Det stela bandet används ofta på insidan i plagg inom couturen. Det sätts i midjan för att ge stadga, och i dekorationer för hattar. Det är ett material som inte är särskilt lätt att arbeta med. Om du överarbetar och pressar på det för mycket förlorar det sin karakteristiska stelhet.

Under Elle-galan visade designern Marina Kereklidou upp en minikollektion av klänningar sydda i ripsband, som bars av henne själv och utvalda kvinnor på röda mattan. Innan dess hölls ett förmingel i svit nummer 6601 på Grand Hôtel. 6601 är också namnet på klänningskollektionen. En av klänningarna ställs även ut på Sven-Harrys utställning Couturens hemligheter.

***

Döptes kollektionen efter svitens namn?

– Ja. Jag är väldigt mycket för att gräva där jag står, och ibland hamnar allt bara på rätt plats. Det var egentligen tänkt att jag skulle ha en annan svit. Men sen fick jag titta på svit nummer 6601, och jag valde den. Det är sex stycken outfits som jag visar, plus en som ställs ut på Sven-Harrys.

Hur kommer det sig att du började arbeta med bandet som teknik?

– Det började med en satinbands-kollektion jag gjorde i samband med utställningen Vem är egentligen svensk? på Wetterlings galleri. Min startpunkt var en bild från mammas och pappas by i Grekland, tagen den den 21a juni, tidigt 00-tal. Du ser ett torrt landskap uppe i bergen, och mitt på torget finns det en midsommarstång. Jag kände att det finns någonting som är väldigt spännande med en bygd där flertalet människor har utvandrat till Sverige, och när de väl har bott där i många år och kommer tillbaka så tar de med sig delar av kulturen.

– Det var midsommarband knutna runt kransarna, och de blev startpunkten för mitt arbete med band. Efter att ha sett min kollektion för Wetterlings hörde Nina Persson i The Cardigans av sig och ville ha en sådan klänning för musikvideon till låten You’re the storm. Så jag gjorde en kreation till henne. Men sen så släppte jag banden ett tag. 2015 när jag klädde programledarna för Nobelsändningen och kulturministern Alice Bah Kuhnke kom jag tillbaka till dem. Då använde jag mig av både satin och rips, det blev ett möte mellan mjukt och hårt. Och nu två år senare ville jag bara arbeta med ripsband.

”Jag vill inte använda uttrycket ‘stark kvinna’. Utan vi är kvinnor, och vi har både styrkor och svagheter.”

Vad är tanken med kollektionen?

– Jag ser det egentligen inte som en egen liten kollektion, jag ser de här klänningarna som en början till någonting jag kommer fortsätta att bygga på, som ett frö till något. Detta är en helt annan grej än att arbeta i tyg. Du måste utveckla nya tekniker; ibland flätar jag, ibland syr jag dem på en grund. Sen stryker jag och viker och syr blomster eller origami-arrangemangen för hand. Det är ett pågående arbete, ett uttryck.

– Och sen kom jag på idén att jag ville klä kvinnor som inspirerar mig. Jag tycker att 2018 är ett kvinnoår. Vi ska inte förringa det arbete som våra systrar har gjort tidigare, men nu känns det så himla fantastiskt att det på riktigt händer, att utvecklingen verkligen sker. Det är även en förändring i attityden oss kvinnor emellan. Och då kände jag att ”vad kan vara bättre än att inspireras av befintliga kvinnor, kvinnor som jag har känt ett tag, som jag gillar.”

Då valde du Bea Åkerlund, artisten Anikid, Nikki Amini från idol-juryn och Ebba von Sydow.

– De är också väldigt olika kvinnor. Kvinnor som har en stark och tydlig personlighet, allihopa på olika sätt. Jag vill visa hur värdefull en kvinna är. Jag vill inte använda uttrycket ”stark kvinna”. Utan vi är kvinnor, och vi har både styrkor och svagheter. Vi är superkapabla till allt möjligt, det är bevisat under många generationer. Och att vara känslig och sentimental är inte en nackdel, det är en fördel att vara i kontakt med sina känslor.

– Det är även viktigt att männen ska tillåtas ha alla de här egenskaperna som vi tillskriver kvinnan, som anses omanliga. Det såg vi också i de fantastiska visningarna under modeveckan som lät männen vara objekt; i glittriga och genomskinliga kläder. Det är det som skapar den nya maktbalansen. Man får inte bara göra det åt ett håll, som man försökte på 80-talet med powersuiten, när kvinnan skulle börja röka och dricka som en man för att vara jämlik. Då kastade man bort andra saker som kvinnor är bra på.

Hur har kvinnorna varit med i processen att skapa plaggen?

– De har varit helt fantastiska. Vi har pratat i telefon, jag har bett om några mått, sen har de kommit och provat. Tanken var att försöka fånga var och ens karaktär i klänningarna. Och sedan fick de styla sig precis som de ville, för att deras personlighet ska komma fram ännu mer. Sen var det rena slumpen att tre av oss skulle dela ut pris. Det var bara en bonus. Det var kul också att presentera klänningarna på ett annorlunda sätt, det gillar jag.

Du har tidigare presenterat kollektioner på okonventionella sätt.

– Jag har bland annat gjort en visning på Sveavägen. Modellerna gick ut på övergångsstället, som en catwalk. Publiken stod på trottoaren och tittade på. Bilar åkte förbi och vevade ner rutorna och visslade. Det var kaos. Gatan var inte avstängd och vi hade inget tillstånd, ingenting. Sen har jag haft en visning inne i Brunkebergstunneln, och jag gjorde den första Dagmar-visningen på ett hotell. Jag tycker om det här sättet att visa. I år på modeveckan gjorde Dagmar och Totême det väldigt bra. Kläderna kommer ju finnas i olika situationer, och då är det fint att se dem i den miljön direkt.

Kommer plaggen i 6601 göras i fler upplagor?

– Eftersom de är gjorda efter personlighet kommer det här projektet utvecklas organiskt, till en stor familj av kusiner och sysslingar. Det kommer inte finnas en exakt kopia av något annat plagg. Det är inte meningen. Det är också för att komma ifrån det här massproducerade. Vi måste gå ifrån kollektionstänket, det kommer nog alla göra så småningom.

– Och sen är det ju en hållbarhetstanke med att de här plaggen är tvådelade. Det är ofta så att du har en klänning på en fest, sen kan du inte ha den något mer. Jag har inte råd att ha sådana klänningar, jag går på fest hela tiden. Jag har ett behov av att kunna styla om mina plagg. Så de ser ut som en klänning, men de är tvådelade för att man ska kunna göra nya kombinationer av dem och addera nya saker. När vi lever i en tid där det görs så himla mycket kläder, då ser jag inte behovet av att fylla marknaden med ett plagg till. Men med såna här avancerade plagg, där tycker jag att det finns ett jättestort behov. Det blir någonting helt annat. Det är couture.

Hur ser din relation till couture ut sedan tidigare?

– Avsaknad av couture. Jag tänker att jag ska bli en gammal lady som bara går omkring i couture varje dag. Jag har sprungit fram tillbaks och hämtat barnen och lagat köttbullar, det är klart att jag har saknat couture. Man behöver kliva in i en annan värld ibland, bli en annan människa och leva sitt liv till fullo. Couture hjälper, jag lovar. Jag har inte mått så bra som jag gjorde på Elle-galan i den där röda.

Du ställer också ut en vit ripsbands-klänning i Couturens hemligheter på Sven-Harrys. Är den gjord specifikt för utställningen ?

– Ja, det blev så. Den påbörjade jag ganska tidigt, innan jag fick in de här kvinnorna som jag inspirerats av. Den var för att testa tekniken. Och det kändes kul att ha någonting uppdaterat, på utställningen, som är slutfört 2018, som är dagsfärskt. Det är en origamivikt top och en kjol som mynnar ut i rosetter. Det känns som att Grace Kelly hade kunnat haft den på en champangebjudning. Det blev något annat av den. Ikväll [red.anmn. torsdag 25 januari] är det stor invigning som jag ska gå på.

Du ska gå på invigningen med Anikid. Kommer ni ha på er klänningarna igen?

– Nej, vi tänkte det ett tag. Men vi vill inte ta all uppmärksamhet. Det är inte vi som är objektet, det är utställningen.