Fredrik, jag läste din senaste krönika skräckskrattandes från stor bokstav till slutpunkt och jag sitter nu här med pennan i högsta hugg för att be om ursäkt å modevärldens vägnar. För jag har på känn att det var på modemagasinens sidor som ordet ”ikonisk” förvandlades från udda fågel till invasiv art. Förlåt.

Det var (som allt annat hemskt här i världen) under 2010-talet det hände för enligt Google Trend sökte ingen på ”iconic” innan 2012. Vi har alltså levt med i-ordet i tio år nu och om du frågar mig så är det tio år för mycket. Men låt oss hålla oss till ämnet som alltså är modevärldens ansvar för att vi med språkkänsla ska behöva se detta anskrämliga ord i skrift.

Modevärlden – precis som gayvärlden – har alltid haft sina ikoner och innan 2010-talet användes ordet på ett normalt sätt, för verkliga ikoner: ”Diors ikoniska New Look” för att ta ett exempel. Så 2012 blev allt hux flux ikoniskt. Jag anar att det var för att modetidningarna på riktigt tog sig an internet och började göra artiklar i stil med ”12 iconic collections by Tom Ford” eller ”43 iconic models you’ve never heard of”.  Svenska skribenter följde snart efter, för precis som alla vet är svensk modejournalistik mest rewrites av amerikanska förlagor, och vi fick se ”ikoniska modeögonblick” och ”ikoniska modedesigners”. ”Ikonisk” kändes liksom mer mode än ”legendarisk” eller “definierande”. Personer eller looks kunde snart bli ikoniska direkt, lite som ”instant classic”.

Fredrik, jag vet inte om du missade det, men förra året lanserade DSquared2 en kapselkollektion tillsammans med Zlatan där det stod ”Icon” på huvtröjor, mysbyxor och kepsar. Det är här vi är nu: vem som helst kan vara ikonisk! Du kan vara ikonisk, Fredrik! Det är bara att sätta på sig en keps.