Från Pojktanten och Någonting måste gå sönder till Smågodis, katter och lite våld. Regissören Ester Martin Bergsmark är nu aktuell med en film som består av tre sammanflätade berättelser som skildrar lustfyllda relationer, gullighet och ilska. Vi får följa två flickor i skogen som hittar en död katt, två kusiner som repeterar ett framträdande, och en expert som sakligt berättar om framställningen av gelatin. Det är just gelatinet, som metafor för en biprodukt, som löper som en gemensam nämnare genom de tre parallella historierna.

– Efter att jag hade gjort Pojktanten och Något måste gå sönder hade jag en lång period utan inspiration. Sedan fick jag texten Flickorna av Dimen Abdulla, såg Eva Johansson och Louise Löwenberg pjäs Kusiner och en kille på kontoret pratade om kattmördare, och jag kände väl att det fanns något gemensamt i allt det där. Någon gulligt och något våldsamt, liksom en destruktiv och samtidigt produktiv ilska. Sedan har alla mina filmer ifrågasatt tanken om att femininitet ska vara ytligt… ytligt som smågodis? Nej, nu tappar jag bort mig. För jag menar inte att yta är sämre, bara idén om vad och vilka yttringar som reduceras till det i en snäv betydelse, jag är all for yta.

– Filmen handlar om processer och relationer, om begäret eller viljan att kontrollera och hålla fast vid relationer. Allt som hamnar utanför ramen för helheten intresserar mig. Det finns liksom alltid biprodukter, det som hamnar utanför berättelsen. De med makten har på olika sätt alltid försökt att göra sig av med “biprodukterna”, genom att till exempel sterilisera människor som inte ska “repeteras”. Smågodis, katter och lite våld är väl en film om biprodukterna, om det som är utanför, det gränslösa i att inte vilja bli definierad och vilka risker som det kommer med.

”Vi identifierar oss starkt med våra egon, gömmer oss bakom lager av identitet och berättelser för att slippa se det där som är primitivt och sårbart.”

När jag tittade på den tänkte jag mycket på att den undersöker gränsen mellan människa och djur.

– Men vi är väl djur?

Är vi det? Jag tänker att vi inte är det? Kanske pyttelite djur, eller en uppgradering.

– Vad är vi i annars om inte en samling ben och hud. Vi är väl ett slags biprodukt av evolutionen. Men jag tänker också, varför är åtskillnaden ens viktigt? Vi identifierar oss starkt med våra egon, gömmer oss bakom lager av identitet och berättelser för att slippa se det där som är primitivt, sårbart, det som dör, gelatinet blir en metafor för den glömskan. Det som ter sig neutralt och transparent kan vara sammansatt av det “vi” försöker fly ifrån, döden. Geléhjärtan och skumbananer består av något dött som får nytt liv där slaktrester av ben och hud på något sätt blir hoppfullt.

Men vad är det vi gömmer oss för menar du?

– Vet inte riktigt om det är någon som gömmer sig bakom något. Men just känslan av att inte veta tänker jag är viktigt. Det är så mycket jag tänker att jag vill veta eller tänker mig veta men jag försöker ha mer respekt för det jag inte vet. Så bakom allt kanske inget finns men det betyder inte att det är ingenting.

– Men nu är jag också påverkad av att jag har varit på ett Buddhist Teaching i helgen, men nunnan som var där hade studerat filosofi i 16 år och hon sa att fyra år av dem ägnades åt att studera “emptiness”. Att förstå att allt och inget finns samtidigt, eller inte förstå men acceptera och släppa kontrollen. Jag tror att den ivern att vilja skriva in allt i narrativ och berättelser för att göra världen lättare att förstå gör att vi lätt reproducerar förtryck, normer mer än vad vi behöver.

Är du buddhist?

– Nej, jag är inte buddhist. Men jag gillar saker på B: biprodukter, bisexualitet, bananer, baskrar, blommor, brännässlor, Butler och Judith Butler [amerikansk filosof], som jag i och för sig verkligen tror på. Hon har ju många intressanta teorier kring det jag sa innan, att se hur vi ständigt skapar förtryckande historier genom repetition,

Hur gör du i ditt skapande för att inte hamna i det som är repeterande och därmed återskapa förtrycken som jag antar att du vill ifrågasätta?

– Spännande fråga. Jag har tidigare försökt veckla ut verkligheten genom att ge plats åt ickebinära erfarenheter för att störa det tvåkönade heterosexuella filtret som ligger över verkligheten. Men återigen, det kanske inte finns något bakom där, det finns ju inget #nofilter, men det har nog varit tydligare i mina tidigare filmer än nu i Smågodis, katter och lite våld.

Men handlar det inte mer om en narrativ berättelse som återskapar och reproducerar normer än filter?

– Jo, precis så. Filter är nog ett för svagt ord, man kan säga att berättelserna och gesterna tillsammans skapar mer ett slags grepp, ett stryptag om verkligheten. Och jag minns att jag på en självförsvarskurs fick lära mig att man gör sig fri ifrån strypgrepp genom att försöka rikta kraften och slå undan förövarens armar från en annan riktning. Jag tänker att det är samma med mitt skapande, jag försöker att göra mig fri utan att bemöta förtryck och normer direkt, utan istället försöker jag att slå undan det från andra platser.

”Det finns ett värde i negativiteten, att våga stå upp och inte bara fortsätta att anpassa sig för den goda stämningens skull.”

Kan du berätta mer om det som är gulligt och våldsamt? Ligger det våld i gulligheten, eller gullighet i våld?

– Det tänker jag i den delen i filmen om de två flickorna som Dimen skrivit, när den yngsta flickan säger ifrån till den äldre händer det något, hon bryter ett destruktivt mönster genom att våga vara arg. Samtidigt som den andra delen med kusinerna gestaltar en mer ondskefull och passivt aggressiv relation där allting bara fortsätter att bubbla under ytan. Jag ville väl på något sätt visa att det finns ett värde i negativiteten, att våga stå upp och inte bara fortsätta med att anpassa sig för den goda stämningens skull.

– Och att inte se gullighet och ilska som motsatser utan att vara gullig betyder inte att du inte säger ifrån. Jag försöker hela tiden ifrågasätta ideér om vilka sammanslutningar och sammanhang vi ser som sammanhållna – vad som är limmet som gör att vissa saker “känns” naturligt att de hör ihop. Och trovärdighet (ett av mina allergi-ord), vem bestämmer vem som är det och inte?

Men om Smågodis, katter och lite våld är en färdig produkt, vad är då dess biprodukt?

– Haha, lol, jag är väl biprodukten av mina filmer, jag förändras när jag gör dem. Eller är idén om biprodukter i sig ett sätt att vägra se saker och dess helhet, att man bara ser det goda och inte det onda som finns utanför.