Duon Moa Lundqvist och Dilan Apak är kanske de mest produktiva komikerna i hela Malmö. De har podcasten Dilan och Moa, har jobbat på radio med Lilla Drevet, sätter upp föreställningar och nu är aktuella med tv-serien Sodom – Sagan om Dilan och Moa. Där de har skrivit manus och spelar huvudrollerna i regi av Sissela Benn, som igår hade premiär på Svt play. I Seinfeldiansk anda får vi hänga med karaktärerna Dilan och Moa i deras stora lägenhet på Möllan. Där bor de tillsammans med den allspirituella konstnären Paola som samlar på hår och nyinflyttade Filip, en lagom tjackad vänsterautonom snubbe som verkligen ÄLSKAR feminism. De har komplex, äter falafel, dejtar polly-killar, dricker billig öl och försöker bli vänner med akademiker.

Moa Lundqvist Vi har gjort en serie som vill krossa samhällets föreställningar om vad kvinnor kan och inte kan göra. Kvinnor kan vara roliga och det vill vi visa. Dilan och Moa är två vänner som bor i Malmö, älskar vänskap och hatar killar. I vår serie får ni följa med oss, på äventyr som ni sent kommer glömma. I feminismens anda vill vi skapa en skarp och kittlande serie som får unga tjejer att skratta! Nej, nu skojar vi, ingen av oss är så bra på att pitcha. Det är väl en serie om två gräsliga karaktärer som är vänner på Möllan.

Dilan Apak Det kan man väl säga att serien handlar om. Två svin som möter samma saker i livet som de flesta andra men hanterar det väldigt underligt.

Hur började ni med humor?

Moa Jag har nog alltid varit intresserad av humor, som ung var jag en “cool emo girl” som lyssnade på satirpoddar och kollade på sitcoms. Sedan när jag var 17 år hoppade jag av gymnasiet för att jag tänkte att jag ville göra något kul. Då flyttade jag till Malmö och gick på folkis, som förvisso inte heller var kul, men det fanns folk där som höll på med stand-up, bloggade och ritade serier. Jag var väl något slags hang-around till en början, men sedan fick jag också vara med och skriva.

Dilan Och jag var mer ett sånt estetpretto som ville komma in på Scenskolan och bli en riktig skådespelare som pratade teatraliskt och lite onaturligt. Men det tyckte inte mina föräldrar var en bra idé eftersom jag var ett invandrarbarn i Sverige. Det skulle bara leda till att jag var tvungen att gå på Soc och mellan varven få en roll som en förtryckt hedersmördad dotter.

Moa Det är din roll i serien också!

Dilan Precis, det kommer man få se. Jag blir levande begravd av min pappa i första avsnittet efter att jag har tittat på en svensk man.

Men iallafall, jag kompromissade med min skådespelardröm och tänkte att jag skulle ta en “riktig” utbildning först. Många hade sagt till mig att jag borde bli advokat eftersom jag pratade så mycket, och eftersom jag var dum i huvudet men hade höga betyg så började jag helt enkelt läsa juridik. Det var piss. Jag deppade ihop men bestämde mig ändå för att slutföra utbildningen. Vid sidan av plugget skrev jag sketcher till Humorhimlen och när jag blev färdig jurist flyttade jag direkt ner till Malmö och började på Tankesmedjan. Till en början såg jag nog humor-jobben på radio som ett sätt att komma närmare den “fina konsten”, men jag har blivit kvar här, tror det passar mig bättre egentligen.

Moa: ”Kickarna kom av att säga bra saker om till exempel Feministiskt Initiativ och så fick jag en sån jävla skjuts i sociala media av deras följare och gemene feminister. Men det blev tråkigt väldigt fort.”

Vad skulle ni säga är bra humor?

Moa Bra humor tycker jag innehåller en viss transparens hos den som skapar den och att den inte försöker få mig att känna mig dum. Att det finns en tyst överenskommelse om att humor är ett sätt att formulera sig och ett uttryck för att säga något. Jag älskar komikern Maria Bamford, hon gör helt fantastisk stand-up och har gjort en miniserie på Youtube som heter The Maria Bamford show. Den handlar om när hon under en period blir felmedicinerad, får ett sammanbrott och flyttar hem till sina föräldrar när hon är typ 35. Hon är så jävla rolig, intelligent och har en integritet i sitt uttryck även fast hon skildrar självupplevda skitjobba problem.

Dilan Jag tycker att det som man naturligt vill tysta ner eller ignorera är roligt. När jag känner att någon gör mig obekväm eller skamsen får jag ofta en lust att plocka fram det i ljuset. Det här med att hantera sig själv och sina problem helt fel istället för att vara så duktig på det, det finns en transparens och en verklighet i det som intresserar mig.

I er serie spelar ni två kompisar som heter Moa och Dilan och därför antar jag att mycket är hämtat ifrån era egna liv. Hur hittar ni ett hälsosamt sätt att förhålla er till det utan att känna att ni ligger som två öppna sår inför hela Svt play?

Moa De teman som vi skämtar om i serien är sådana saker som vi, och människor i vår omgivning, har upplevt men som vi har bearbetat. Det är inte längre något som ligger så nära att det skulle kunna vara känsligt.

Dilan Ja, och där, apropå bra humor, finns också en del i det som ska vara kompromisslöst. Att vi bara kan skratta åt det, vi behöver inte analysera vad det är, gå in i känslan av att det skulle vara jobbigt eller vad vi ska tycka om problemen, utan bara fråga oss själva om det är kul eller inte. Att det inte är ursäktande eller förklarande utan att det bara får vara.

Det är väldigt tråkigt och moraliserande med didaktisk humor men ändå känns det som att den blir vanligare och vanligare?

Dilan Vi har både känt en frustration över det, humorn har varit väldigt förklarande och särskilt den humor som är åt det politiska hållet. De som velat politisera har också kommit med ett svar. Det är inte bara problematiken som gestaltas utan också vad man ska tycka och tänka om den och det har vi verkligen försökt att få bort. Att hitta sätt att skoja om saker utan att förklara dem, komma med moralkakor eller åsikter.

Moa Det roliga ligger oftast i allmänmänskliga beteenden och konstiga reaktioner, inte i vad vi har för moralisk ram eller vad samtiden tycker är rätt eller fel. Det genomgående och konsekventa är att folk är folk och de flesta är ganska groteska, inklusive oss själva. Det är det som är kul.

Dilan: ”Det är väldigt kul att driva med i samtiden, att man måste stå för något hela tiden samtidigt som ingen står för något.”

Det känns som det är ett problem med mycket konst egentligen, att konstnären bakom är rädd för att missförstås eller verka ond/fel och därför blir konsten övertydlig och lite platt?

Dilan Det är det som jag tänker att jag använder våra karaktärer som verktyg för. Det är väldigt kul att driva med i samtiden, att man måste stå för något hela tiden samtidigt som att ingen står för något, utan anledningen till att man tar en ståndpunkt är för sakens skull. Det pratade vi väldigt mycket om när vi skrev manus…

Moa Ja, och hur lojaliteter fungerar och när det blir en valuta som man medvetet eller omedvetet anpassar sig till. Det är intressant som människor pysslar med hela tiden. När vi jobbade på Tankesmedjan runt 2014-2015, när samhällsdebatten eskalerade i något som gjorde att man nästan blev tvungen att ta ställning för olika saker. Då minns jag hur jag fick så mycket kickar av att göra sånt, om jag sa en bra sak om till exempel Feministiskt initiativ fick jag en sån jävla skjuts i sociala media av deras följare och gemene feminister som blev glada av att jag sa det som de ville höra. Men det blev tråkigt väldigt fort…

Men det är väl den bekräftande delen i det som är svår att värja sig mot?

Moa Precis! Men där tänker jag att det är bra att vi har varandra. I verkliga livet väger den bekräftelsen jag får av Dilan på vad som är roligt tyngre än till exempel likes på sociala medier. Att göra den här typen av humor själv hade varit mycket svårare eftersom jag inte känt mig lika säker på mina skämt och på vems bekostnad jag får skämta.

Tidigare i år gjorde ju Grotesco ett avsnitt som hette Ladies night, där en av gruppens medlemmar, Emma Molin, försökte ta sig in i den mansdominerade manusgruppen. Hur är er blick på humorvärlden? Upplever ni att ni blir behandlade annorlunda för att ni inte är vita cismän?

Moa Jag gjorde det i början av min karriär, men ju mer erfarenhet jag fick desto mer respekterad blev jag. Idag upplever jag sällan det men det kan ju också bero på att vi har varandra. Man hittar ju lite olika strategier med tiden också, om vi jobbar med någon som vi vibbar dåligt med eller är stel så försöker vi undvika att göra det igen.

Dilan Mitt bästa feministiska tips är inte att försöka krossa patriarkatet utan att bara låtsas som att det inte existerar. Bygga en skuggvärld bakom där man kan hänga runt och ha det bra med personer man tycker om. Det är jag faktiskt väldigt tacksam över, att vi har vårt lilla universum som vi kan verka i.