Dimen Abdulla är dramatiker, konstnär och poet utbildad vid Kungliga konsthögskolan, Biskops Arnös författarskola och Stockholms dramatiska högskola. Bara i år har vi kunnat se hennes texter uppsatta på flera håll; bland annat som en del av Ester Martin Bergsmarks kortfilm Smågodis, katter och lite våld som hade premiär på Zita i våras, på Dramaten där hon tolkade Bergmans Persona tillsammans med Bahar Pars och Nanna Blondell, samt slutligen nu på Kulturhuset där Dimen varit aktuell med sin pjäs K, en hyllning till Leila K, regisserad av Åsa Lindholm.

– De senaste tre åren har kort sagt varit väldigt intensiva, jag har arbetat som dramatiker och dramaturg inom film, radio, litteratur och teater på olika plattformar runt om i Sverige. Det har varit en tid av undersökande och prövande av text som form och berättelse.

Vad skulle du säga att du har behövt offra för ditt arbete?

– På ett sätt har det kostat mig allt på grund av att jag har gett allt. Skrivandet har varit som en kniv jag dissekerat världen med, det är så jag har vässat min penna, och bara så har jag inbillat mig att jag kunnat gå längst in, dit det gör ont, och sen har jag stuckit i den här nerven om och om igen till galenskapens gräns.

– Men på senaste tiden har jag börjat lära mig att se skillnaden på vad mitt skrivande är, vem jag är, mina relationer och hur mitt liv ser ut. Det är nytt för mig, att förstå att dessa komponenter inte behöver sitta ihop utan kan existera parallellt bredvid varandra. Jag har förstått att man faktiskt kan disciplinera sig. Det har gett mig en annan riktning, skrivandet som arbete, inte som utrotning av ett jag eller som en respirator.

”När man så gärna vill identifiera sig med någon så vill man flyta ihop. Det är på så sätt man förstår intimitet, genom upplösningen.”

Kan du inte berätta om dina riktningar?

– Det är intressant att du frågar mig dessa saker för det är frågor jag ställer mig själv just nu. Jag skulle säga att jag riktar mig själv inåt till en plats som är hemlig, och det handlar inte om att jag vill stänga ute andra, hävda mig eller ha hemligheter utan om att ha platser inom mig som är privata. En plats som inte identifierar sig med andra platser, som inte binder sig till andra människor utan är något autonomt i sig självt. En plats som bara är min.

Hur praktiserar du det konkret, hur lyssnar du, hur håller du disciplin?

– Jag undviker öppna upp alla delar av mig själv för allmän beskådan, jag försöker bära det inom mig själv. Skrivandet varit massa olika saker för mig, ett sätt att definiera världen, ett
sätt att parera och pågå i världen, ett sätta att undvika leva i den. Ett sätt att hämta information om andra och nedteckna och äga deras ord, ha deras språk nära mig.

– Jag har tyckt det är min rättighet i att göra vad fan jag vill och sedan har jag gjort det. Men jag vet inte, jag menar, jag tycker fortfarande att jag har rätt att skriva vad jag vill, men jag har nog fått en annan bild av narrativ nu och vad det är att fastna i narrativ och dramaturgiska bågar. Både innanför och utanför berättelsen, alltså i den så kallade verkligheten.

Det får mig att tänka på din senaste pjäs om Leila K, just att skriva om en person vars berättelse har blivit så exploaterad av så många människor, hur förhöll du dig till det?

– Det var knepigt, hon har ett förflutet som skrämmer mig för jag delar likhet med det. Jag har alltid varit rädd för att inte bara hamna där hon hamnat, men också fastna i det kvävande narrativ som loopar sig utom (min) kontroll. Hon var ung, unik och någon som Sverige inte sett eller mött. Hon hade en så stark vilja att bli till, att få leva, det är det subversiva i längtan och ungdomen. Det gjorde att många ville ha en del av henne. Jag var tvungen att förhålla mig till det, och till längtan att söka sig till den platsen där man blir beskådad och älskad. Det är en ensam och utsatt plats när man blir tittad på.

Jag tänker också att viljan bort från ensamheten eller längtan efter att tillhöra gör att man automatiskt utraderar delar av sig själv för att passa in i andra människors historier, man blir en del av deras narrativ på bekostnad av sig själv men fördelen är mindre ensamhet?

– Det handlar också om separation, när man så gärna vill identifiera sig med någon så vill man flyta ihop. Det är på så sätt man förstår intimitet, genom upplösningen. Det känns sant. Det är en frivillig utradering. Så skapar man osunda gränslösa band till människor och omgivning. Lägg sedan på alkohol och droger, som handlar om att upplösa gränser och skapar känslor. Substanser som grundar en i något som faktiskt inte är äkta och verkligt. Det är inte en stabil plats att bygga sig själv, sina relationer eller sitt liv på, även om det i stunden får en att uppleva sig själv som den man är eller till och med kontakt med känslor som man aldrig fått känna, som närhet.

Hur skulle du säga att porträttet som du skapat av Leila påverkat dig och ditt sätt att skriva berättelser?

– Min ambition var att söka upp subjektet Leila, men det blev snårigt.
Alla människor och allt surr som definierade, ägde och berättade hennes liv gjorde mig mörk, ledsen och förvirrad. Det tyngde att pågå i den där mörka massan av ord och bågar. Ibland kunde jag inte andas. Många drog i mig, och började tala om för mig vad jag skulle skriva och hur jag skulle skriva.

– Till slut fick jag nog, alla skulle ut. Jag hade kommit till min vägs ände. Det var inte bara Leila, det var hela min skrivpraktik som stod under lupp. Jag behövde sätta gränser för vissa i min omgivning inklusive mig själv. Jag hade fastnat i en loop och löste den genom att skapa nya system och logiker. Det enda som hände var att det uppstod nya problem. Jag började titta och lyssna på materialet, ställa frågor och berättelsen började veckla ut sig lik en karta framför mig.
Under sista kvällen med föreställningen K så kände jag att vi hade skapat ett narrativ, ett rum och en berättelse om Leila som var befriad från alla andra.

Finns det nåt du vill säga om 2019?

– Jag tror 2019 kommer förbluffa oss. Vi kommer att häpna!