Det är 50 år sedan Stonewall-upproret och modevärlden är nuförtiden helt med på noterna. Bland de företag som gör kollektioner riktade till HBTQI-världen finner man allt från Polo Ralph Lauren och Esprit till DKNY, Calvin Klein, H&M och Converse. Vissa har satt lite regnbågsfärger eller ett inkluderande budskap på plagg och accessoarer, nästan alla stödjer ekonomiskt någon regnbågsorganisation (från 10% ända upp till 100% av vinsten), några har gjort mer djupgående samarbeten, skapat plattformar osv.
Men det finns många som är tveksamma till att varumärken överhuvudtaget gör kollektioner riktade till communityn och tycker att företag inte bara kan stödja queers en gång om året. Eller så säger de: man kan inte supporta queers med ena handen och producera kläder på ett tveksamt sätt med andra. Ett slags väldigt tidsenligt skammande helt enkelt.
Här är en fråga jag ställer mig är: är så kallade pridekollektioner bra eller dåliga för alla oss som är del av HBTQI-kulturen? Om vi utgår från att vår värld är kapitalistisk och kommersiell och att det inte kommer förändras av kritik av regnbågskläder: finns det någon negativ konsekvens av att stora företag gör kläder riktade till gays och lesbiska och alla andra queers?
När jag läser kritiska kommentarer kring regnbågsprylar så är det alltid en fråga om att företagen bara gör det av opportunistiska skäl – de vill sälja. Underförstått: de bryr sig inte om HBTQI-personer, inte egentligen.
Vi lever också idag i en värld där synen på företag är att de ska vara socialt medvetna, att de inte bara ska sälja till minoriteter som queers, utan aktivt stödja dem. Det finns närmast något tragiskt i detta, för i min syn är det en värld där multinationella bjässar med aktieägare och årsmöten och varumärken som vårdas av en manager och ett team ses som potentiella samhällsbärare. Inte bara för att de skapar jobb och betalar skatter (förhoppningsvis) utan att det finns en önskan att det ska gå att uppfostra globala företag att extraknäcka som icke-statliga organisationer. Som vore de vilda djur vi önskade vore tama.
Jag tror inte företag är djur, men jag tror de följer sin tid och att i viss mån är deras engagemang (förutom när det gäller att tjäna pengar) alltid påklistrat. Om alla blev nazister över natt skulle många företag och varumärken tyvärr anpassa sig snabbt. Att så många av dem nu känner sig manade att stödja HTBQI-communityn är ett tecken på hur långt vi har kommit och hur central vår kamp är i samhällsklimatet. Det ska inte heller underskattas hur snabbt sådana här symboler färdas i dagens uppkopplade värld. I ett land där homosexualitet är förbjudet kan en regnbågs-t-shirt från något favoritmärke berätta om en annan värld där mainstreammärken öppet bekräftar den man är.
Inget av detta betyder att man måste tycka om pridekollektioner. Regnbågen har ju alltid varit lite av ett fashion challenge. Min beef är med en HBTQI-community som avpolitiseras, som glömmer av de mest utsatta i vår community och känner att kampen är över eller har ”gått för långt” – som om pridekollektioner helt hade ersatt den politiska kampen.
Här är ett antal saker man gärna får klicka på och som jag läste den här veckan:
Queer Art, Gay Pride, and the Stonewall Riots—50 Years Later – artsy.net, Sur Rodney (Sur)
”With the introduction of these spaces, queer performance art became even more evident. John Kelly, Karen Finley, Tim Miller, Klaus Nomi, Keith Haring, and David McDermott grew out of a different scene than John Vaccaro, Charles Ludlam’s Theater of the Ridiculous, the Hot Peaches, and the Bloolips—inhabitants of the theatrical world I was introduced to when I first arrived in New York. In the ’80s, drag performers like Ethyl Eichelberger and Penny Arcade crossed over to the burgeoning art world club scene.”
Den här texten är som en lång lista över referenser man vill kolla upp, inspireras av och lära sig mer om. En snabb överblick visar hur mycket queer konst har handlat om kamp, sex och subversiv lek med könsroller. Men också att även om vissa namn har glömts bort i epoker så försvinner de inte. Andy Warhol gjorde porträtt av Martha P. Johnson. Idag skapas installationer kring Stormé DeLarverie. I slutändan handlar all queer konst om community.
Texten tangerar också en diskussion kring vem som gjorde vad i den tidiga queerrörelsen, här reppat av ett verk som slår fast att den första prajden var ett upplopp (och därigenom att sanningen om HBTQI-rörelsen är att den är konfrontativt ta-ingen-skit-aktivistisk). Så senast idag såg jag Marc Jacobs lägga upp en bild på Instagram om att vi ska komma ihåg att ”black trans women and femme queens got us the rights we have today and masc4masc guys haven’t done shit for nobody”.
Den här versionen av gayrörelsen är så förenklad och underkänner hela Weimar-tiden, allt fotarbete som gjordes under 50- och 60-talet av bland annat masc4masc-män som utmanade lagstiftning med syftet att få bukt med förtrycket. Eller som i San Francisco 1965: såg till att provocera polisen med en stor gaybaluns med syftet att få polisen att överreagera och därför få andra instruktioner från politiker och ledning. Sen är det sant att den tidiga gayrörelsens språkrör tyckte att Stonewall var det värsta som kunde hända kampen. De hade fel, det kan vi lätt konstatera, men det är också fel att säga att allt började med Stonewall.
Why John Waters Swears by His Motivating ‘Writing Sweater’ – Wall Street Journal, John Waters
”I know a cardigan can make a person look old. Mister Rogers-esque. Square, like Pat Boone. But my Our Legacy one never does. It’s black, the color all intellectuals wear instinctively. It’s made of terry-cloth, a low-class fabric that’s uppity when you slip it on your person, rather than déclassé when you step down on it like a bathmat. This is my version of Linus’s security blanket in the ‘Peanuts’ cartoon.”
Ett: OMG John Waters är Our Legacy-fan! Två: Älskar alltid texter som så fint pratar om kläder och varför man älskar dem. John Waters kallar OL för ”under-the-radar proletariat chic” och det är nog den bästa beskrivningen av märket jag nånsin hört.
”The problem with bestowing a CFDA award on Barbie is not about popularity. It’s not that Barbie is bad. It’s this: Barbie, despite all the marketing and platform-blah-blah-blah, is still a doll. And women are not. They are not objects or infantile or without agency.”
CFDA som är den amerikanska branschorganisationen för modeindustrin gav alltså ett specialpris till Barbie. Robin Givhan påpekar att det är problematiskt eftersom det förstärker bilden av att mode är samma sak som att sätta på kläder på en docka. Det ger en felaktig bild av mode och kläder som lek och där kvinnor (och män) förenklas till dockor istället för kreativa subjekt vars val av kläder existerar i ett ramverk av könsroller, förväntningar, drömmar, subversion och psykologi.
The Bride Who Carried an Owl Down the Aisle – The Cut, Kaitlin Menza
”Eventually, through a falconer, Tom Cullen, I met this owl named Boogie. And I fell in love with him. And my father isn’t alive, so I didn’t have him to walk me down the aisle. I ended up training with Boogie for four months, and learning how to release and catch birds of prey. J. Mendel — who custom-made a fern-patterned dress of theirs for me in silver-white — also made me a falconer glove to hold Boogie.”
SvD Perfect Guides Min Helg-serie har inget att sätta emot detta bröllopsreportage från The Cut. Man gillar särskilt att gästerna fick lära sig foragering och hur man skapar drinkar av vilda örter, samt hela upplägget med extremt planerat relaxat mood.