Det glada 80-talet. Där till och med axelvaddarna pekade uppåt och färgerna skrek så mycket glädje att de nästan var skrattretande. Men utöver en gynnsam privatekonomi och en nyanländ högkonjuktur efter 70-talets oljekris bar kanske 80-talet främst med sig en individualism och en strävan av självförverkligande som färgade alla branscher. Inte minst modebranschen. Därför har vi har pratat med modeveteranen Ursula Wångander om lyckligt mode och vad som egentligen har hänt sedan dess.

***

Du började din modekarriär som modell under 80-talet då du jobbade med bland andra Comme des Garçons. Vad är dina tidigaste minnen från branschen som den såg ut då?

– Jag gjorde en visning för Comme des Garçon i Tokyo, men det har förstorats upp lite. Ja skillnaden är ganska stor. Det var till exempel mer lekfullt då och Jag var 32 år yngre än idag.

Har du alltid velat arbeta inom mode?

– Nej, jag ville bli skådespelare när jag var yngre, sedan ville jag bli dokumentärfotograf som typ Christer Strömholm, sedan slank jag på ett bananskal in i denna bransch och jag har inte halkat av än. Men jag har alltid älskat att uttrycka mig med kläder, sedan jag var ett liten faktiskt.

När började du frilansa som stylist och vad drev dig mot just styling?

– Jag började som assistent år 1989 på Elle. Frilans blev jag redan 1991 då gick jag med agenturen Link Details. Då såg jag det mer som en slump att jag hamnat på Elle, men slumpen tror jag inte längre på. Däremot tror jag att jag intuitivt hamnar i eller gör det som är rätt. På samma sätt som min kreativitet inte kommer ur att krampaktigt sökande utan tvärtom, att försöka lyssna inåt. Men ibland är det så mycket oväsen att det är svårt att höra.

Vad ser du är stylistens viktigaste jobb och vad driver dig som stylist?

– Det beror på från kund till kund. Jag känner att jag behöver vara öppen och läsa av. Alla har olika behov och ibland kan man engagera sig djupare och tidigare i processen med en modekund och vara med som rådgivare, och ibland ge dem riktlinjer. Andra gånger är det mer styrt från kunden om vad som ska visas eller plåtas, och då blir det mer styling av dessa plagg. Många gånger måste man vara en problemlösare. Varje ny kund är en ny utmaning och jag gillar den kreativa processen som sätts igång i mitt huvud.

Vad är intuition för dig, och hur hittar du den i dig själv?

– Det är mitt viktigaste verktyg, min känslighet. För mig har den alltid funnits där. Nu när jag är äldre och mer erfaren har jag mer tillit till att den svarar mig. Intuitionen är också som en lek. Jag älskar att gå in i en secondhandbutik och känna hur jag spinner iväg. Jag får idéer eller känslor.

I år gick du i Balenciagas vår/sommar 2019-visning med rörliga animationer av konstnären Jon Rafman som var minst sagt trippy. Kan du berätta om den upplevelsen och hur det kommer sig att du blev kontaktad inför visningen?

– Jag skulle beskriva upplevelsen som fokuserad. Det var en skön känsla, men eftersom det var en väldigt intensiv inramning med en tunnel med väggar och golv av ledskärmar som hade rörliga animationer av konstnären, jag var så koncentrerad på att kunna gå rakt och vända rätt, att det var svårt att ta in omgivningen. Balenciagas casting director Dora var i Stockholm och letade modeller för visningen och var i kontakt med Nisch Management och frågade efter äldre coola kvinnor. De visade en bild på mig, och på den vägen är det.

Beskriv hur det kändes att gå längs med catwalken?

– MÄKTIGT.

Vad tycker du att Demna Gvasalia har tillfört till Balenciaga sedan han tillträdde 2015?

– Jag tycker han är väldigt connectad med den tid vi lever i. Jag upplever att han är ytterst samtida med allt som händer i världen, han har också gjort detta exklusiva skräddade modehus till något verkligt, något man ser på gatan. Jag skulle vilja påstå att han är en av de som tydligt berättar om vad som pågår i världen där modet inte bara handlar om logomania.

Det pratas ju om att modebranschen har förändrats mycket under de senaste åren. Vad tycker du har varit den mest markanta utvecklingen?

– Sociala medier, och därav maktskiftet som kommit med det. Och likriktningen, allt hänger ihop idag på ett annat sätt. Men de som vågar ta risker tror jag kan lyckas, det handlar inte bara om pengar.

Mode är ju så mycket snabbare idag än vad det har varit någonsin tidigare, bland annat tack vare sociala medier, snabbt skiftande säsonger med mera. Hur förhåller du dig till det?

– Det hela är väldigt komplext. Hela samhället tycker jag suckar och frustar, och man kan se det i olika speglar. Sociala medier är ju både helt fantastiskt och fullständigt dränerande. Barnen önskar sig ingenting längre för de får allt de önskar sig, och har pengar att köpa saker de vill ha själva. Detta gäller oss vuxna också. Allt är tillgängligt året om och inget blir unikt, varken inom mode eller andra konsumtions varor som typ matvaror. Ibland skulle jag vilja sakta ner lite, leva lite långsammare. Det har blivit så många kollektioner som kommer ut att jag inte hinner känna längtan och lust efter en ny säsong. Allt är och handlar om ekonomi eftersom vårt samhälle är uppbyggt så.

Du jobbar ju även som modechef på magasinet Scandinavian Man. Hur mår egentligen modejournalistiken idag?

– Jag har inte så bra koll på alla som skriver, så kanske har jag fel, Men saknas det inte lite tyngd och analys idag? Nu menar jag Sverige. Och nu försvinner ju fler och fler tryckta titlar, och nätet tar över. Jag gillar ju att ha en tidning i knät.

Hur ser 2019 ut?

– Jag hoppas det blir lite ljusare tider för oss frilansare, stylister och fotografer. Jag har redan köpt min analoga kalender inför 2019 och hoppas få fylla den med massor av spännande projekt. Och så hoppas jag på mer lekfullhet.