Jag köpte efter många år en ny vinterrock. Den är svart och militärisk. En vän kallar den soldatrocken. Det är en rock som kräver något av mig, för när jag tar på mig den känner jag att jag utstrålar sofistikering och en viss status. Märket är Lemaire, men det kan man endast se om man tittar inuti den – som jag tycker det ska vara.

Egentligen hade jag tänkt köpa en praktisk vinterjacka, kanske något täckmaterial. Men varenda gång jag gick in på en herravdelning med vinterplagg så rann livsglädjen ur mig. Och så tänkte jag att jag trots allt inte bor i en arktisk miljö. Jag har inte behov av att ett plagg anpassat för minus tio och snöstorm.

Alla mina år inom modevärlden har inte gjort det enklare att köpa kläder, snarare tvärtom. Jag vet för mycket om vad olika loggor och snitt utstrålar. Jag vet för mycket om kvalitet och hur modeföretagen sätter sina priser. Jag vet för mycket, men rör mig samtidigt mest i en miljö där människor vet för lite.

Faktum är att människor vet för lite om mode generellt sett och jag tror detta är en av orsakerna till att det mest är välkända märken som Gucci och Louis Vuitton som fungerar i alla situationer. Och med ”fungerar” menar jag att människor kan se värdet i att betala de extra hundratals euro som läggs på ett plagg enbart för att det görs av ett märke som ser sig som lyx eller designer. På ett bisarrt sätt är det nu det alltför höga priset  som garanterar att det är ett lyxplagg vi har att göra med – inte längre kvaliteten.

Kommer ni ihåg smak? Det brukade vara det viktigaste värdet som våra modeval utstrålade.

Men Lemaire-rocken känns annorlunda. Den kommunicerar smak på ett sätt som känns universellt. Den är så klassisk att jag associerar till U2:s video för New Year’s Day, men samtidigt bryter den med sina bylsiga och medvetet långa ärmar skarpt med den mer smala silhuett som de flesta rockar fortfarande bär spår av.

Kommer ni ihåg smak? Det brukade vara det viktigaste värdet som våra modeval utstrålade. Förutom en kort logomaniperiod kring millennieskiftet var större delen av mina yngre år dominerade av plagg som inte hade synliga loggor. Det betydde inte att märken inte kunde vara viktiga, mer att det var estetiken som gjorde märket intressant.

Estetiken är så klart inte ointressant idag och det görs en massa bra mode även 2023. Problemet är att det ofta är prissatt så att jag ifrågasätter om det är värt de extra pengarna när i stort sett ingen utanför modevärlden känner till varför det är bra. Och om jag känner så kan jag bara drömma om hur mindre modeintresserade tänker kring det här.

Allt är ju förlorat om du behöver förklara vad du har på dig. När ditt argument för varför något kostar tusentals euro är att det är den eller den designern rör du dig snabbt in på Kejsarens nya kläder-territorium. På så sätt är mode som ett roligt skämt. Ingen skrattar åt en poäng den får förklarad för sig.

Nu är detta inget som enbart påverkar mode. Faktum är att det bara är ett tecken på hur smak generellt har blivit en valuta som spelar allt mindre roll. Konsekvensen blir att det inte är lika roligt längre att vara killen som är nere med en liten japansk designer som det en gång var. Chansen är att 1) plaggen är för dyra (Visvim, jag tittar på er), 2) du hittar dem överallt because internet och 3) när du har på dig dem så är det ingen som fattar vad det är.

Det skulle väl vara din inre överlägsenhet som du betalar tiotusen kronor extra (eller mer) för i så fall. Men jag är övertygad om att i slutänden pungar du inte ut med tio lakan för den inre känslan – utan för att någon ska se och förstå. Du vill kunna berätta det där skämtet om och om igen. Och du vill att folk ska skratta åt det utan att du behöver förklara.