visserligen den mer sökta varianten, där fult, hypat plagg läggs till fult, hypat plagg på ett sätt som skapar en outfit som utstrålar pengar utan smak.
Men jag tror inte den varianten har varit mer än ett kapitel i en saga vi ännu inte vet slutet på. Och den snygga estetiken? Jag vet inte, den är så klart tidlös på något sätt, men jag har en känsla av att den är för bred, för vit, för överklass, för square, för… poänglös. Den funkar för alla – och vem vill bära det som alla andra också kan se bra ut i?