Stockholm Fashion Week för höst/vinter 2019 innebar att visningarna i de gyllene lokalerna på Grand Hôtel övergavs för presentationer och ett mer intimt tilltal från många designers. Visst fanns det regelrätta visningar också – bland dem Ida Sjöstedt, L’Homme Rouge, Rave Review och Selam Fessahaye – men känslan var att många varumärken tyckte det var ganska skönt att inte tvingas in i samma mall.

Stylein visade sin kollektion genom fotografi medan de pratade om vissa key looks. Det är inget nytt i sig, men när Elin Alemdar berättade om märkets musa (en kvinna som inte var så snygg och faktiskt ganska jobbig, men bodde i New York och gillade att resa) så fick Stylein som märke mer värme och karaktär.

För många svenska designers verkar det fungera bra att inte ha en visning eftersom deras kollektioner mer består av utveckling säsong till säsong än revolution under nytt flagg. De sysslar med att bygga en garderob för kunden och kollektionens subtiliteter kan lätt komma bort på en catwalk.

Vi får se var det nya formatet på modeveckan tar vägen, men det känns som en mer öppen plattform som tillåter märken att slå på stort när de känner för det och viska lågmält när det känns mer rätt. Som House of Dagmar och Weekday kan man också välja att presentera hållbara kapselkollektioner.

”Den svenska modetraditionen är svagare än den inom design, medan de unga teknikföretagen är förval när man pratar framtid. Genom att ingå i koalition, finns det en risk att mode blir kulturvärldens Miljöpartiet?”

Utanför det officiella schemat fanns även nya öppningar. Vi fick till exempel en träff med synthesiser-företaget Teenage Engineering där Ann-Sofie Back är nytillträdd med tanken att hon ska hjälpa dem utveckla kläder och accessoarer eftersom det efterfrågas. Hope hade en pop-up med inrednings- och designföretaget Arranging Things, Magniberg fixade utställning tillsammans med Bukowskis.

Den här dimensionen har ju alltid varit lite frånvarande under modeveckorna i Stockholm: alla de där sakerna runt omkring modevärlden som gör Stockholm till en cool plats. Att länka ihop mode, teknik, musik och design som ambitionen nu verkar vara fick mig att tänka på Cool Britannia, projektet som landsattes av Labour-regeringen i slutet av 90-talet. Det är nog inte helt fel tänkt. 

I svensk tappning innebär det ett slags Robyn-ifiering av landskapet – en korsbefruktning mellan musik, mode, klubb, design och teknik som är möjlig här på grund av att Stockholm är en stad där avstånden är små och relationerna öppna. För mig som under det senaste årtiondet mest bott i London och Paris så ser jag hur allt flyter ihop i Stockholm, kalla det hipsterkultur om ni vill, men i den här staden rör sig folk mellan olika områden på ett sätt som är ovanligt. 

Det enda är att mode har en tendens att bli andraval i Sverige. Den svenska modetraditionen är svagare än den inom design, medan de unga teknikföretagen är förval när man pratar framtid. Genom att ingå i koalition, finns det en risk att mode blir kulturvärldens Miljöpartiet?

En mer positiv spinn på det hela är att mode är det område som faktiskt kan samarbeta med och knyta ihop allt. Det är dess avsaknad av en hård kärna som är modets styrka och svaghet – mode är formbart och kan suga upp i stort sett all annan kultur. Men om modevärlden spelar sina kort rätt blir mode navet istället för tillägget.

I augusti får vi se åt vilket håll det barkar.