Marine Serres film Radiation utspelar sig i ett Paris där gränsen mellan det urbana landskapet och naturen är utraderad. Detta grepp är förvisso trendigt just nu, vart och vartannat varumärke lanserar hybridkläder som är ämnade att bäras i staden men som låtsas som om de är gjorda med fjällbestigning i åtanke. Men Radiation är mer radikal än så. Hos Marine Serre är det själva distinktionen mellan natur och kultur som har upplösts, hon kallar sin värld en hybrid av utopi och dystopi, en värld där strålningen ständigt är närvarande och där den gamla erans skräp blir utsmyckningar för nya kläder. Det är mode med ett manus av Margaret Atwood.

Det är sällan man i dessa dagar känner att man ser något spännande när det gäller kampanjer för modemärken. Men här bjuds vi in till en värld som känns bekant fast ändå inte. Kvinnorna som rör sig i landskapet har picknick, tar ett bad, plockar blommor eller är ute med hunden. Allt är vardag, men ändå skevt. Det får oss att se kläderna, som ändå existerar i den verkliga världen, som plagg från en potentiell framtid.

Jag undrar också om det inte är första gången som modevärlden har lyckats skapa en virtuell vision som uppfyller det klassiska kravet på mode att vara något man drömmer om. Långt ifrån lyxens allt mer uttråka(n)de sirensång får Radiation oss att längta efter att världen ska gå under så vi kan klä oss i Marine Serres månskäremönstrade kroppsstumpor och uppleva de nya schamanistiska ritualer som antyds här. Men filmen får oss också att ifrågasätta att denna dröm behöver bli verklighet i meningen fysisk verklighet. Kanske är den här världen och dess kläder ämnade att upplevas virtuellt – åtminstone på sikt.