Två visioner av feminism stod mot varandra under modeveckans sista dag. Dels en version som vi är vana att se i olika versioner, dels en mer oväntad.

Diana Orving lät sina kvinnor i olika åldrar och kroppar inta catwalken och sedan dansa fritt – men koreograferat – till ett liveframträdande av Lune. En av dem var gravid. Någon annan var äldre. Kroppar kom i olika former. Kläderna var tillåtande med mönster, färger och former som signalerade kultursfär och konstnärsskap.

Camilla Thulin visade med sin visning att mode för starka kvinnor, för kvinnor med karaktär, för kvinnor av en viss ålder, för kvinnor som inte har den tonåriga modellens kropp, kan se ut på ett annat sätt och signalera helt andra saker.

Det var klänningar med kyckling- eller paisleymönster, kulörta nummer med blommor eller spelkort. Enkelt men effektivt, både lättburet och uppseendeväckande.

På catwalken: Sara Danius i egendesignad knytblus med kvinnosymbol, skådespelerskan Ewa Fröhling, artisten Clarissa Krabbe, kokboksförfattaren Monika Ahlberg, politiska redaktören Alice Teodorescu, journalisten Susanna Popova, vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, aktivisten Sara Mohammad, PR-kvinnan Dominika Peczynski och Sveriges supernanny Anna-Karin Wyndhamn, med flera.

Det var en grupp kvinnor som tycktes sända en annan sorts feministisk uppmaning till publiken eftersom både aktivister, politiker och journalister offentligt tagit avstånd från så kallad identitetspolitik eller är uttalat höger. Om Diana Orving visade intersektionella kläder så var Camilla Thulin Kvinnor Kan-mode. En P3-feminism mot en kvinnokamp med rötter på Östermalm – om jag får tillstånd att förenkla. Samtidigt sände båda visningarna ett inkluderande budskap med sin casting.

Det ligger i tiden att kläder och kollektioner ska laddas med budskap och berättelser. Men berättelserna handlar sällan om kläderna i sig utan om världen de kommer från och personerna som är tänkta att bära dem. Under kvällen är jag inbjuden på en middag som anordnas av Hope. Vi diskuterar representation, rekrytering, streetcasting och andra sätt att skapa mångfald och inkludering. Det är uppenbart att detta är något som personerna bakom varumärket brinner för, men det blir också oundvikligen en del av märkets kommunikation precis som hos Diana Orving och Camilla Thulin.

Det attraherar i sin tur en viss kund, en kund som tycker frågor och berättelser som dessa är viktiga. Men det är något som får mig att tveka. Inte över uppsåtet i sig, inte viljan eller budskapet eller målsättningen – som jag sympatiserar med. Det är mer en känsla av att kläderna riskerar att bli överladdade med mening, en mening som inte tycks handla först och främst om en kreativ värld utan om en politisk åskådning, om aktivism.

Alla varumärken kommer med något slags ståndpunkt och per definition kommer inte alla hålla med eller känna sig tilltalade. Även det inkluderande kommer ofrånkomligen exkludera.
Därför finns det ett argument för att använda mer klassiska modeller – även om det kan och bör kritiseras. Modellen är en schablon, en förväntad gest och kropp, och argumentet är att det gör henne eller honom mer osynlig. Under Stands visning kan jag uppleva att det fungerar, fokus hamnar på kläderna – det är så det funkar för mig – och jag ser budskapet som finns i kollektionen, i materialen, i färgerna. Kläderna talar om sofistikering, lyx, urbanitet, om en önskan att se bra ut.
Jag tycker ofta att det kan räcka. Men det är klart, får man vara snygg och samtidigt göra gott så är det självklart en bonus.